På sistonde har jag drabbats av lite otur, eller kanske snarare dålig kharma. Utmaningar också, men det är ju en annan sak, ibland känner man inte igen en utmaning förrän efteråt. Men även om orosmoln tillfälligt hopar sig försöker jag hitta ljusglimtarna, och det är ändå enkelt den här tiden. Ta bara en sådan sak som att det är märkbart mer dagsljus.

Solen väntar på att göra entré
Även om det ännu är mörkt när jag går ut första passet så får jag snart se himlen ljusna och begåvas med de mest fantastiska färger, olika för varje dag. Och här i norr varar även gryningsljuset länge. Här kände jag mig tvingad att gå ut och föreviga morgonrodnaden mitt i frukostkaffet.
När solen lyser är det rena ljusterapin, varje liten iskristall speglar solens ljus och världen ser ut som en hel, stor konditoridisk med gräddbakelser, tårtor och kakor. Jag som inte ens gillar fika,, Hästarna är ljusglimtar i sig, vänliga, nyfikna och kärleksfulla. De tankar också solvitaminer för fullt när de kan.

När jag fyllde på vatten hade Mistjev lagt sig överst i deras hage, så nära solen han kunde komma, och inte brydde han sig att jag drog en 30-litersdunk under stängslet bakom honom.

Pavel stod bredvid och lät sig belysas

En bit bort stod även Gasper och solade sig. Men var är då den fjärde?

Nära matte förstås

När jag gick förbi nästa gång med en dunk i släptåg på väg till en annan hage hade även Gagarin och Gasper lagt sig ned.
Egentligen skulle jag ge dem lunchhö, men jag ville inte störa deras solstund utan gick in för att utfodra mig själv istället. När jag och Miko gått in såg jag från köket att även Pavel lagt sig i solen. Deras lugn och goda energi ger också solstrålar som når långt in i hjärtat.

2015-02-04 11:05 | 1 kommentarer