Det har varit fyra bråda dagar.
Fram till jul ser det ut som att jag är ensam tio dagar i stöten, och när jag får hjälp här hemma så är det mycket som ska hinnas. Det finns sådant man inte bör göra själv, men även sådant jag helt enkelt inte klarar av. Exempelvis att byta bromsar på min bil, och även om jag kunde, när skulle jag ha tid?
Fredag, lördag och söndag har jag och Stefan hjälpts åt att träna föl. Han har hållit i mamman och bevakat utgång i vindskyddet medan jag pysslat med fölen i omgångar och det har faktiskt fungerat riktigt bra. Jag tror inte på att göra för mycket, utan hellre låta det ta tid och få fölet att själv välja den bästa lösningen. Det har funkat så här långt, så jag fortsätter i samma stil. Nu återstår tio dagar där jag begränsas till enklare fölövningar tills nästa arbetstillfälle. Också har jag funderat ett tag på att provsitta Tangaur, och det fanns det tid till i dag.

Först borstade jag min häst, skönt tyckte hon
Min make fick vara hjälpreda och fotograf. Vet inte hur han bar sig åt, men varenda bild (och de var jättemånga) var oskarp, men jag är tacksam över all dokumentation
Tangaur är inte inköpt som ridhäst, och vad gäller just ridningen av henne har jag en viktig bit av information av tidigare ägaren; Tangaur testar sin ryttare genom att försöka kasta av den när den sitter upp. Det är en utmaning jag inte tar mig an när jag är ensam, det vore dumt. Hur beteendet har blivit effektivt för henne kan jag gissa, men hur började det? Jag sitter inte upp traditionellt, utan med pall, och jag valde barbackapaden.

Så var det dags för lite ledövningar
Jag har inte benat i mysteriet då jag inte vill ha negativa bilder inplanterade när jag jobbar med min häst. Hur det börjat kan bero på en enskild händelse vid uppsittningen, att utrustningen inte passat eller kanske gjorde ont den gången, etc. Jag skuldbelägger ingen och jag har köpt hästen trots den ärliga informationen. I mitt huvud har jag gått igenom själva uppsittningen och reaktionen, om och om igen.

Här gör jag halt, och Tangaur får backa ett halvt steg för att inte kliva in i min zon
Barbackapad på en potentiell rodeohäst, hur tänkte hon då? Jo, om olaten skulle uppstått för att hon ogillar utrustningen går hennes egen sadel bort. Det jag hade kvar att välja på var en bomfri Höökssadel som inte har några som helst stöd för ryttaren, en bomfri westernsadel jag inte betalat än *rodnar* och paden. En häst som försöker få av sin ryttare kan förvisso stegra av den (med risk för att falla över), men troligtvis försöker hästen snurra av den. Jag sätter mig inte upp på någon häst med bilden av att jag ska flyga av den, men jag vill absolut inte fastna i någonting om så sker, så valet föll på den snälla barbackapaden med uppbyggande pad under.

Test av nödstopp
Nödstopp eller One Rein Stop som det heter på utrikiska. Det innebär att man tar den ena sidans tygel med bägge händer, kortar tygeln och håller den mot sitt lår (när man rider förstås). Hästen stannar och får eftergift när den står still och inte drar emot. Här testar jag om hon förstår det från marken, och så länge hon går följer jag med:

Snurra, stanna, slappna av, eftergift
Hon snurrar och jag följer med. Så stannar hon, men först när hon själv håller huvudet böjt kommer eftergiften när jag släpper tygeln. De flesta hästar väljer då att ställa sig rakt då det är opraktiskt att stå med nosen böjd mot magen.
Så återstod att vänja henne vid pallen och att jag klev upp på den från bägge sidor. Jag höjde benet mot paden och tillbaka, strök över paden och hängde över den, upp med benet och förde foten över ryggen, etc. Så höll vi på medan Stefan för säkerhets skull hade koll på ledrepet (därav ingen fotodokumantation). Allt kändes OK, så jag bytte försiktigt från pall till hästrygg.
Hon lät mig sätta mig till rätta innan hon skuttade iväg, och jag fann mig snabbt och höll mig kvar. Hon bockade utan framgång och testade att snurra, och då gjorde jag nödstoppen. Hon stannade väl fort och snurrade åt andra hållet och jag tog nödstopp åt det hållet. Då stannade hon. Så stod hon ett tag, hopkrupen och spänd och med mig lite lätt på sniskan på ryggen, men gradvis slappnade hon av.
Målet var att sitta på henne, så som man ofta gör på en unghäst första gången, och jag satt länge på henne. Alla spänningar släppte, jag rätade till mig och strök henne på manken, på halsen, och när jag suttit klart satt jag av som jag alltid gör, oavsett barbacka eller sadel, och Tangaur var fortsatt avslappnad. Innan jag befriade henne från utrustningen kollade jag om hon ändrat inställning till pallen, men det hade hon inte.
Kanske är det som de sagt, att hon kollar om man är värdig att få rida henne? Rätt udda beteende, särskilt som hon ständigt korsade benen under sig vid alla sidvärtes markövningar (överkurs för de som inte hanterar enligt NH, och jag förklarar inte ytterligare i dag
), men jag måste säga att jag är nöjd över att jag satt kvar. Och nöjd över att jag nådde övningens mål!

2012-11-25 17:22 | 6 kommentarer