Gissa vem?

Söndagen bjöd på ett fantastiskt skådespel när solen skulle ta plats på vinterhimlen. Det glödde och sprakade länge innan det var dags, och när solen var på väg att sända sina första strålar över trädtopparna flammade plötsligt hela himlen i rosa och guld. Egentligen hade jag annat att göra, men när jag gav grabbarna förmiddagshö glömde jag helt bort mig då jag hade lilla pocketkameran med mig.

Tre av fyra tar för sig, men var är den fjärde?

Jo minstingen Gagarin utforskar hösläden där borta och vill inte alls vara med på några gruppfoton.

"Ho-ho, någon där?"

 Den stigande solen gjorde att det såg ut som om de snötäckta och glittrande trädtopparna glödde. Jag hukade mig med min kamera och kröp med försiktighet in under de snötyngda grenar som gör dungen med de jättelika granarna till en koja i hagen, allt för att få riktigt stämningsfyllda bilder av frostiga hästar i soluppgången, med ram av snöiga grankvistar, men vem dyker upp från ingenstans och stjäl all plats i objektivet?

"-Jag vill vara med dig matte. Vad gör du som är så skoj där inne?"

Gagarin var långt ifrån lika försiktig som jag utan klev rakt in i kojan med stor självsäkerhet. Se hur snön rasar från de tunga grenarna och forsar över hans rygg på bägge sidor.

 Ja där inne var vi ett tag, jag och Gagarin, medan solen steg och de andra åt brunch utanför. Ettåringen letade pinnar och ville helst kela med matte, så de stämningsfyllda bilderna uteblev till fördel för de mer minnesvärda. Sådan är han, Gagarin. Orädd, trygg och nyfiken. Står jag i hagen och ska introducera någon nyhet för tvååringarna kliver lillebror fram för att lugnt och stilla visa de andra vad matte vill.

Jag spar min favoritbild till sist. Vad som är en bra bild ligger i betraktarens öga och fotografens hjärta. En riktigt bra bild har bra fokus, en lins som inte förvränger objekten i kanterna, och den innehåller definitivt inga "avhuggna kroppsdelar", men de kan även föreställa en väldigt frostig och vacker Mistjev, och Gagarins hårsvsall. När han till slut valde att gå och äta ändå.

2014-12-28 14:50 | 1 kommentarer

Nu får vi all vinter vi saknat i advent. Snö och kyla avlöser varandra, och ibland är det allt vinterväder på en gång. Som på julafton då vi hade både kyla, solsken och snö samtididigt. Magiskt vackert. Fångade dessa frostiga småttingar på bild, och man kan kanske ana att Maronya jultvättat ansiktet i vattentunnan.?

Maronya och Odessa

Bus i blick och is på mulen

Minstingen Ruslan

2014-12-25 08:20 | 2 kommentarer

Michiko

En sak jag verkligen älskar med julen är att hitta fina gåvor och slå in dem i vackra paket. Att få är inte alls lika viktigt och önskelistorna har med åren blivit allt kortare. Årets önskelistor var inte mer en någon post-it-sticker lång när det plötsligt ramlade in en julhund i vårt liv.

Efter Izor var det tänkt att vänta några år på hund, eller snarare ganska många år innan det blir valp, men nog har saknaden varit stor. Särskilt alla kvällar jag är den enda människan på gården i skogen. Dessutom har jag saknat de stora spetsar jag tidigare haft, i synnehet akitan Hiro. Av en händelse fann vi Miko som vi kallar henne, och vips var alla julklappsbestyr klappade och klara så att säga.

På språng i jämtländska julesnön

Miko är ganska precis två år och väldigt livlig och glad. Det tar förstås lite tid att anpassa sig från stadsliv till hus på landet och en ny flock, men hittills har det mesta funkat bra. Det blir inga inslagna paket denna jul utan vi firar med god mat, närhet och omtanke. Närheten syns för övrigt även på julbordet. Lamm, älg, ägg och ostar är närproducerade, och även vildsvinsskinkan fick vi tag på via lokal kontakt så nog blir det en god jul även i år.

Och årets julklapp är vi väldigt nöjda med.

2014-12-24 08:32 | 4 kommentarer

Hjärtemulen Pavel

 Egentligen är ju årets längsta natt exakt lika lång som alla andra nätter, men det är så man säger när solen står som lägst och vintern träder in på riktigt. Vintersolståndet skedde i natt, så 21 och 22 december är 2014:s kortaste dagar, trots att dygnen består av 24 timmar som vanligt. Det enda som är rättvist här i världen.

Mistjev med snödoppad mule

Solen gjorde en synnerligen storartad entré den 21, och vi hade ynnesten att vara ute och jobba då och kunde skåda en rosaorange sol stiga över Alsensjön medan snön föll i stora flingor. Naturen är fantastisk, det kan man glömma när man bor centralt med alla bekvämligheter.

Tänk vad de vuxit, halvbröderna från 2012

Nu önskar vi er alla som kikar in och läser, en synnerligen god jul med allt vad det kan tänkas innebära. Frid och fröjd hoppas jag, och glada smaklökar, nöjda magar, god sömn och en välfylld ledighet. Varför inte komma till Alsen och krama en basjkir?

God Jul

2014-12-22 19:09 | 2 kommentarer

Två söta väninnor; Tangaur och Tova ser ut att vara pudrade i florsocker

Man får vara glad över det lilla. Äntligen har det kommit snö, om än bara lite fluff som inte på långa vägar kan jämna till det knöliga underlaget, men det är ljust, rent och fint i alla fall. Riktigt härligt. Men det är svårt att fota hästar i snö, speciellt när det är mulet och dunkelt, och mörka hästar är riktigt trixigt. Men jag har en basjkir som klär med allt det vita:

Odessa, född i maj 2013

Isabell, laxrosa, vitt och grått i en härlig blandning. Odessa ser ut som en karamell i snön och kunde hon bara stå stilla och posera så skulle hon se ut som en riktig vinterprinsessa. Det är dock inget hon har så stor lust till,,

Det var de bra bilderna från i dag. Visst är hon kelsjuk och nyfiken, men jag tror hon är en del teaterapa också. Jag har nämligen flera bilder, tagna vid olika tillfällen där hon intar en speciell kamerapose:

Huvudet i vädret, lätt skelande och ena örat snett bakåt. Men jag tycker hon är söt ändå.

2014-12-18 19:12 | 2 kommentarer

Nu har det gått över en månad sedan vi och alla hästar drog upp bopålarna och flyttade tvärs över landet till Jämtland. Lucia tågade förbi i helgen, och som regel brukar det ligga ett behagligt snötäcke på dessa breddgrader vid den tiden, men inte i år. Marken där snön borde ligga är väl förberedd att täckas över, stenhård och knölig på sina ställen. De flesta hagar är ändå riktigt bra, och jag får vara tacksam över att det inte regnat i alla fall, men undantagshagen är den där Hinica, Bizra, Tindra och Zenit går. Den är för bedrövligt knölig och hästarna tar sig fram med största försiktighet.

Det vita är rimfrost, inte snö

 Som regel utfodrar jag i alla hagar tre gånger om dagen, vi kör inte ut hela balar i vanliga fall, men nu har vi gjort ett undantag för de fyra. Det är så att barfotahovar utvecklar väldigt fina halkskydd när de växer, men de kan förstås inte växa hur länge som helst, så vi är tvugna att börja verka och därmed fila bort mönsterytan. Dessutom är det mer en regel än ett undantag att Hinica blir öm i hovarna efter verkning, och hon uppskattar verkligen när vi erbjuder generösa höhögar så hon kan ligga mjukt utomhus.

Nog ser det mysigt ut?

2014-12-14 16:37 | 2 kommentarer

En söndag för flera veckor sedan skulle jag föra över bilder från kameran till datorn, bilder från en väldigt vacker novemberförmiddag när solen stod lågt och vädret var rart. Då visade det sig att datorsladden begett sig på en flerdagarstripp ned till huvudstaden och besvikelsen blev stor.

Ibland är det tacksamt att minnet är kort. Sladden kom hem men det tog ett tag innan jag såg någon anledning att koppla in kameran igen, då för att föra över nya bilder. Det var en glad överraskning att hitta några fina söndagsbilder som bonus.

Först var det Maronya.

Sedan en bild av Mistjev i det röda solljuset. Här ser man ju faktiskt hur lång och fin man han har.

Till sist några bilder på vår fina lilla hingst Gasper, och det här var den finaste av dem.

2014-12-11 17:35 | 0 kommentarer

Helga på ridplanen i väntan på soluppgången

Där var jag vitsig minsann. Bilderna är från tidigare i veckan, medan vi hade snö. Den försvann i sommarvarma vindar dagen efter och är ett minne blott, och då solen är uppe så få timmar nu så är det mörkt. Ja, nattmörkt är det inte, vi är ju begåvade med en härlig fullmåne som lyser upp tillvaron trots allt. Jag tog några bilder av Helga i alla fall och hon är faktiskt ganska svår att få till bra på bild. Siluetten i bilden ovanför skvallrar om varför.

Framifrån-vinkeln ljuger

Helga går gärna med sänkt huvud. När jag fångar henne på bild framirån ser hon rultig ut, men det stämmer inte. Visst är basjkirer fasligt lättfödda och mina hästar får rätt mycket mat, men Helga är faktiskt riktigt fin i kroppen då hon gärna aktiverar sig och inte har behov av att äta bara för att det finns. Hon har ovanligt smäckert huvud också (något som skvallrar om god ridbarhet har jag hört) vilket bidrar att hon inte är så fotogenisk framifrån.

Så kommer vi fram i kort trav

Visst är hon rätt fin? Jag tror hon kan ha framtiden för sig som ridhäst och det ska bli spännande att komma fram till den dagen det är dags att sitta upp. Inriden är hon, men för mig är det viktigt att samarbetet funkar från marken först och då hon är så pass "valpig" ännu så existerar inte det samarbetet än, men vi kommer dit. Hon har redan vuxit ett par år eller så efter att hon hamnat i egen kupé med duktiga tant Firma. Helga är märkbart mer ödmjuk och artig men har några tråkiga reflexer kvar.

För övrigt så har hon kallats för Olga genom åren. Jag förklarar det så att det inte blir förvirrande om hon omnämns just som Olga. För mig är det dock -med några undantag viktigt att kalla hästarna vid deras namn, undantagen är förstås Tova (Dictorcha) och Midas (Sormat) som följarna känner till, de fick omgående nya namn som jag personligen tyckte passade bättre. Sådana friheter unnar jag mig emellanåt, det gäller att liva upp vardagen ibland

Som tur är så faller snön där den är som vackrast, nämligen som blickfång från gården. Solen som stiger färgar topparna rosa åt Årehållet och i brist på annat får jag väl nöja mig med den snön. Jag slipper skotta i alla fall.

2014-12-07 15:45 | 6 kommentarer