Ettårige hingsten Ruslan

Medan hästarna är unga har vi inte så ofta anledning att leda omkring dem. Jag måste erkänna att det till viss del är lättja, för det är ju så enkelt att låta dem gå lösa och följa en annan häst om man ska någonstans. Visst är de vana att ha grimma på sig, att stå med grimma och ledrep medan man utför hovvård och även att stå uppbundna, men ska man någonstans så följer de med så snällt ändå. Uppstår det tveksamheter i var man ska är det oftast enklast ändå att skjuta på än att försöka dra.

Häromdagen skulle jag leda runt Ruslan, för de måste ju lära sig ledas någon gång. Allt det där kommer av sig själv med åldern har jag märkt, att följa iförd grimma och ledrep, men det är en annan sak som också är gemensamt för de unga, något som ibland gör övningen till en pröving. Våra yngsta hästar vill följa bakom, inte bredvid, och när vi leder dem så slår det aldrig fel; när man vänder sig om,,

,,så nog försöker ettåringen få in ledrepet i munnen, hur snällt den än följer efter.

Ruslan är definitivt inget undantag, det blir lite "silly walk" över övningen ibland.

Men han var förstås väldigt duktig mellan varven också. Även det är en gemensam nämnare vad gäller unghästarna, snälla och duktiga.

2015-08-30 08:24 | 0 kommentarer

-Vad har människan nu hittat på? verkar Mistjev tänka

Den här helgen blir kort och komprimerad då maken måste avsluta helgen redan på lördag eftermiddag, men vi hann med en hel del ändå. Som unghästträning, bland annat fick treåringarna Mistjev och Pavel prova på bröstselen och ett för dem nytt huvudlag, ett så kallat indianhackamore. De verkade gilla indianhacket bättre än det vanliga bettlösa och för balansens skull satte jag på tyglar. Inte tömmar som det är tänkt, mest för att de tömmar vi har är för klumpiga, jag skulle vilja hitta ett par välnötta och smidiga lädertömmar i gott skick så tömkörningen blir enklare och säkrare.

Först ut var Mistjev, och han tar ju allt med ro. På med sele och huvudlag, sedan gick vi en liten promenad han och jag så han fick känna hur det är att röra sig med grejerna på.

Sedan var det Pavels tur. Han har inte riktigt samma självförtroende som Mistjev, men även han var jätteduktig i blåsten. Vi gjorde samma övningar som med Mistjev och Pavel genomförde dem med samma välvilja.

Här gör jag en "inkallning" då vi promenerat klart. Jag "halar" in min häst, bjuder in honom till min zon (i sin zon är man ifred, det är en överenskommelse mellan mig och min häst som vi gör upp i början av träningen).

Inne i min zon hälsar jag på min häst innan jag befriar honom från utrustningen och avslutar träningsstunden. Pavel fick gå och beta gott gräs med husse en stund innan han släpptes tillbaka till sin flock.

2015-08-29 15:17 | 0 kommentarer

Nu på morgonen rengjorde jag och bytte innehåll i några av vattentunnorna, och när jag drog ut första vändan med dunkar till den här hagen så vilades det efter frukosten. Firma, Gasper och Cetzima ligger ned medan Tangaur håller vakt. Dock skrapade hon lite i marken och vände sig omkring, uppenbarligen sugen på att ligga ned hon med.

När jag några minuter senare kom med andra vändan dunkar hade Tangaur lagt sig ned och istället var det Gasper som stod upp för att hålla koll. Skiftbyte i basjkirhagen alltså.

2015-08-27 08:28 | 1 kommentarer

Gasper släcker törsten, Tangaur i bakgrunden

Nej jag ska inte klaga. Trots att svetten lackar, trots att bremsen ihärdigt plågar hästarna, trots att utdraget av vattendunkar är oändligt och höet kliar över hela kroppen när det klibbar fast i smetig solskyddskräm. Om alternativet är ihållande regn eller dimma så föredrar jag ändå den gassande solen och allt den innebär. Särskilt som folk verkar så glada i solskenet även om jag själv kan hålla mig för skratt när jag jobbar. Jag kan ju alltid göra som Gasper och doppa huvudet i vattentunnan för att sedan ruska flygfäna bort för en liten, liten stund.

2015-08-23 19:58 | 0 kommentarer

Beroza närmast mig

Fölbilder är mysigt. Svårt att välja ut vilka man ska visa bara, det är en stor nackdel med den digitala tekniken. Ibland tycker jag det var bättre förr när man mer nogsamt valde motiv då man hade ett knäpp på sig. Valfriheten, tillgängligheten samt det faktum att foton numer är gratis ger mig bara mer tid vid datorn. Men vi börjar lite soft med vilande små ston.

Zeniya vet att jag står där men bryr sig inte

Beroza och mamma Hinica

Det är långt ned till maten

Söt som sockervadd

Zeniya och alla hennes färger

Vad väntar under fölpälsen?

Fin är hon i alla fall

Leonid går i en annan hage, så det blir aldrig att jag fotar alla tre fölen samtidig. Men lillkillen -som blir större och tjusigare för varje dag, får ett helt eget inlägg istället. När vet jag inte, men väl värt att vänta på kan jag tycka. Partisk och allt.

2015-08-23 17:58 | 1 kommentarer

Maronya har nu fått flytta till sitt nya hem i Piteå.

Eftersom det är en omöjlighet att frakta en häst med reguljär lastbilstrafik från inlandet och norrut så valde vi att själva köra tvååringen till Bergsåker för vidare transport. Maronya har tränat att gå på en liten transport, så lastningen var inga problem alls på torsdagsmorgonen. Dock blev den finurliga och viga unga damen väldigt snart uttråkad, så innan vi ens kommit oss in i byn dunsade det till ordentligt i transporten när Maronya klättrade över bommen.

Som tur är hade vi valt att hyra en transport där man fäller främre bommen från utsidan, så det var en enkel sak att få unghästen på plats igen för vidare färd. Efter ett tag hörde vi återigen lite dunsande, transporten krängde till men sedan var det lugnt. Efter ytterligare några km var det dags att tanka och när jag öppnade dörren för att se till Maronya hade hon lyckats få över ena hoven och åkt trebent en stund. Bommen släpptes ned och sattes upp igen, och den här gången stor hon lugnt och fint hela långa vägen till travbanan utanför Sundsvall.

Vi hade fått besked om att det var tävlingskväll på Bergsåker, så i förberedande hade alla boxar sanerats och stallen plomberats, även gäststallet i början på stallbacken där i- och urlastning sker, så vi fick be om en box på kliniken istället, längst bort på stallbacken. Maronya gick snällt in på kliniken och uppskattade verkligen den nästan tre timmar långa väntan i den svala boxen. Hon sov, åt hö och bekantade sig med den festliga fontänen. Inte för att hon var törstig, men vattenkoppen fräste och levde om så skojigt, också bubblade den.

Men sedan blev matte less på att vänta, så jag tackade den fina personalen på kliniken för oss och tog ut Maronya för vidare väntan ute på stallbacken istället. Mycket nyheter för tvååringen, som tankbilen som vattnade banan vid kliniken, transportbussar, bilar och den där hunden som även finns hemma på gården. Tänk att hon låg utanför bil och transport precis som hon brukar göra på gården, märkligt. Maronya tog allt med ro och åt av det gröna gräset hon fann vid kanten av klinikens parkering.

Men så såg vi den bekanta vit-gröna hästbussen, även utrustad med ett stort släp. Vi hade fått besked om att det skulle ske utlastningar och lite flytt av hästar i bussen så vi behövde inte ha bråttom dit till andra änden av stallbacken. Stefan körde iväg bil och transport för att möta upp oss vid bussen medan Maronya och jag rörde oss mellan rasthagarna i sakta mak. Maronya åt gräs och tittade nyfiket på hästarna i rasthagarna. Så såg jag att Stefan vinkade åt oss att komma fram, men när vi skulle börja gå tvekade Maronya. Hon såg sig omkring och sedan framåt, och spetsade öronen medan hon gnäggade lite. Jag strök hennes huvud och sa: -"Nu Maronya, nu är det dags att gå."

Och då gick vi. Först lite försiktigt, men sedan med allt mer självsäkra steg. Vi lämnade rasthagarna bakom oss och gick ut på Bergsåkers välharvade stallbacke, och då började Maronya jogga bakom mig. Spontant började jag med jogga framför henne och när Maronya längde stegen till en tjusig trav sprang jag också. Jag tänkte som så att det nog aldrig kommer ske igen att jag får trava med ett smäckert basjkirsto över Bergsåkers stallbacke en tävlingsdag så det är bara att njuta. Inte vet jag hur vanligt det är att en häst med sådan iver springer fram mot den lastbil som ska frakta  henne i många timmar till, men det var en skön känsla att enkelt leda den förväntansfulla Maronya på rampen in i åkboxen, och hon var totalt obrydd när tranportören ställde upp väggen mellan oss. Hej då Maronya sa jag och hon sa nog hej då hon med.

Rasthagarna i bakgrunden och bakom dem är stallbacken

Med ett sådant avsked kändes det enkelt att lämna över vår fina tvååring i transportörens händer. Vi satte oss i bilen för en fyra timmar lång hemresa medan Maronya åkte norrut. Färden gick bra och sent på kvällen kom hon fram till sin nya familj. Hon lastades av problemfritt och fick sig en bensträckare då lastbilen inte kunde köra ända fram till gården. Hon hade varit så lugn och fin, och hon sov nog gott den natten i sin nya hage.

Så nu önskar vi Maronya lycka till i livet, och givetvis lycka till nya husse och matte också. Vi hoppas ni får glädje av varandra i många år. Tack Maronya för vår tid, och extra tack för den fina språngmarschen på Bergsåker. Den glömmer jag aldrig.

2015-08-23 16:48 | 5 kommentarer

Vi har mycket att stå i, därför får bloggen vila lite. Men det pågår något mer aktivitet på Mánadis' Vildhästs facebooksida, mest på grund av att det är enklare att slänga in en bild där med lite text spontant i hagen, än vad det är att administrera bilder och hemsida sittandes vid datorn. Men det kommer inlägg här med, även om det just nu är vila.

2015-08-20 19:22 | 0 kommentarer

Pavel tre år är en mysig, snäll, klok och kärleksfull kille. Utan olater, verkas ute i hagen, klipsk, försiktig, gillar att bli ompysslad och så vidare. Lite blyg mot främlingar men umgås väldigt gärna med gårdsfolket han är van vid. Ja, han är mycket, vår Pavel. Mycket vilttecken har han också begåvats med, men att ställa upp på bild och se glad ut, nä där går gränsen.

Måttligt road

Pavel är redo att flytta hemifrån och glädja någon lugn och trevlig människa i många år. Han är så speciell att han får en helt egen annons på Hästnet och jag ville ha några dagsfärska bilder på honom, gärna bilder där hans fina vilttecken syns, men allra helst bilder som fångar hans mysiga personlighet. Pavel var dock av en annan mening och ville inte gärna flina upp sig för fotografen direkt (säga "omelett").

Digitalvärlden är underbar på sitt sätt. Jag knäppte 40-talet bilder och även om de flesta var på en Pavel som demonstrativt vände bort huvudet eller innehöll delar av de halvbröder han går med samt en ivrigt viftande och hoppande husse för att bringa fram de söta öronen, så fanns det trots allt några små skärvor av kattguld bland gruset.

Står lös och blir verkad av husse i hagen

Här syns hans övre vilttecken ganska bra.

Och det blev i alla fall en bild med öronen framåt.

2015-08-16 17:49 | 2 kommentarer

Tangaur har klarat sig med ett öga i en och en halv månad nu, och anpassar sig väl. Hon utmanar sig själv med att bemöta saker (som när jag går fram till henne) med sin blinda sida, och jag antar att det är för att hon inte vill avslöja sitt handikapp utan bete sig som vanligt. Jag kan tydligt se att hon lyssnar mer och är duktig på att analysera ljud och var de kommer från, men i övrigt är det inte mycket i kroppspråket som avslöjar att hon bara har ett öga. Tidigare höll hon sig ofta nära sin vän Cetzima, men nu går hon gärna iväg på egna små expeditioner som hon gjorde tidigare också.

Det känns mycket bra att hon anpassar sig så väl, och rent visuellt märks det faktiskt inte så mycket. Jag tror också att hon lever ett bättre liv nu utan sitt besvärliga öga som nog plågade henne mer än hon ville ge sken av.

2015-08-16 16:24 | 1 kommentarer

Kan man vara annat än tacksam när man fått föda upp så väldigt tjusiga och snälla unghästar? De unga herrarna är Gagarin två år, och Mistjev tre år.

2015-08-12 16:05 | 2 kommentarer

Leonid har fyllt fyra månader och ska vaccineras, samt få hovvård (även om de är nästintill perfekta), så det är dags att introducera grimman. På måndagseftermiddagen tog jag på honom grimman för allra första gången ute i hans hage, det efter lite lek samt att Leonid blev noga kliad med borsten under magen så fort grimman var någonstans på hans huvud. Lite klurigt när man är ensam, men snart kunde jag omfamna honom, trä på grimman och spänna fast den över nacken. Han stod som ett ljus under tiden.

I dag tog jag på Leonid grimman lika problemfritt ute i hagen och kliade honom under magen som tack, sedan tog vi in alla tre i stallet där de fick stå i lugn och ro i svalkan och tugga på lite hö medan jag tog en skogspromenad med tvååriga Maronya.

Inte lätt att ta kort alla gånger, men det ska föreställa Leonid med fölgrimman på

2015-08-12 15:49 | 1 kommentarer

Här köar man för att få kliva på

Vi har tagit itu med att stall-och lastträna de två tvååriga stona Maronya och Odessa. Maronya har nämligen blivit bokad för försäljning, och även om de åkt i lastbil bägge två så är det inte samma sak som att åka i liten finka (som en tvåhästarstransport för personbil kallas). Tyvärr är det en omöjlighet att boka lastbil hela vägen från inlandet ut till norra kusten, så vi får se till att köra Maronya själva till Sundsvall för vidare transport norrut. Tränar vi en kan vi lika gärna träna två då de ändå går i samma hage.

Odessa har tidigare aldrig varit i riktigt stall så det var en ny erfarenhet för henne. Maronya har dock varit inne i box flera gånger och tog allt med ro. Bägge två var de väldigt nyfikna på transporten vid första mötet och ville gärna undersöka den på nära håll. Det var träningsdag ett.

Träningsdag två började även den i stallet, och nu var Odessa med på noterna. I boxen väntar ju en hink med lite havre och morot och en tuss eget hö. Sedan var det dags för närkontakt med transporten, som är av en sort man kan gå igenom om man vill. Och det ville båda stona väldigt gärna eftersom matte lockade med en hink morötter. Bägge två gick de upp på rampen med försiktiga, men målmedvetna och höga kliv. Ingen av dem backade, och bägge två stod de lugnt och stilla inne i transporten innan de leddes ut igen -vilket skedde med stor försiktighet, det var enklare att gå in än ut.

Så stängde vi den främre rampen. Ljuset försvann och ljudet ändrades, men eftersom hinken med morötter var densamma var det samma procedur tyckte Maronya och klev stadigt in och ställde sig med hela kroppen inne i buren. Att backa ut var dock lite konstigt, varför inte bara vända och gå ut samma väg? Men hon backade sakta men rakt och säkert ur transporten för att sedan gå in och ställa sig igen. Bättre än så kan det inte gå första lastningen så vi avbröt träningen där.

Här följer några bilder av träningen dag två. Vi har inte borstat Maronya (eller någon annan häst för den delen) av den anledningen att det är extremt mycket broms just nu. De trivs i solsken och kan inte motstå hästarna utan plågar dem något oerhört. Hästarnas effektivaste skydd är -förutom att söka skugga och blåst, att försöka täcka kroppen med lera, så därför borstar jag inte bort deras skydd bara för att få bättre bilder

Ledrepet är helt löst

Bara en hov kvar

Här var det trevligt, tycker Maronya.

Unghästträning när den är som bäst.

2015-08-08 20:28 | 2 kommentarer

Nu har Gaspers egna rapportblock för betäckningar kommit. Tre stycken ska han skriva under och skicka in innan sista september.

Ibland ser man inte skogen för alla träd. Gasper går med sina ston närmast huset vi hyr så jag ser honom dagligen. Dessutom passerar jag hans hage när jag ska till två av de andra, så jag har som inget behov av att dokumentera honom. Något som jag kom på när jag kikade i datorns fotoalbum, så nu bjuder jag på två färska bilder av vår lille tsar.

2015-08-08 14:57 | 1 kommentarer

Det finns de som sagt till mig att det aldrig kan bli för många fölbilder, så här följer en kavalkad med kort på Zeniya, född 1 juli.

Föga förvånande är hon mörkare under den mjuka fölpälsen, men det är väldigt svårt att avgöra vad som väntar där. Det är bara att ha tålamod. Vi vet nog först till nästa sommar vad det blir, när första vinterpälsen släppt, så det är tråkigt ibland att färgen ska fastställas så tidigt av ID-kontrollant (under födelseåret, eller inom sex månader om fölet är född 1 juli eller senare). Man kan ändra i passet i efterhand, men det är inte så vanligt att man gör det. Förutom avgiften för ändringen, 500 kr plus postförskott så kostar det givetvis att återigen ta ut en ID-kontrollant, så hästen får i passet oftast ha kvar den färg som valdes när den var liten.

Här med halvsyster Beroza, som också har mycket färg här och där

2015-08-04 19:43 | 0 kommentarer

Är det inte tur att det finns folk som gillar olika årstider? Min favoritårstid hösten närmar sig, och det är inget medvetet val att det är "min" årstid, jag mår bättre helt enkelt. Även om jag mår bra året om är det bättre på hösten, så då är det min årstid.

Luften blir klarare, naturen berikas av färger och dofter jag älskar, hästarna får årets vackraste päls (vet inte hur det är med andra lösdriftshästar, men våra basjkirer får alla en härlig höstpäls innan vinterpälsen), man skördar det man sått och skuggorna blir allt längre. I norr varar grynings- och skymningsljus i timmar under vår och höst, men hösthimlen är ändå vackrast enligt mig. Under hösten tar sig solljuset genom det röda spektrat så allt verkar mer guldigt, rött och kopparskimrande.

Halv sex i morse spred solen väldigt vackra strålar i höstiga färger -trots att det ännu är sommar, över stohagen så det blev några bilder av Beroza och mamma Hinica.

Det jag gillar bäst med den här bilden är hur Berozas skugga skarpt avtecknar sig på Hinica. Man ser hela den lockiga kalufsen.

Men än är det sommar, även om jag längtar. Jag har ju mina tidiga timmar ute som skvallrar om kommande årstid och det är så härligt att varje morgon gå ut till hästarna. Något av det bästa med de höstdoftande och svala morgnarna med sitt rödguldsskimmer är att man slipper sommarens eländiga flygfän, särskilt all broms som finns i överflöd om dagarna nu.

2015-08-04 17:07 | 0 kommentarer

I några dagar nu har jag och Maronya tagit oss lite egentid.

Jag har hämtat henne från flocken också har vi strosat runt mellan hagarna en stund. Maronya var lite tveksam först, på sitt typiska sätt att det tar en stund att ta sig från punkt A till punkt B, och första gången blev lilla halvsystern Zeniya bestört över att den snälla barnflickan försvann. Maronya får en hink med lite morötter och havre (förberedelse för lastträning, det kan vara bra om den unga hästen vet att en hink innehåller en trevlig belöning) när vi lämnat flocken, hon gillar att beta av gräset, och Zeniya accepterade fort att Maronya både gick iväg och kom tillbaka igen.

Kikar mer på husse som byter innehållet i vattentunnan än flockmedlemmarna

Stoflocken går allra längst bort från oss, men kommande helg ska de flytta till en tillfällig hage närmare gården, fylld med gott, grönt gräs. Vi tänker lastträna tvååringarna Maronya och Odessa, och för Odessa blir det premiärbesök i stallet med dess boxar. Det ska bli roligt att se hur de bemöter det nya, speciellt lastningen. De är så väldigt olika till sättet de två.

I dag var det tredje dagen med egentid för mig och Maronya, och hon kom fram till mig redo för att gå iväg redan ett par timmar innan det var dags, då jag hade annat ärende till hagen. Hon blev kanske lite besviken just då. När jag kom ned till hagen på eftermiddagen stod Maronya redan vid grinden och väntade alldeles själv och gnäggade så glatt som hon brukar. Sådant värmer ju hjärtat förstås.

2015-08-02 18:13 | 1 kommentarer