När man tar beslutet att ha djur tar man samtidigt ett beslut om att vara ansvarig över att de lever ett så pass bra liv som möjligt, och man finns där även på slutet. Varje steg, hur tungt det än är, till det allra, allra sista. Gastroler finns inte mer, och jag vill berätta varför utan att solka hans minne.
Vi släppte honom tillsammans med de ston som skulle betäckas i år, borta i stora sommarbeteshagen och allt var frid och fröjd i början. Så, efter två dygn var det som att någon vred om en strömbrytare när han plötsligt och våldsamt började attackera stona. Vi var där när det hände och lyckades snart sära på dem, och jag var lätt chockad måste jag säga när jag såg hur han gick på sin barndomskärlek Firma med onda avsikter. Hon är en vildhäst av rang men sökte skydd bakom min rygg. På en gång sade jag att han betäckt klart hos oss. Det var enkla ord att uttala, men vad sker sen?
Inför detta inlägg har jag noggrannt valt och vägt alla ord. Jag vill inte vara allt för detaljerad, men samtidigt finns ett behov av att förklara samt ett krav från Gastrolers sida att inte bli ihågkommen som något dåligt. När den magre lille hingsten klev ur transporten lovade jag honom tre saker; Att aldrig någonsin gå ensam, att leva sin resterande tid så värdigt som möjligt, och att jag ensam skulle leda honom sista biten.

Min favoritbild från betet i fjol
Ska man skylla på något? I det vilda, som trots allt är Gastrolers ursprung, betäcker nog inte hingstar så länge som han gjort utan de blir ersatta rätt så brutalt. Fanns inga alternativ? Alla alternativ var dåliga, att kastrera och hoppas på det bästa, rea ut en "sekundär vara". det är det längsta ifrån ett "tack" jag kan tänka mig. Det är som att slänga honom på soptippen och säga att jag aldrig tyckte om honom.
Efter samtal med flera veterinärer och kunniga människor inom hästavel och basjkirer var jag säker på mitt val att låta honom avsluta sina dagar i lugn och ro här på gården. Där trygghet och goda minnen kan bevaras för evigt. Så här står det i Pyttelitens Bön:
"När min levnads slut är nära, tag mitt liv med varlig hand. Led mig sista biten, kära, till ponnyns evigt gröna land." Och det gjorde jag. Jag ledde min vän den sista biten och där befriade jag honom från grimma och rep. Sakta strök jag handen längst den röda hårremmen och sade med svag men oväntat stadig stämma "hej då" och lämnade över honom i varliga händer. Det gick fort och det var lugnt och fint.

Viloplatsen med vacker utsikt
Han fick några fina år här i paradiset, med sin flock. Han har lärt oss så mycket, och inte minst så får vi tacka för de fina föl vi fått. Medan Gastrolers stjärna sakta steg mot himlens mitt ramlade en annan liten stjärna ned på jorden. På morgonen, tre dagar efter födde Bizra en liten hingst som kommer bli pappa upp i dagen, och eftersom Gastroler har en hel del astrala namn i släkten så fick lillen namnet Gagarin.
Jag behöver egentligen ingen feedback på min text, på mitt och vårt beslut; Hade samma sak hänt igen hade jag tagit samma beslut, men med ännu mera erfarenhet än då. Nu gjorde min brist på erfarenhet och kontakter att jag och Gastroler fick en extra dag tillsammans. En dag där han varvade ner och blev sitt gamla jag igen, den där goa killen jag gått långa skogspromenader med och med kraft borstat och putsat och gjort fin. Han såg ut som en kung, förväntansfull och stolt, och det är så jag för alltid kommer minnas honom.

Sov gott, älskade Gastroler 

2013-06-06 23:24 | 15 kommentarer