Det föreligger ingen risk att känna sig ensam när man ska stöka på i någon hage. Särskilt inte om man har med sig redskap eller verktyg, och speciellt i grabbarnas hage så kan man vara säker på att få sällskap. De påminner nästan om SÄPO-agenter eller säkerhetspersonal på flygplatsen som nogsamt går igenom allt man av händelse burit med sig. I dag var det dynggrep och spade som medtogs till killarnas hage för det skulle mockas vindskydd, och strax fanns där fyra basjkirer som gärna ville hjälpa till med göromålen.

Först kommer Gagarin in.

Dock inte kvickt nog, så Ruslan puttar hjälpsamt på. Samtidigt undersöker Pavel och Mistjev noggrant spaden, både fram- och baklänges. Spadens bästa egenskap var att den lät när man lyckades få tag och slog den mot väggen!

Mattes älskade Mistjev  I bakgrunden kliver Ruslan in.

Ruslan (Gaspers lillebror) hjälpte till genom att lyfta upp bajspluppar en och en. Han verkade fatta vad mockningen gick ut på.

2016-01-31 15:35 | 2 kommentarer

Inget speciellt att rapportera på hästsidan. Tre dagar i rad har det dykt upp saker så jag beslutat mig för eller tvingats till att planera om, och när jag väl jobbat med hästarna - för jag gör annat än matar och vattnar dem, har jag koncentrerat mig på fölträning. Då fotograferar jag inte. Men jag hade trevligt sällskap när jag fyllde på vattendunkar i stallet häromdagen. Dunkarna fylls där inne för att sedan dras ut till tunnorna i hagarna, det var plusgrader så jag ordnade korsdrag genom stallet för att vädra ur, och var ska stallkatterna vara om inte i stallet?

Hilda kikar fram från under en boxdörr.

Hilda och Korvis på en takbjälke.

Korvis är både intresserad och lätt frustrerad.

Där uppe sitter nämligen Sot, hon var smart och tog sig dit från ladugårdsvinden.

Dålig bild, men Korvis försökte ta sig upp till Sot. Virket var dock för halkigt..

..så det blev till att sitta kvar och längta.

Ja det var underhållning på hög nivå.

2016-01-28 18:25 | 2 kommentarer

Söndagen bjöd på strålande fint väder, och vi beslöt oss att rida ut en liten sväng. Det är ganska långt från stallet ned till Midas och Francescas vindskydd så vi gick två gånger med lite olika utrustning innan vi tog in dem och gjorde iordning. Tanken var att vi skulle sitta upp i hagen och prova utrustningen innan vi red ut över lägdorna, men det visade sig att ena spännet på en tygel var trasigt, så vi kom överens om att turas om att rida.

Efter lite ledövningar satt Stefan upp på Midas, och sedan gav vi oss av ut i det härliga vinterlandskapet. Jag ledde Francesca och Stefan red på Midas. Halvvägs bytte vi, så jag tog hand om det enda paret tyglar och satt upp. Stefan tog några bilder medan han ledde Midas hemåt.

Det var en jättehärlig tur. Francesca rör sig betydligt mer vägvinnande än Midas med sina ponnysteg, så vi gick iväg från de andra som knatade på i sin makliga takt. Jag red runt på orörd snö som var lagom kompakt, gjorde lite volter och halter. Francesca verkade nöjd med att traska runt med mig på ryggen, mjuk och fin var hon. Wintecsadeln verkar ligga rätt bra på henne, men jag ska prova Freeformsadeln som Midas hade i dag nästa gång.

Väldigt fin premiärtur i det vackra vädret!

2016-01-24 15:19 | 4 kommentarer

Såhär i efterhand var det kanske inte så begåvat att med förkylning i kroppen ge sig ut och promenera i kylan med ett par hästar häromkvällen (hänvisar till tidigare inlägg "Vinterföre"), men jag ångrar inte mitt tilltag. Det fanns inget alternativ, och promenaden var mysig, ett minne att bevara. Något jag däremot tänker glömma så fort det passerat är förkylningen! Det var som att släcka brand med bensin, så nu jobbar jag på halvfart och vilar däremellan. Så gott det går eftersom lungorna vill knyta ihop sig så fort jag lägger mig ned och slappnar av.

Men med halvfart och många pauser -det är jobbigt att dra ut hö i kylan när det känns som om det hälls krossad is rakt ned i lungorna, finns det tid för funderingar. Jag ser hästarna från andra vinklar liksom, när jag går sakta och inte kan jobba med dem som tänkt. Och när man ändå pausar ligger det nära till hands att mysa med hästarna under tiden. De är inte nödbedda direkt. Jag försökte få några bilder på småtjejerna Beroza och Zeniya, för det är alltid roligt att i efterhand se hur fölen vuxit och ändrat utseende, men det var som vanligt inte det enklaste att få till något vettigt. Men rätt sött blev det!

Beroza har redan noterat mig och tar liksom sats runt Odessa..

..för att komma först fram.

Zeniya är snabbt framme hon med.

Efter en stund var Beroza "färdigmyst" och gick tillbaka till storasyster Odessa, men Zeniya dröjde kvar tills jag pausat färdigt.

2016-01-21 16:34 | 1 kommentarer

Ni som följer känner kanske igen bilden från vår eländigaste hage i slutet på förra året. En hage tänkt att inhysa nyanlända hästar blev belagd med blank skridskois.

Det som göms under snö finns ofta kvar där under, det blev vi verkligen påminda om under måndagen. Det var äntligen dags att något försenad köra Gasper till Bispgården för utbildning, och samtidigt hämta hem Midas och vårt nya sto Francesca Kosack från samma ställe. I hagen som de två ska gå i har snön fått bra fäste på isen, så där är det mycket fint underlag nu, men Stefan stötte på problem när han körde transporten på isiga vintervägar med snö ovanpå.

Men först gick det fantastiskt bra. Vi lastade en väldigt lugn och obrydd Gasper i transporten, och har det gått fort på en traditionell transport gick det ännu fortare utan ramp! Fautrasen har step up istället för ramp, så Gasper var väldigt kvickt på plats och medan jag ledde ned Firma och Cetzima till stoflocken åkte Stefan iväg med en liten hingst som glatt mumsade hö i vagnen.

Resan gick bra, det var först vid ankomsten till Nilla's Häst & Ridutbildning utanför Bispgården som isen under snön gjorde sig påmind på riktigt och plötsligt satt hela ekipaget fast på gården! Pernilla var inte hemma, men hade ordnat så Stefan skulle ha god hjälp av Nisse, som inte bara bor nära utan även har en traktor. Gasper ställdes in i sin box och efter lite om och men var bil och transport på stadig mark igen, och på väg hemåt med Francesca och Midas i släptåg så att säga.

Hemma hade jag kämpat på med jobb som hamnat efter. Hö och snö, och ännu mera snö, förberedelser för kommande utfodringar och kommande hästar. Plus att jag släntrade iväg emellanåt för att kolla till stoflocken som fortfarande hade två tydliga grupperingar -Cetzima började med att springa fram och försöka stjäla Beroza, så Firma och Cetzima fick hålla sig på sin sida så länge.. Dessutom hade en förkylning slagit till, men vad gör man?

Efter middag för mig och hästarna, och hundpromenad bytte jag om till ledigare klädsel, för nu var det bara att invänta ankomsten. Jag visste att de var på väg, så strax före nio drog jag på mig jackan för att fylla vattenhinkarna i boxarna och göra det sista. Då nås jag av budet att Stefan kört fast i backen. Backen är vägen upp till byn från den större vägen. Man är nödd att sakta in för att svänga av, och sedan väntar en lång, brant, isig och osandad backe, belagd med ett lager glansig pudersnö.

 Min egen bil, en Passat med fyrhjulsdrift, pajade för ett tag sedan. Så pass illa att en transplantation av en viktig motordel krävs, men inte värre än att den faktiskt -då den turligt nog stått med laddare på batteriet startade och gick! Jag hade liksom inget val, det är tre km till backen, och nämnde jag förkylningen? Den hade nog gått åt min tankenärvaro, för jag kom ihåg att byta till varm signaljacka, tog med reflexväst till Stefan, pannlampa och givetvis bra handskar då det kunde bli så att jag själv fick leda hästarna hela vägen hem. Att jag hade mysbyxor och gummistövlar på mig i den femtongradiga kylan reflekterade jag inte alls över.

Vi gjorde ett par tappra försök att dra loss hela ekipaget med Passaten, men jag tog sedan beslutet att börja gå med hästarna. Det var omöjligt att göra mer med hästarna lastade, och att släppa dem lösa medan vi meckar med hela ekipaget var givetvis inget alternativ. Stefan stannade kvar för att försöka göra sitt bästa nu när vagnen var åtskilliga kilon lättare. Underlaget gjorde dock att det var omöjligt att försöka backa ned på stora vägen och ta fart igen då vagnen kommit att glida allt för långt ut mot vänsterkanten som flankeras av en ravin samt ett vattenfall.

Hästarna var väl lite fundersamma först när de kom ur transporten. Blinkande varningslampor, avgaser och en stank av något obestämt men bränt som steg från Passatens motorhuv, i övrigt bara snö och skog. Vi började vår promenad, och det finns liksom ingenting från början. Snö och skog, snö och skog. En kilometers raksträcka med samma brist på utsikt efter att backen äntligen planat ut innan vi kom till bebyggelse. Där bestämde sig Francesca för att vi var hemma och började högljutt och glatt gnägga i vinterkvällen. Jag pekade på lamporna på ladugårdsväggen som syntes på andra sidan sjön, och sa hurtigt -Dit bort ska vi!

Så otroligt snälla hästar, och vilken härlig promenad vi fick. Vi knatade på där mitt på vägen (ingen trafik) och samtalade under färden. Ja det var väl mest jag som pratade, jag hade inget bättre för mig. Francesca hade jag aldrig träffat tidigare, men jag tror nog Midas snart kände igen mig trots att det var ett bra tag sedan vi sågs. När vi så passerade grannens hus förstod de att det fanns andra basjkirer i närheten och ökade på stegen,och när de gnäggade fick de spridda svar från hagarna.

De verkade dock väldigt belåtna med att få tillbringa natten i varsin box. De väntade så snällt medan jag öppnade dörrar och ledde in dem -innan själva stallet måste en rätt smal "hall" passeras och inre dörren nådde jag inte att öppna utan att först klämma in bägge i "hallen". Väldigt trevliga hästar, ingen trängsel och de leddes gärna in till sina boxar, stod snällt och väntade medan jag lade ut hö och fyllde vatten i hinkarna. När jag släppte ut Miko på gården hämtade jag morötter åt de två också, det var välförtjänt efter den trevliga promenaden.

 Det tog faktiskt bara en timme från att jag nåddes av beskedet om fastköringen tills jag stängde sista boxdörren. I och för sig går jag i rätt rask takt, och Francesca med  Midas fick hänga på så gott det gick, men vi samarbetade bra. Fordonen blev kvar i backen -även Passaten vars batteri tröttnade efter ett tag men med hjälp av plogbilen ordnade det upp sig på morgonen.  Nu kommer så äntligen bilder från i morse när de två bekantade sig med den nya, fina hagen:

En snöig mulpuss från en gammal bekant.

Francesca Kosack

Midas (Sormat)

 Välkomna hem, Midas och Francesca!

2016-01-19 17:06 | 2 kommentarer

I dag har vi roterat hagar. Eller vi har låtit flockarna byta hagar, det blev enklare så Våra flockar kommer se lite annorunda ut nu i vinter och ännu mer fram mot våren, så därför lät vi alla hästar rotera motsols. Det innebar att stoflocken fick en hage som inte använts sedan i höstas, helt isfritt under den kompakta snön. Det är faktiskt roligare ibland att flytta basjkirer på vintern än på sommaren, då de hellre omedelbart sänker sina huvuden för att beta.

Främst var det de yngsta som i vinteryra sprang fram och tillbaka över de vita vidderna.

Solen hade inte stigit än, och trött kamera ger bilder av dålig kvalité.

Iväg ned mot sjön!

Hinica hade också spring i benen.

En häst (Tova) koncentrerade sig på det utlagda höet istället, och efter en stund insåg Hinica att det förelåg en risk att bli helt utan.

De yngre skuttade runt lite till innan även de ville ha matro.

De andra flockarna var inte lika ystra i sina nya hagar, här är det Gagarin med Mistjev i bakgrunden.

Så nu går alla hästar i hagar som är mer lämpade för kommande konstellationer, utom Gasper, Firma och Cetzima som flyttat till en mindre hage uppe på gården för ett par dagar. Gasper ska åka iväg på träningsläger, och under tiden kommer hans bägge fruar att återbördas till stoflocken. Med alla förberedelser känns det faktiskt som om våren inte är långt bort!

2016-01-17 16:32 | 1 kommentarer

Svenska Hästavelsförbundet -som är avelsorganisation för basjkirhästar har följande information på sin avelssida: "Hingst som vid frivillig avelsvärdering har godkänts enligt rasvisa krav kan efter ansökan från ägaren flyttas från grundstambok till riksstambok.." Så vi ansökte, och numer är Zenit införd i Riksstamboken för hingstar.

Zenit med familj i sin hage

Vi har verkligen ansträngt oss för att ta reda på exakt vad det innebär, men rasföreningen har ingen information alls, utan hänvisar till SH. Där må man vara bra på avelsfrågor, men hemsidan lämnar en hel del att önska. Den har byggts på genom åren och har blivit en riktigt snårig djungel att treva sig fram genom.

Efter ett stort antal klick, bland annat på "information till hingstägare", "plan och riktlinjer" och även Blå Basen (där all stam samt stambokstillhörigheter på nu levande och tidigare hästar finns) har vi i alla fall kommit fram till att Zenit är den första basjkirhingsten att vara införd i riksstamboken för hingstar. I övrigt gäller att hingsten ska uppfylla kvalitetskraven för klass I eller klass II, samt ha en moder som är införd i riksstamboken (svenska eller motsvarigheten i det land hästen kommer från).

Eftersom vi värnar om basjkiraveln hoppas vi nu att fler hingstar tar steget från grundstambokens avdelning 1 till riksstamboken! 

2016-01-16 10:39 | 1 kommentarer

Dagens blogginlägg tänkte jag ägna åt några (av många) tankar jag har kring vad som är naturligt för hästar. Det har kommit en hel del forskning och undersökningar kring hästar de senaste åren, och kikar jag i min personliga spåkula ser det mörkt ut för företag som säljer kraftfoder och hästtäcken eftersom undersökningar visar att även högpresterande tävlingshästar klarar sig fint på enbart grovfoder av bra kvalité, och att täcken snarare förvärrar tillvaron för i stort sett alla hästar i alla situationer än om de skulle få reglera sin temperatur på naturlig väg.

Det finns också säsongsbetonade diskussioner kring hästar som återkommer år efter år. Just nu diskuteras det till exempel flitigt bland hästfolk huruvida hästar behöver varmt vatten när de går ute på vintern eller ej. Då kan jag berätta att för sisådär 10-20 år sedan diskuterades det ifall hästar behövde vatten över huvud taget ifall de gick ute på vintern! Jag skriver "ifall", för det var ännu många hästar som fortfarande spenderade långt mer tid inomhus än ute.

För tiotalet år sedan hade jag en häst inhyst hos en erkänt duktig dressyrryttarinna. När vintern kom blev jag upplyst om att jag själv fick tillgodose min häst med vatten ute. De andra fick inte, och det var ju mest naturligt, för ingen ger dem vatten i det vilda heller, de äter snö och is. Jag körde ut varje dag och gav min häst vatten för jag tänkte att de vilda hästarna inte fick hö heller, och skulle de få välja vore de nog på annat ställe än en stenig hage på en halv hektar. Där tänkte vi olika, och jag kan meddela att alla hästar överlevde vintern.

Uppvärmd vattentunna. Isbeläggningen kommer sig av att det i går både blåste och snöade, och det kyler betydligt mer än enbart kallgrader. När vinden mojnade på kvällen och temperaturen sjönk ned till -25° töade ishinnan av tunnans värme, men på kanten finns förstås inga värmeslingor.

Vi har värmetunnor i varje hage. Dock vet våra basjkirer inte om att de ska dricka "varmt" (själv tycker jag okallt är ett bättre ord) vatten, för det går inte åt mer under en vanlig dag. De  äter även is och snö, och i grabbarnas hage går de varje dag och sparkar upp isen i bäcken och dricker, plus att de dricker ur värmetunnan om de är i närheten.

Jag måste erkänna att vi inte enbart har dessa tunnor för hästarnas skull, utan även för effektiviteten. Istället för att flera gånger om dagen, från tidig morgon till sen kväll, drämma till rejält med baksidan av en yxa utanpå stora murbrukstunnor med vatten som ibland frusit ända i botten, och medelst durkslag sleva ut kilovis, litervis av totalt obrukat vatten i form av tjock is, fyller vi enkelt isfria tunnorna en eller två gånger per dag beroende på omständigheter. Ska kroppen hålla måste man spara på den så mycket det går!

Dessa diskussioner kan bli hetsiga, men jag försöker så gott det går vara ödmjuk. Det här med hästar är religion för många och för en del kan det bli starkt känslosamt  -och det beror främst på att de tror hästar kan komma bli sjuka eller i värsta fall dö om de inte lyckas förmedla sin övertygelse. De kan ha varit med om en häst som blivit dålig och vill hindra andra från att gå samma väg. Avsikten är alltså god men mottagaren har en annan syn eller andra erfarenheter.

Två frostiga ston, Tova och Zeniya

Som bekant lever våra hästar i lösdriftsflockar, och det verkar vara ett allt vanligare sätt att hålla hästar på. Och lösdrift, det måste ju vara det mest naturliga? Njaa, inte helt och hållet. Som jag nämnde så tycker jag man ger hästar vatten om man ger dem hö -vilket de inte skulle ha på samma sätt om det vore 100% naturligt.

Jag bygger upp en låtsasvärld för våra hästar, och det är vinter där med; För att våra basjkirer skulle leva så naturligt som möjligt skulle de kanske röra sig över en radie av 20 mil. En yta som jag givetvis skulle stängsla in (eller ut, beroende på hur man ser det) så min boskap inte orsakar besvär någonstans. Möjligtvis skulle det köras ut hö någon gång när vintern är sträng, men de skulle äta bark, rötter, gräs, ris och annat. De skulle röra sig över ytor med skog, dalgångar med vatten, ängar, föryngringsytor och de skulle finna naturliga skydd för vind och nederbörd.

Så för att göra det helt naturligt för hästarna här hemma behöver jag återskapa all den miljön på några få hektar lägda med vindskydd.

Nej, det blir förstås svårt. I dagens läge har vi hästmänniskor en ambition att försöka skapa naturliga miljöer för våra hästar, och vi gör så gott vi kan. Det är inte alltid så lätt, för mycket hästkunskap, mycket utbildning grundar sig ännu på metoder man använde sig av när hästar användes i jord-och skobsbruk, för transport, och inte minst av militärer. Hästsport var det bara militärer som höll på med, och mycket utrustning och många metoder hänger ännu kvar.

 Så länge vi vill ha hästar, använda dem, sköta om dem, så måste vi hålla dem tama. Det är ett faktum som direkt strider mot det naturliga, då vi är rovdjur och hästar är flyktdjur, men det betyder inte att vi inte kan erbjuda dem naturliga inslag i tillvaron. Fler och fler vill lära sig kommunicera med sin häst då det gör all hantering lättare. Från att hämta den från hagen till att prestera och vinna pris om man eftersträvar det. Alla har olika ambitioner och mål, men en häst kan aldrig lära sig prata som en människa. Vi kan däremot anstränga oss att förstå hur hästar tänker och hur de upplever tillvaron.

Jag har ingen slutpoäng i det här inlägget, utan ville helt enkelt vädra ett par av alla mina funderingar kring vad som är naturligt för den domesticerade hästen. För mig är det OK att folk tycker olika, och det är bra om man kan diskutera från olika synvinklar för att få en djupare helhetsbild. I slutänden så är en häst alltid en häst, men en ryttare eller kusk utan häst är endast en människa.

2016-01-09 14:56 | 0 kommentarer

Det har nog inte undgått någon att vintern har kommit med snö och kyla över hela landet. Kallt väder är otroligt vackert, det har varit vädersolar, norrsken, gyllende glitter, solpelare, och när graderna stannade på -25° i går kväll glimrade stjärnorna på en fantastiskt djupblå himmel. Det var som hämtat ur en Disneyfilm. Har det varit för kallt för att njuta av allt ute, så har sociala medier översållats av tjusiga bilder på allehanda himlafenomen, och filmer av människor som skapat dramatiska solfjädrar när de i motljus kastat iväg kokande vatten som genast stelnat till iskristaller i den kalla luften.

Men basjkirerna klarar förstås kylan galant. Deras täta pälsar håller dem varma, särskilt som det inte varit någon vind att tala om. Ett bevis på det är hur frost och snö lägger sig på pälsarna, och istället för att smälta ligger det kvar och hjälper till att hålla kvar värmen där den hör hemma, närmast kroppen. När vi i dag ledde tillbaka en flock till hagen efter att ha tillbringat några timmar i stallet var de lika täckta av frost som när vi tog in dem! Den yttersta pälsen håller stadigt sin egen temperatur, så helt naturligt har våra utehästar ett mycket effektivt lager-på-lagersystem för att de ska må bra.

2016-01-07 15:16 | 1 kommentarer

Gasper kikar under lugg

Jag har haft mycket fokus på Gasper sedan en tid. Vi har tänkt som så att även om han är godkänd för avel hela 2016 finns det inget som hindrar att han visas redan i år, som fyraåring. Han är trevlig att hålla på med, lättlärd, trygg och tacksam, så vi satsar på att sända iväg honom för undervisning samt förberedelser. Går allt som det är tänkt så visas han alltså redan i vår, och utför bruksprov. Vi håller alla tummar för vår fina uppfödning!

Även om jag är partisk måste jag säga att jag tror starkt på Gasper då han är ett sådant ljushuvud.

2016-01-06 14:52 | 1 kommentarer

Föl vill gärna vara med när mamma får hovvård. Här var det Beroza som var mycket intresserad av husse när han verkade Hinicas hovar. Oftast är det väldigt mysigt med den sortens sällskap.

"Undrar hur den smakar?"

2016-01-04 16:32 | 0 kommentarer

Här, endast en och en halv mil från Örnsköldsvik sköts det inte en enda raket på nyår! Mellan midnatt och halv två såg det ut som om det åskade bort mot stan, och spetsade man öronen anade man knallarna i den friska vinden, men här i Trehörningen var det väldigt fridfullt. Man måste alltså inte bo mitt ute i vildmarken, långt från närmsta stad för att slippa fyrverkerier och smällare. Det finns fridfulla oaser nära civilisationen också.

Två fyraåringar som tas ur försäljning, Mistjev och Pavel.

Så kom nyårsdagen, och då listar vi upp mål och delmål, samt uppdaterar till-salu-sidan. Oavsett när på året den är född räknas alltid en häst som ett år äldre 1 januari. Det innebär att de som var treåringar på nyårsafton numer är fyraåringar och tas ur försäljning tills vidare. Mistjev behöver vi själva, Gasper ska på utbildning inför hingstvisning med bruksprov i vår, och Pavel ska utbildas han med innan han bjuds ut till försäljning igen. Leonid är numer till salu, och då han har ett visst avelsvärde så kan vi sälja honom som hingst under förutsättning att han visas för avelsvärdering i framtiden. Han kastreras i vår, så då är det för sent.

Beroza får förhoppningsvis ett helsyskon 2017

I vår ska Hinica och Tova återförenas med Zenit och Tindra, och då är den flocken komplett. Så får vi se om vi säljer Odessa eller behåller henne för framtida avel. Det känns lite tokigt att inte ha ett enda sto efter Gastroler kvar om vi säljer henne. Men det får framtiden utvisa, först och främst ska Odessa visas på sommarpremiering eftersom hon numer är tre år, och det är endast då de kan erhålla evenuellt avelsdiplom. Det ska investeras i en ridplan också för tanken är att vi bygger upp en riktig hästgård här på sikt. Stadsnära och fridfullt (raketfritt) är ju jättebra naturliga förutsättningar, lägg till fina hagar och ridplan så är vi en bit på väg.

2016 är nytt, och det känns som om det kommer bli gott.

God fortsättning på nya året till er med!

2016-01-02 11:38 | 2 kommentarer