Livet går vidare, även om det ser annorlunda ut. Jag har liksom inget annat val, och jag håller mig sysselsatt varje vaken minut. Och de blir många just nu. Man vet att hajar sjunker och dör om de inte simmar eftersom de saknar simblåsa (flytväst), och när man sörjer är det samma sak; När man stannar upp, då kommer tankarna ikapp och ett ypperligt tillfälle att bli ikappsprungen är vid läggdags. Izor brukade dessutom sova i sängen när jag var ensam hemma.

På Jordbruksverkets sida som heter "Slutet av hästens liv" uttrycker man det väldigt bra i sista stycket om att man ska ha respekt för att hästen begåvat en med mycket glädje och fina upplevelser och därför har man en skyldighet som ägare att ta ansvar att leda den även sista biten. Orkar man inte det kanske man ska avstå från att ha häst, och jag tycker det innefattar alla våra husdjur. Hunden levde närmare mig och han var bara EN, så i nuläget är det tomrummet enormt. Minna är givetvis saknad och i ljust minne bevarad men det är omöjligt att jämföra sorg.

Mistjev och Pavel

På eftermiddagen i går skulle jag som vanligt dra ut vattendunkar till skogshagen, men eftersom det behagade vara strömavbrott (pumpen kräver el) så letade jag istället upp grabbarna som höll till ovanför sandtaget på Vinterängen. Jag behövde lite ömhet i all min saknad. Gasper och Gagarin hälsade artigt, men det var Mistjev och Pavel som tog det som sin allvarligaste uppgift att trösta matte. Den mörka skönheten har det draget efter sin mor i alla fall, att han ser till att trösta ordentligt.

Tyvärr för er läsare så blir det ju inte så bra bilder men jag blev väldigt uppmärksammad av de vänliga tvååringarna som så gärna ville vara matte nära, och det var ren njutning och balsam för min själ

Min snyggaste häst blir inte snyggare än såhär på bild. Mistjev och alla hans vackra sidor på in- och utsidan måste upplevas. Mattes fina och godhjärtade ståldrake.

2014-10-29 17:05 | 3 kommentarer

Vår älskade Minna har nu gått från oss och lämnar ett tomrum efter sig. Men även många fina minnen, inte minst i sina fina pojkar Gasper och Ruslan.

Vi tog beslutet för ett bra tag sedan, att Minna skulle få den bästa av somrar som mamma till årets enda föl, och avsluta när hösten kom. Vi som känner henne och vet allt hon varit med om är nog överens om att det är milt och skonsamt att låta henne somna in i lugn och ro här hemma där hon verkat och haft det fint de åren vi bott här.

Som ett led i att trösta mig själv föreställer jag mig Minnas himmel som en underbar värld med böljande gröna fält och slingrande bäckar. Där växer det fänkål, pepparrot och bananer, och ur ymnighetshorn trillar det Renfor. Minotschka skuttar runt på unga och friska ben, och kan äta och göra vad hon vill.

Jag har under mina år aldrig mött en häst som förmedlar glädje så som Minna gjort. Varje dag har hon mött mig med ett lågt och kamratligt gnäggande, hon har nickat och klippt med sina stora öron och med glädje gått framåt mot nya äventyr. Särskilt flamsig och yster var hon runt Gastroler, så i min fantasi går han och möter henne vid grinden.

Älskade Minotschka, tack för de år vi fick. Du lever kvar i de fina pojkar du gett oss, och har vi tur blir det i flera generationer, och jag hoppas någon av dem blir pappa till ett gulblackt sto med silverman, precis som du. Jag saknar dig så mycket men bär ditt minne som ett ljus i mörkret. Du tröstar mig även från andra sidan regnbågsbron, underbara ponny.

 PS

Minna fick sällskap över Regnbågsbron. Vår gamla storpudel Izor har sedan några veckor kämpat mot diverse åkommor som drabbat honom hårt. Det var som att hans immunsystem stängde ned bit för bit, så i samrådan med vår veterinär lät vi honom somna in ute på gräsmattan under en varm och strålande sol.

2014-10-26 19:31 | 7 kommentarer

I dag lördag, är det precis två veckor tills vi lastar hästarna och definitivt blir jämtlänningar, och det finner sig naturligt att tänka tillbaka på de fyra år vi bott här i Västergissjö. Vi flyttade hit 2010 från Dalarna och började vår basjkirverksamhet samma höst. Det som inte skiljer sig nu från då, är att det ofta är jag ensam som sköter hästarna om veckorna då maken är borta, och jag drar ut hö och vatten med min kropp nu som då. Ingen traktor här inte. Något som definitivt skiljer sig är antalet hästar och hagar, så här kommer en sammanfattning.

Flockbild från hösten 2011

När hösten 2010 blev till vinter hade vi fyra ston i en hage; Kalinka, Hinica, Bizra och Minna. Under vintern köpte vi Gastroler och med honom kom Tova, och i samma veva lämnade vi tillbaka Kalinka. När hösten 2011 blev till vinter hade vi fem hästar i en hage. När Adilliya föddes sista januari 2012 hade jag dock två hagar under februari och mars då vi inte ville ha Tova betäckt för tidigt.

När hösten 2012 blev till vinter hade vi inte enbart begåvats med ytterligare tre föl, vi hade även tagit oss an Firma och Tangaur, så det blev elva hästar i två hagar som sedemera blev tre på grund av fölavvänjningar.

Lilla flocken i beteshagen hösten 2014

När hösten 2013 blev till vinter hade vi hela 14 hästar i fyra hagar som senare blev fem, även då på grund av fölavvänjningar. Med fem hagar så har man det man gör med att se till att det finns hö och vatten. Tänk vad vi vuxit under de här åren. Med alla de siffrorna i åtanke så meddelar jag härmed att jag med gott samvete slutar mocka hagarna för denna säsong. Det finns roligare och viktigare saker att hinna med i livet.

Trevlig helg

2014-10-25 14:44 | 2 kommentarer

Risken är stor att man blir skuggad i skogen.

Höst. Solen ligger lågt och strålarna silas genom atmosfärens röda filter. När den lyser alltså. Häromdagen var himlen blå och luften klar, så glad i hågen tog jag med pocketkameran för att fota grabbarna i skogen. Ja, visst är hästarna fina i det kopparskimrande ljuset, men skuggorna faller ju både här och där så det blev lustiga kort på mina fina unghästar.

Den lilla skugg-giraffen som sticker upp nederst i bild, det är ett bevis på fotografens fåfängda försök att ställa sig över naturens skuggkrafter. Och Gasper blev nästan huvudlös bakom Mistjev.

Pavel som är så fin i sin rödskimrande höstkostym, och med alla fina vilttecken. Allt som utmärker sig på skuggsidan är det lysande hjärtat och stjärnen.

Vår "ståldrake" har två huvuden, sex ben och är mörk framtill med röd bakdel.

Mistjev blir tyvärr sällan fin på bild. Vem kan ana att han är vår tjusigaste häst? Ja, till och med snyggare än Zenit, men jag är givetvis partisk. Här ser han dock inte så speciell ut.

Ur skuggorna klämmer sig Gagarin emellan och säger att han minsann är speciell. Och det är han ju förstås, han med.

2014-10-19 19:20 | 1 kommentarer

Minna, Ruslan, Odessa, Maronya och Tova

2014-10-17 15:13 | 0 kommentarer

Nu är Ruslan registrerad. Länk till Blå Basen.

2014-10-16 16:17 | 1 kommentarer

Horses made in Sweden

I slutet på november är det Swedish International Horse Show (SIHS) på Friends Arena, och i år är det fokus på hästar födda i Sverige, bland annat genom projektet Horses made in Sweden. De som besöker eventet har möjlighet att träffa 30 olika hästraser och gå runt i rasföreningarnas montrar för att få information och titta på annonser på svenskfödda hästar till salu. Svenska Basjkirhästföreningen har även de en monter och där kommer finnas en basjkir att träffa på nära håll.

Fyra unghästar redo att flytta hemifrån

Mánadis' Vildhäst AB kommer genom Svenska Hästavelsförbundet som är avelsorganisation för basjkirhästar ha en annons i programmet för SIHS och i rasföreningens monter finns det en pärm med mina och andras saluannonser.

Made in Sweden

Nu gäller det alltså bara att få till annonserna. Jag har en förhoppning om att kanske komma överens med en onlinevariant av Word, då min egen dator har kraschat och lånedatorn inte har några program alls. Då kan jag i alla fall mejla annonserna till Basjkirhästföreningen och hoppas på det bästa. När SIHS går av stapeln har vi dessutom flyttat, så det gäller att få alla uppgifter rätt.

Hoppas verkligen ni som kan besöker Svenska Basjkirhästföreningens monter för att få mer information om dessa underbara hästar.

2014-10-12 15:46 | 0 kommentarer

Efter en längre tid med helt fantastisk höst, fylld av sol, värme, härliga färger, bär, svamp, ja allt man kan önska, kom så ett riktigt fult och elakt oväder. Det har regnat i alla former, från dugg till ösregn och det har blåst både kors och tvärs. I dag var det stundvis uppehåll och blåsigt vilket gjorde hästarna ystra, och alla har nogsamt bakat in sig i lerinpackningar från topp till tå. Inget att se här, passera tack.

Men då kan jag bläddra i mina arkiv, både det jag ständigt bär med mig i hjärta och huvud, men också i datorn. Föga överraskande är där mest höstbilder, följt av bilder av snö samt braskande grynings- och skymningshimlar. Mina bilder säger mycket om mig. Jag passerade en rönn i dag medan jag styrde en tung kärra med blöt hästgödsel och lera, och kom genast på en mycket fin bild, ganska precis två år gammal:

Gasper, endast några dagar

Jag tror bilden är från 8 oktober 2012, och i så fall är han fyra dagar. Rönnen i bakgrunden, den var häromdagen tät av underbart vackra, djupröda blad, men vartendaste ett blåste bort under onsdagen. Nu står den där, mer naken än på bilden, men med lika många bär. Och själv bär jag alltid rönnen med mig, med lille Gasper vilandes under och mamma Minotschka som stolt vakar bredvid.

2014-10-09 19:52 | 1 kommentarer

Mánadis' största flock

Helgen har runnit iväg i en rasande takt, som det är när vi har mycket jobb. Det har inte varit fotoväder men det blev några suddiga bilder ändå från helgens hästevent. Höhämtningen var inte mycket att fota, jag lovar, och inte det dagliga tunga jobbet jag själv dragit på mig, nämligen att mocka efter sammanlagt elva hästar. Tidigare var det bara tre. Men det handlar om fem veckor, det kan jag stå ut med.

Sedan slutet på augusti har Firma och Tova gått för sig själva. Firma råkade nämligen ut för en tråkig incident, så hennes öra fick sys ihop en sen fredagskväll. Sedan fick Tova hålla henne sällskap, först i sjukhagen tills faran var över och man kunde se att det verkligen läkte ihop, och därefter har de gått både i sjukhagen och gamla Hemmahagen. Midas har gillat att se dem i sjukhagen och de verkar ha tyckt om att se honom med.

Mamma och dotter kliar varandra. På den här bilden kan man inte tro att Maronya är ett (och ett halvt) år. Det är hon som står till höger av dem, och hon ser högre ut än mamma Tova.

I fredags flyttade flocken bakom huset till Hemmahagen, så nu går där sju hästar. Tova, Firma, Minna, Tangaur, Odessa, Maronya och Ruslan, och hagen bakom huset ska nedmonteras nu i veckan. När Midas flyttade stängslade jag snabbt om lite, så nu har grabbarna tillgång till hela Vinterhagen, både skogshagen och lägdan med utsikt över älv och berg.

Pavel, Mistjev, Gagarin och Gasper

Jag brukar säga att det inte är antalet hästar som påverkar hur mycket jobb jag har, utan antalet hagar. I torsdags hade jag fem hagar att se över med vatten samt utfodring tre gånger per dag, sedan i lördag är det endast tre. Visst är det tungt att mocka, särskilt som jag har långt från Hemmahagen till gödselstacken långt nere i Vinterhagen, men att vattna och utfodra går som en dans. Ja det kanske det gjorde förut också, men det har gått från en monoton jenka till en rask polkett trots att det är exakt samma mängd som ska ut.

2014-10-05 15:31 | 1 kommentarer

Nej, det är inte titeln på en ny, brittisk, lättsam komedi, utan rubriken syftar på fredagens materialåtgång.

Det finns en liten häst här som verkligen får mig att äta upp varje yttrat, kaxigt ord om honom, och det är skäcken Midas. När han hämtades skröt jag om att han minsann skulle bli klass ett-hingst och pappa till nya mánadishästar, men det blev ju inte alls så. Häromdagen fick vi ett infall att köra iväg honom för träning så vi har en häst mindre att tänka på under flytten. Raskt och duktigt på transporten precis som vanligt och sedan iväg klockan tio. Lättlastad är ju en del av Midas' personlighet.

Nyborstad och fin, och husse har precis ställt bil och transport vid vägkanten.

Man ser hur förväntansfull han är, Midas gillar att åka.

Det gick inte alls som vi hade tänkt. Midas klev raskt upp på rampen och lika raskt rakt av åt vänster. Vi blev ytterst förvånad, och vid nästa försök klev han upp på rampen, funderade lite, och drog sedan rakt bakåt. Vad? Då vi vet hur trygg han är med att åka så bestämde vi oss för att han inte skulle få någon fler chans att backa, och då gick den första grimman sönder.

Det är inga billiga skitgrimmor vi har till Midas, och jag blev lite ledsen för den där grimman var riktigt snygg dessutom. Efter en stund förstod vi att det skulle ta ett tag, och vi stod illa till. Vi tog Midas till sjukhagen och husse ställde bil och transport i hagens öppning. Tangaurs rejäla grimma var den nästa att ryka, och så även en del av stängslet till sjukhagen. Midas var inte ett dugg bekymrad, utan hade helt enkelt bestämt sig för att inte åka i dag, så det var en viljornas kamp.

Vi är inte dåliga på att lasta, och då Midas är helt orädd var det bara att prova olika metoder. Transporten och dess inredning höll, ledrepen och dess krokar höll, men inte grimmorna. Den fina och rejäla lädergrimman rök härnäst, och hur i helskotta kan en häst smita åt sidorna på det där viset? Då de metoder vi är trygga med avverkats återstod endast "leda", och efter ett tag gick Midas in helt själv endast på grund av att han var extremt uttråkad och hungrig. Vid ett av de tillfällena passade husse på att sätta en kraftig gummisnodd i bägge hans grimmor som han hade då.

Midas blev så stött över tilltaget. Tänk att vi lurade honom? Men hur han än drog bakåt så var huvudet ännu inne, så nu kunde han helt enkelt inte kliva åt sidan. Vid den insikten klev han snällt fram till bommen, och jag kunde stänga plywooddörren bakom honom (som är istället för bakbommar). Och det var ju tur det, för då hade både grimma nr fyra och fem gått sönder så han stod helt lös. Han stod så snällt, precis som vanligt medan husse tog på en ny, hel grimma och fäste honom fram. Så åkte de iväg på sin 17-milaresa, fyra timmar och 46 minuter försenade.

Midas åkte som vanligt väldigt lungt och tryggt, och väl framme lastade husse av själv och släppte skäcken i sin nya hage där han genast valde att gå och äta. Så mycket onödigt bök, men det finns säkert en anledning till det också. Antingen skulle vi alla lära oss något nytt, eller så var det helt enkelt fel tillfälle att åka på morgonen. Kharma brukar se till att man reser vid rätt tidpunkt.

Nu hoppas vi Midas har ett bra träningsläger. Förhoppningen är att när vi hämtar honom nästa gång så kör vi honom 17 mil åt ett annat håll, nämligen till Alsen i Jämtland. 

2014-10-03 17:43 | 2 kommentarer