De är ena lömska filurer, hjärnspökena. Listiga är de också, när man minst anar det knackar de på och fast jag borde känna igen dem så bjuds de in ändå ibland. Just nu har ett spöke nästlat sig in och gjort sig hemma på min väggalmanacka. Där har det förvandlat sig själv till ett förstorningsglas och parkerat på torsdagens datum. Siffran 12 lyser ut från de andra, stor och färgrann. En månad kvar tills hingstvisningen och vips glömmer jag alla fina framsteg Gasper och jag gjort och istället finns där tvivel, gnagande oro och göromål vi ännu inte hunnit med.

Bara det här med munnen är ett kapitel för sig. Jag är inte särskilt förtjust i bett, givetvis beroende på vad hästen ska göra, men leder jag en häst gör jag det i grimma och rider gör jag gärna bettlöst. Då träns med tillhörande bett är obligatorisk utrustning på hingstvisning så är jag ju illa tvungen. Tråckla in ett bett i munnen på en kille som är i full färd med att byta ut garnityret känns lite sådär. Gasper har dock tagit de utmaningarna bra och jag tackar min talang för att få hästar som tidigare varit mycket besvärliga att tränsa att sluta oroa sig och bjuda till. Jag är också väldigt skicklig på att kvickt och smidigt vika in hästens öron mellan nackstycke och pannband så snart hästen tagit emot bettet. Beröm är jag också bra på.

När Gasper började byta tänder blev han plötsligt som en mussla, så just det där att påvisa det festliga i att gapa och visa tänderna har vi övat mycket på, med bravur. Jag öppnar och kikar och petar, och Gasper rullar med tungan som för att visa allt. Så får han beröm, kramar och glada tillrop. Men ändå.. Midas, han öppnade munnen glatt för alla som ville se, familj som okända, bönder som veteriärer, tills det var dags för veterinärbesiktningen på hingstvisningen, då var det som att någon matat honom med superlim. Tänk om.. hemska hjärnspöke att tjata på om det där. Tänk om Gasper sköljer munnen med lim han också?

Övriga grubblerier går jag inte in på. De tenderar skifta i form de där hjärnspökena, men nog hittar de alltid något att gnälla på och jag blir lätt illamående varje gång. När jag gick ut med grejerna till hagen i morgonsolen var det en trött liten hingst jag fann i frukosthöet. Jag knöt på grimman och borstade nogsamt halva hästen. Hade jag haft tång och rasp med mig hade jag nog kunnat verka tre av hovarna också. När Gasper var under halvåret så låg han ned medan husse tog tagelprov på honom för passansökningen (svanstagel med hårrötterna kvar ska bifogas), men risken att han ligger ned under hingstvisningen är nog obefintlig som tur är. När Pavel tyckte att Gasper slöat länge nog var han vänlig att hjälpa honom upp åt mig, sedan lämnade han oss ifred.

Gasper fick på nytt huvudlag och nytt bett, och för första gången var nosgrimman på. Jag använder aldrig nosgrimma, så med tränset på hingstens huvud fick jag lossa och spänna alla remmar igen för jag hade givetvis satt nosgrimman fel. Gasper brydde sig inte utan tuggade ivrigt på det nya bettet. Så trädde jag på hingstkedjan -även det obligatorisk utrustning också gick vi på promenad.

Jag tycker man kan använda den hästhanteringsmetod man är bekväm med till sin häst. Så länge den fungerar och hästen inte far illa så är det bra. Gasper är dock väldigt mycket Natural Horsemanship och har fasligt svårt att förstå varför jag ska gå bredvid. Han vill ha en tydlig ledare och följer efter i grimskaft som en ängel, och i brist på annat kan man alltid stå bakom och putta honom framåt, men att han ska "gå själv" med mig bredvid, nja.. Och trava bredvid, det ska vi inte prata om för det är ännu en mycket konstig lek för honom. Springer jag framför däremot travar han på så glatt och håller takten.

Men vi har ju en hel månad på oss att öva på det och allt det andra som "saknas" eller hur hjärnspöket?

2015-03-11 18:37 | 4 kommentarer