Mánadis' Mistjev kikar under lockig lugg

Jag sa till en vän en gång att man får vara tacksam ibland för lite besvärligare unghästar. -"Adilliya är en räkmacka," sa jag "det är de svåra jag lär mig något av". Och de två smågrabbarna som först curlades av sina förstagångsmödrar och sedan kamratuppfostrade varandra har ibland erbjudit utmaningar som vi inte mött med enkla Adilliya och lille Gasper (där förutsättningarna varit annorlunda).

Sovrufsig med hö i manen

Dock har vi lyckats med allt vi företagit oss, men en del saker har tagit mer tid. Fördelen är att det verkar ha sjunkit in väldigt bra när polleten trillat ned. Vad gäller alla unghästar kör jag på regeln Grimma på för att bli borstad. Ingen grimma, ingen rykt, och det är en enkel regel när det är soligt och varmt och alla trängs för att bli borstad och kliad.

Jag har alltid fått tag på Mistjev så jag kunnat knyta på grimman, men han erbjuder alltid upp till en liten dans innan -"Hur mycket vill du?" frågar han ständigt, och jag är ytterst tacksam över att ingen av mina hästar på riktigt inte vill vara med mig och springer undan, för hagen är enorm. Möjligheterna finns ju. Efter en liten menuett ger han efter.

I går låg han och vilade när jag satte fast Pavel i grimma och grimskaft. Han reste sig och ruskade hela sig så den långa manen piskade innan han ställde sig för att betrakta oss. I samma stund som han såg att jag var klar med Pavel (som verkligen njöt och inte ville att jag skulle gå) och lossade repgrimman kom Mistjev fram i trav och gnäggade lågt åt mig. Stannade framför mig och sträckte fram sitt huvud mot grimman.

Då smälte mitt hjärta

2013-08-22 08:15 | 2 kommentarer