För några veckor sedan blev det till min stora glädje klart att Francesca Kosack kommer ingå i vår verksamhet. Francesca är född 2009 och har sedan en längre tid bott och utvecklats väldigt fint i Hälsingland. Jag har verkligen sett fram emot detta tillskott sedan bägge parter blev överens, men jag får vackert hålla mig och fortsätta längta några veckor till.

Resklar Francesca

Eftersom Francesca kommer gå ihop med bland andra Midas så kom vi fram till att det var en bra lösning att köra henne till Bispgården först, så hon får bekanta sig med Midas där, på Nilla's Häst och Ridutbildning. Sedan hämtar vi hem de två för vidare utslussning i större flock. Resan gick bra, och när Stefan lämnade Francesca och Midas gick de i var sin hage och kikade nyfiket på varandra.

Som tur är har jag saker att pyssla med medan jag längtar.

2015-10-30 17:21 | 1 kommentarer

En av mina favoritbilder, advent 2012

Vi hann inte bo här länge innan det blev dags att säga hej då till ett av våra kära ston. Tangaur, som fick ett besvärande öga utopererat i somras, drabbades i höst av kvickdrag (kan jämföras med KOL). Det gick fort och hon blev snabbt rätt dålig, men vi ville i alla fall prova att behandla henne för att se om symtomen kunde lindras och få sjukdomen att stanna upp. Dock inträffade något märkligt några dagar in på kortisonkuren.

Kortison verkar så att det tar bort de flesta krämpor, inte enbart orsaken till medicinering, men inte för Tangaur. Några dagar in på kuren hade andningen blivit markant lättare, men hon hade tappat aptiten och helt plötsligt fick hon tryck i sitt kvarvarande öga, som blev alldeles vitt och uppenbarligen smärtade. Stackars Tangaur var nu helt blind och hade ont!

I samråd med min erfarne veterinär var vi överens om att det inte fanns mer att göra, men smärtstillande sattes in för att ögat skulle bli bättre så att hon skulle få några bra sista dagar. Vi hade verkligen gjort vad vi kunde för vår tappra lilla häst, och veterinären förklarade att den högst oväntade reaktionen på medicineringen nog berodde på en annan skada, förmodligen på inre organ som njurar eller lever.

Tangaur fick smärtstillande, ögonsalva, massor av kärlek och äpplen under sina sista dagar, och trycket lättade snart i ögat. Hon kunde se lite igen och verkade gladare. Personligen tror jag hästarna skiner upp på slutet för att bli ihågkomna på bästa sätt, inte för att göra oss tveksamma på om vi tagit rätt beslut. Det fanns inte mer att göra och jag är tacksam över att hon fick somna in lugnt och fint, på en vacker plats med munnen full av goda, djupt röda höstäpplen.

En annan favoritbild av Tangaur

Vi hade förstås önskat mer för denna tappra och modiga lilla häst, men nu blev det så här. Tangaur får vila på en fin plats där jag kan föreställa mig att hon vakar över gården och alla hästar som lever och mår bra. Till sommaren vill jag gärna plantera ett eget äppelträd där hon vilar, för hon älskade verkligen smaken av röda äpplen.

Tack för allt, fina, modiga Tangaur som uppfostrade Gasper så bra när han separerades från sin mor. God natt och sov gott, utan smärtor och besvär. Vi kommer aldrig glömma dig, du är i ljust minne bevarad.

2015-10-28 16:22 | 6 kommentarer

Vintertid ser Pavels hjärta extra fluffigt ut

Så var sommartiden över för 2015. Trots att sommartid är ett påhitt -ett inte helt uppskattat sådant, så har jag svårt att förlika mig med att vintertid är likamed normaltid. För mig är sommartid normen, att gå upp en timme tidigare och få ha dagsljuset en timme längre på klockan, som trots allt styr livet. Omställningen sker så sent på året att det blir väldigt abrupt när solen helt plötsligt går ned redan före fyra på eftermiddagen!

Tvåårige Gagarin med höstsol i hela långa manen

Mer av Gagarin

Jag lär aldrig få något gehör för min önskan om sommartid året om från bestämmande instans. Men nästa sommartid är bara fyra månader och två dagar bort, och så snart snön lägger sig blir allt betydligt ljusare. Det känns som dystrast mellan omställningsdagen fram till adventsbelysningens glimrande tid, men för hästarna som går ute dygnet runt är det ingen större skillnad från i går. Fem minuter på dagsljuset bara plus att månen växer sig allt större, och mattiderna har jag redan justerat. Välkommen vintertid.

Grabbarna i motljus

2015-10-25 15:17 | 1 kommentarer

Denna duggregninga tisdag åkte jag iväg för att hälsa på en god vän och samtidigt leverera ett rejält gammalt furubord hon förhandlat till sig av tidigare ägaren till min gård. Det var väldigt trevligt att återse min kamrat, samt hennes två lurviga skäckar som även de går på lösdrift, som mina hästar gör. När bordet lastades ur bussen lastade vi samtidigt på en liten träsoffa som nog kommer bli en trevlig säng till vår duktiga gårdshund, och som lök på laxen fick jag en väldigt praktisk inflyttningspresent, prydd med en tjusig rosett av brett stängselband.

Äntligen en grep avsedd för utomhusbruk!

Som hästbonde kan man bli glad för underliga saker kanske, men den som mockat efter upp till 20-talet hästar utomhus i fem år med fjantiga plastgrepar som driver en till totalt vansinne tillslut, var det en otroligt välkommen gåva som ska invigas under morgondagen. Såhär på höstkanten mockar jag inte alla hagar och inte alla dagar, och när man nyss flyttat så långt och så stort finns det andra saker att ägna sig åt en blötkall oktoberdag än att mocka.

Presentgrepen är i metall, så den gör inte motstånd på minsta grästuva eller spretar med sina ynkliga plastpinnar och sprätter gödsel i alla väderstreck (inklusive rakt upp i håret), utan kommer säkerligen underlätta jobbet trots aningen mer vikt. Rent ut sagt en riktigt skitbra inflyttningspresent!

2015-10-20 16:43 | 1 kommentarer

De här två fröknarna är förödande söta

När man flyttar hela sin verksamhet till ett nytt ställe så måste man köra in sig på nya rutiner. Det är samma hästar i samma konstellationer, de ska ha hö och vatten, skötsel etc men det är de nya små detaljerna som gör det. Eller snarare ställer till det tills man kommer in i nya hjulspår.

Vattnet som fylls i 20- och 30-litersdunkar och dras ut till hästarna kommer från en naturlig källa och det rinner på med självtryck. Det finns alltså ingen pump. Jag klagar absolut inte, det är fint vatten och det verkar finnas hur mycket som helst även om det rinner på i ganska långsam takt. Så långsam att man kan vara effektiv och hinna saker medan en dunk fylls upp. Till exempel hinner man gott och väl ut till stohagen och fylla i en dunk medan en ny fylls på därhemma.

I stohagen går det som bekant två basjkirföl, Beroza och Zeniya, runt tre månader gamla. De är magiska och hypnotiserar en i en grisblink bara genom sin närvaro. När föl pockar på uppmärksamhet känner man sig mycket speciell, och hjärnan är konstruerad så man glömmer allt och hamnar i ett läge av total mindfullness. Givetvis tar jag chansen att träna dem utan att de förstår att det är just det jag gör, jag tar charmiga motljusbilder och tankar energi från deras naiva och trygga utstrålning.

Mánadis' Zeniya

Minuterna tickar på och plötsligt minns jag varför jag ens befinner mig i hagen; jag fyllde på vatten medan en ny dunk fylls på utanför stallet. Ja det är väl en välsignad tur att vi sett till att vi fyller vatten utomhus och inte i själva stallet för då hade där funnits en inomhuspool sedan länge. Inte bara spar utomhusslangen en massa onödigt kroppsarbete för oss då det går fasligt mycket vatten varje dag, vi känner oss själva och vet hur lätt vi glömmer när hästarna kommer fram och vill prata med oss.

Det var inget annat att göra än slita sig från de två små fröknarna  och gå hem för att ta reda på den mer än överfulla vattendunken, byta ut den mot en tom, lyfta upp den fulla dunken på pirran och dra iväg den mot grabbarnas hage. För man hinner ju fylla en dunk där medan en ny fylls upp därhemma. Jodå..

2015-10-18 16:37 | 1 kommentarer

Där tröt fantasin vad gäller bloggrubriker minsann, men jag får väl skylla på att blogginlägg inte riktigt är det främsta som upptar vare sig hjärnkapacitet eller fysiska förmågor just nu. Ändå kan jag inte låta bli! Hösten fortsätter visa sin bästa sida, solen står lågt och lyser genom atmosfärens röda spektra och målar allt i fantastiska färger. Jag skulle bara gå genom grabbarnas tillfälliga hage på morgonen för att kolla läget innan dagens arbeten, och vid grinden mötte två rödblacka killar med vackra bläsar upp. Det blev några solvarma bilder att dela med sig av (trots minusgrader).

Både Ruslan och Gagarin står som rödblacka, men Ruslan är mer guldfärgad.

Grabbarna får gå några veckor och beta ned i en hage som ska användas till annat i vinter. Den är riktigt varierande med bäck, äng och en väldigt härlig björkallé där de gärna håller till. 

De har gjort så fint i hagen, betat ned och gjort riktigt bra stigar där det lämpar sig som bäst att ta sig över diken och förbi stenar, fällda stockar och annat. Härligt att se hur de öppnar upp betesmark som vuxit ett par år. Jag har sett att älgar gjort stigar och bäddat legor både där vi stängslat och utanför, men det verkar som att de inte har något intresse av att vara där längre. Och det finns gott om ostörd, lämplig mark för älgarna lite längre bort från vägen så vi kan nog samsas allihop.

Pavel och Ruslan håller landskapet öppet.

2015-10-13 16:40 | 2 kommentarer

Zenit vilar med sin son Leonid i ny hage.

Vi har varit nybyggare en vecka så det är hagar jag pratar om, vi har ännu inte börjat bygga på hus, stall och annat  Vi tänkte bo in oss och känna oss för ordentligt innan vi tar itu med de riktigt stora bitarna, men vi har lagt manken till och jobbat med stängsel i helgen som gått.

Först ställde vi i ordning en mycket trevlig hage upp mot skogen. Egentligen är den tänkt för Midas nu när vi tänker hämta hem honom, han ska få gå där och bekanta sig med ett nytt tillskott innan de släpps ihop med stoflocken senare i höst. Men tills dess får Zenit, Tindra och Leonid bo i den hagen medan deras eget vinterviste byggs om och byggs ut det tredubbla.

Det gick snabbt med ombyggnationen, så när den hagen var färdigställd släppte vi över Mistjev, Gagarin, Pavel och Ruslan så de får diken, skog, äng och buskar att busa runt i en stund. Med grabbarnas hage tom så tog vi bort stängslet mellan den och stohagen, så stona har nu en hage som är mer än dubbelt så stor än "starthagen" de gått i sedan vi flyttade. Remsan med grönt gräs mellan de två tidigare inhängningarna har betats ned mycket noga.

Så har vi byggt en helt ny hage till Gasper, Tangaur, Firma och Cetzima, en hyfsat stor lägda med lagom mycket grön återväxt och härlig utsikt över sjön. I deras gamla hage ska grabbarna få gå i vinter och tanken är att jag städar upp där innan de flyttar in. Gasper med damer var förstås de som drog verkliga vinstlotten när vi släppte över dem på det gröna vid lunchtid på söndag.  De var så nöjda över sommarbete mitt på hösten och vi var också väldigt nöjda över att fått ge alla hästar  nytt eller mer.

Tangaur njuter av grönt gräs.

Det var lite finurligt att få till hagarna innan vi flyttade in men det gick ju bra. Nu känns det skönt att vi fått till hagarna som de ska vara i vinter så vi kan koncentrera oss på andra növändiga byggnationer inför kommande årstider.

2015-10-11 16:36 | 2 kommentarer

Treåringarna Pavel och Mistjev.

Det är nu, runt Brittadagen 7 oktober man kan uppleva brittsommar. Sommarväder är det inte, men ett väldigt vackert höstväder som håller i sig dag efter dag. Helt perfekt för hästarna med sol, vänliga vindar och minusgrader på nätterna. Minimalt med flygfän, liten åtgång på foder och hästarna trivs. Jag med, det får gärna fortsätta så här i flera veckor till.

Dagen till ära såg jag dock till att ha ett riktigt sommar jobb, nämligen att stängsla nytt.

Trevligt sällskap hade jag också.

2015-10-07 16:55 | 1 kommentarer

De som inte följer Mánadis' Vildhäst AB på facebook har nog väntat på det här inlägget, men jag tror våra läsare har full förståelse för att det inte funnits tid att administrera hemsidan under flytten. Med sociala medier går det snabbt och enkelt att uppdatera med några tryck på telefonen, hemsidan får lite uppmärksamhet när det finns tid (och hyfsad uppkoppling). Söndag afton är ett bra tillfälle för sådant, så här kommer ett sammandrag (eller snarare en lång redogörelse) med början i ett regnigt och blåsigt Alsen:

Strax efter klockan åtta på fredagsmorgonen rullade den stora lastbilen från Jakobsson och Olsson in genom den smala björkallén. Med fin precision backades bilen upp mot stallet och gjordes klart för lastning. Det var samma chaufför som när vi flyttade förra hösten, även samma som levererade Zenit till oss, och vi är otroligt nöjda över H-G:s stora lugn och proffsiga  genomförande av dessa lastningar.

Vissa hästar skulle dela box, och eftersom de paren gick i lite olika flockar blev det inte som vi tänkt det med att hämta in flockar till stallet (alla samåkare skulle i sina boxar innan resten skulle på), men allt gick så fantastiskt bra. Vi blev imponerade av Zenit som tog det mesta med ro, både valacker som temporära boxgrannar, och ett skrikigt litet ungsto som inte gillade att de andra flockmedlemmarna lastades långt före hon själv skulle på. Själva lastningen av Zenit var nytt rekord. När vi flyttade till Alsen tog det kanske fem minuter att få den eljest så lastningsskeptiske hingsten på lastbilen, men nu tog det inte mer än två minuter innan han stod i sin åkbox. Han var helt OK med att få treårige Pavel till granne också.

Precis som förra gången vi åkte långt var hästarna väldigt duktiga och enkla att lasta. Att hämta flockarna till stallet i ovädret tog mer tid och energi är att leda dem uppför rampen. Sista platsen ut mot rampen är lite knepig, det är snävt och smalt och den som lastar på får liksom stå nedanför sin häst medan väggen sätts upp. Vi hade bestämt att Gasper skulle på sist. Han klev på och ställde sig rätt som om han aldrig gjort annat. Jag hann knappt med så stod han på plats. Rampen fälldes upp och lastbilen påbörjade sin färd österut medan vi slängde in det sista i bilarna, lastade Tangaur och Cetzima i hyrd hästfinka och åkte även vi.

Det var Stefan som fick ansvar över hästtransporten i blåsvädret medan jag körde vår folkabuss fullastad med flyttgods, katter och hund. Jag hade nämligen möte hemma på nya gården med mäklare, säljare och bank och behövde komma iväg i bra tid, plus att Zenits hage skulle färdigställas. Det gick bra för stora hästbussen, först sedan vi passerat Sollefteå kom jag ikapp och körde om. Hemma på nya gården hann jag precis färdigt det jag skulle innan Stefan kom. Vi lastade ur, och när vi släppt Tangaur och Cetzima i sin hage anlände lastbilen. Vilken timing!

Gasper och Firma blev glada att återse Tangaur och Cetzima

Som vanligt när vi släpper basjkirer på grönt gräs är glädjeyttringarna väldigt modesta. Man slösar ingen energi utan går direkt på buffén, och hur lyxigt är det inte med härligt återväxtgräs i oktober? Vem vet är man får färskfoder nästa gång? Dessutom hade de ju åkt i fyra timmar iklädd  tät höstkostym. Alla hästar njöt verkligen av solen, den milda temperaturen och de minst sagt friska vindarna som svepte över lägdorna och torkade upp svettiga pälsar.

Min favoritbild från i fredags. Jag var så lycklig när jag tog kortet.

När vi flyttade förra gången var det mörkt när vi kom fram på nya marker. Nu var eftermiddagen som vackrast och hästarna såg var de klev, så den här gången rådde inga tveksamheter alls när vi lastade ur. Lika kvickt som de lastats på gick de ur och mot nya, gröna hagar. Det var en härlig känsla att se dem njuta i solen och stormbyarna som ändå var bahagligt ljumma. Stormvindar ja.. inget kalas utan något som går i kras:

Den här granen bugade så djupt i sina välkomstyttringar fram mot kvällen så den knäcktes och lade sig över Zenits stängsel. Då allt staket runtom var helt lät vi den helt enkelt vara.

Första frukosten

Här kom även Pavel med på bild

Jo flytten gick jättebra. Det är jobbigt att flytta, och ju mer man flyttar och ju längre, desto jobbigare är det. När hästarna är på plats ska ju allt annat ordnas också, hur gärna man hellre vill vara ute i hagarna. Men vi har klarat helgen fint, hästarna är där de ska och jag och maken är fortfarande vänner. Efter en hetsig helg är jag nu ensam igen och ska försöka komma underfund med vårt nya hem och allt det innebär.

Vindfället fick vi hjälp med också, det som föll över Zenits stängsel. Tänk vilken tur man har att få flytta hem och få fina grannar som ställer upp. Granen är uppdelad och stänglet sitter där det ska, och dessutom har det nu avlägsnats en "halvramlad" gran som i framtiden kunde orsakat problem. Det betyder mycket att få hjälp en stund som nu, när vi precis nått målet men ännu inte hunnit landa. Tack så mycket för insatsen!

Avslutar med en bild från söndagsmorgonen som får visa hur stämningen är:

Tangaur och Firma i gyllene morgondimma

PS. Min lyckligaste stund på fredagen var när vi lastat ut Gasper och Firma och ledde dem till hagen där de två stona väntade. De var förväntansfulla, så vi började jogga med dem, med solen och vinden i våra ansikten. Jag med Gasper och Stefan med Firma. Det var nästan samma känsla som jag hade när jag och Maronya svävade fram i samma stil över Bergsåkers stallbacke mot lastbilen som skulle ta henne till Piteå och hennes nya familj. Nästan..

2015-10-04 16:30 | 3 kommentarer