
Gissa vem?
Söndagen bjöd på ett fantastiskt skådespel när solen skulle ta plats på vinterhimlen. Det glödde och sprakade länge innan det var dags, och när solen var på väg att sända sina första strålar över trädtopparna flammade plötsligt hela himlen i rosa och guld. Egentligen hade jag annat att göra, men när jag gav grabbarna förmiddagshö glömde jag helt bort mig då jag hade lilla pocketkameran med mig.

Tre av fyra tar för sig, men var är den fjärde?

Jo minstingen Gagarin utforskar hösläden där borta och vill inte alls vara med på några gruppfoton.

"Ho-ho, någon där?"
Den stigande solen gjorde att det såg ut som om de snötäckta och glittrande trädtopparna glödde. Jag hukade mig med min kamera och kröp med försiktighet in under de snötyngda grenar som gör dungen med de jättelika granarna till en koja i hagen, allt för att få riktigt stämningsfyllda bilder av frostiga hästar i soluppgången, med ram av snöiga grankvistar, men vem dyker upp från ingenstans och stjäl all plats i objektivet?

"-Jag vill vara med dig matte. Vad gör du som är så skoj där inne?"

Gagarin var långt ifrån lika försiktig som jag utan klev rakt in i kojan med stor självsäkerhet. Se hur snön rasar från de tunga grenarna och forsar över hans rygg på bägge sidor.

Ja där inne var vi ett tag, jag och Gagarin, medan solen steg och de andra åt brunch utanför. Ettåringen letade pinnar och ville helst kela med matte, så de stämningsfyllda bilderna uteblev till fördel för de mer minnesvärda. Sådan är han, Gagarin. Orädd, trygg och nyfiken. Står jag i hagen och ska introducera någon nyhet för tvååringarna kliver lillebror fram för att lugnt och stilla visa de andra vad matte vill.
Jag spar min favoritbild till sist. Vad som är en bra bild ligger i betraktarens öga och fotografens hjärta. En riktigt bra bild har bra fokus, en lins som inte förvränger objekten i kanterna, och den innehåller definitivt inga "avhuggna kroppsdelar", men de kan även föreställa en väldigt frostig och vacker Mistjev, och Gagarins hårsvsall. När han till slut valde att gå och äta ändå.

2014-12-28 14:50 | 1 kommentarer