Spår efter björn har jag sett sedan de vaknade i år, och vid en av fiskesjöarna uppmanas gästerna att inte ta ur fångsten på plats då renset lockar dit nalle. Som närmast har jag sett spår av en ung björn ett par km från oss, uppe i skogen. Det var tidigt i våras. Sedan Landsjövägen asfalterades i somras så syns björnspåren väldigt väl. Björnen går upp på asfalten från den nygrävda dikeskanten, och de leriga avtrycken hinner torka innan morgontrafiken kommer i gång.

På förmiddagen gick jag med Miko och såg ovanligt mycket björnspår på Landsjövägen, och nu var det inte enbart Ursa Minor (lilla björn) som lufsat runt på vägen, utan även Ursa Major (stora björn). De närmaste var dock fyra km hemifrån. Som jag fått höra så äter inte björnen kött såhär års, den föredrar bär och gräs nu, och äter kött endast om den råkar på byte som redan är fällt. Vet inte om det stämmer, men det är vad jag hört.

På eftermiddagen gick jag för att inventera skogssvamp. Hunden och jag gick en väg mellan Gasper och Firmas hage och Hemmahagen där stona för tillfället går, och vi genade över sommargrannen Eskils tomt - som jag skämtsamt kallar Eskilstuna. Alldeles bakom stugan ser jag hur det höga sensommargräset trampats ned i en böj från ett litet hygge ovanför och är plötsligt väldigt nära att trampa i en stor hög björnspillning! Det är ca 50 meter till de två hagarna därifrån, och Nalle hade säkerligen rört sig alldeles utanför Skogshagen och Vinterhagen (som för närvarande är vakant) på sin väg söderut.

Jag bestämde mig snabbt för att det jag hört om björnens kostvanor stämmer till högsta grad. De få björnar jag verkligen sett -på långt håll, har varit skygga så det känns lite märkligt när den sortens bärplockare rör sig så nära gårdarna. Vad jag vet nöjesjagar inte björnen, och kanske söker den skydd om den hört att det är jakt på den just nu? Så länge den håller sig till att plocka bär får den vara i trakten, men inte för nära mina hagar. Än så längre är jag mer orolig över att någon av alla de älgar som springer runt här råkar riva stängslet in till någon bebodd hage.

Bilden på björnbajset har jag lånat av Svensk Jakt

🐻

2016-08-29 16:50 | 3 kommentarer

Suddigt potpurri från bruksprovet i går, bara för att jag är så stolt!

När all strävan, all prestationsångest är över, målet är nått och passerat infinner sig oundvikligen en tomhet när framgången firats och allt åter hänger på sin plats. Antiklimax. Det finns massor att göra, tro mig. En hel del har fått stå åt sidan på grund av de få tillfällen vi haft för att öva och förbereda för resan. Men hela våren såg jag fram mot sommaren så förberedelserna kunde börja, och min favoritårstid hösten har jag inte vågat längta till för jag har inte velat missa ett endaste steg på den här resan.

Nu är premieringen över och förbi, och även om det varit både sol och sensommarvärme i dag så undgår det ingen att hösten knackar på, men hos mig känns det tomt. Min och Francescas resa är över nu. Kommande vecka har stohagen semester och till helgen ska de få lite sensommarbete när vi flyttar om i hagarna och förbereder höst och vinter. I träningshagen ska grabbarna åter gå. Vindskyddet som stormen välte i går ska bort (endast takplåten går att rädda) och ett nytt ska upp, samt två till, och nu ska Mistjev sittas in inför inridning (som jag själv avser genomföra) och Gagarin och Ruslan förberedas för framtida stordåd. Även Odessa som förhoppningsvis åker på inridning i Bispgården redan i vinter. Njuta av framgång har sin tid, byggande av framtiden sin.

Vi brukar göra höst sista helgen i augusti, sätta flockarna i sina vinterhagar till att älgjakten börjar. På grund av premieringen senarelägger vi hösten en vecka och gör bokslut och nystart nästa helg istället, som tur är ser väderleken gynnsam ut. Kommande vecka förbereder jag hagar och hästar, och min härliga höstkänsla kommer infinna sig i takt med att skymnings- och gryningsljuset sträcker ut sig mot varandra i underbara färger som varar i timtal. Det sker bara i norr, tro mig. 

Detta tillstånd av antiklimax kommer avlägsna sig och premieringen blir ett fint minne. Jag och Francesca har kommit varandra närmare och Odessa har vuxit av upplevelsen. Hon blev en fin och nyttig erfarenhet rikare, och det var många som tyckte Odessa var en vacker och väldigt trygg treåring. Särskilt som jag berättade att hon levt hela sitt liv på lösdrift och nu övernattat i box för första gången, och dessutom tvingades bo i boxen största delen av visningsdagen. Nu lägger vi premieringen i en vacker låda i minnesarkivet och fäster blicken framåt!

Hinica av Basta (Odessas mamma med nytt halvsyskon i magen) och Zenit blickar också framåt. Tova syns i bakgrunden bakom Hinica.

2016-08-28 17:05 | 1 kommentarer

Sitter i bilen på väg hem och vinden sliter i vårt ekipage. Vid åtta fick vi besked att Francesca fick göra bruksprovet i ridhuset. Det var inte perfekt men fullt godkänt och hon fattade galopp åt bägge håll, men hon kryddade första galoppfattningen med att tvärnita och stegra sig. Jag hoppas så det såg tjusigt ut, själv var jag förvånad över att jag satt kvar! Sen gick galopperna riktigt bra. Exteriörvisningen gick sådär, vi tycker bägge att någon poäng bättre varit befogat men vi är nöjda ändå.

38 poäng, klass ett

38 poäng, godkänt bruksprov, klass ett.

Efter en något intressant lastning, där Odessa slutligen valde att hoppa in över den främre rampen för att få åka baklänges ringde så hästvakten hemma. Det stormade så till den milda grad att ena vindskyddet liksom sprängts inifrån och vikt ut sig åt alla väderstreck. Hästvakten hade bekymmer att lägga ut hö, och hade fullt sjå med att jaga fodertunnor och annat, och förankra allt. Och strömmen är borta förstås, trots nedgrävda ledningar.

Det har gått ut trafikvarningar som bett allmänheten att inte ge sig ut i trafiken (Västernorrland), och man skickar inte ut någon personal för att röja för att det är för farligt, så jag vet faktiskt inte om vi tar oss hem. Stormen ska kulminera under eftermiddagen och det är bara att hoppas våra vägar är fria för vi vill hem. 

Håll tummarna! Det gör vi 😀

2016-08-27 12:46 | 4 kommentarer

Trött Odessa ska tillbringa första natten i box.

Nu sitter jag på hotellrummets säng lätt framåtlutad på grund av ryggsmärtor efter för många timmar i bilen, och ute fyller regnet på Alsensjön och skymmer den vackra utsikten. Resan gick bra, och restaurangen ordnade fram ljuvliga pannbiffar åt oss strax innan de stängde. Sedan gick vi till våra hästar i sina boxar och fick flytta dem till nya boxar då vi fått fel info först. De nya boxarna såg exakt likadana ut 😉 så det var ju helt OK.

Samtidigt fick jag veta att jag, som är den enda som utför uppsuttet bruksprov, skulle rida utomhus 08:30 då ridhuset behövs för tidig exteriörbedömning. Med tanke på rådande väder och det väder som väntar, nämligen ihållande regn och 23 sekundmeter i byarna anade jag oråd. Jag gick och inspekterade paddocken och den såg redan ikväll ut såhär:

Det var som att gå i gröt med välling ovanpå.

Mina förhoppningar sjönk förstås, men det är som det är. Jag fick ett telefonsamtal från besiktningspersonen för bruksprov, en jättetrevlig tjej. Vi hade ett bra samtal och det finns en liten chans att vi får använda ridhuset strax efter åtta istället, innan exteriörbedömningarna, men det gick inte att bestämma nu. Då jag ska visa Francesca exteriört rätt snart efter bruksprovet vore det förstås ett plus att slippa visa upp en lerig häst efter allt badande och puts.

Men det blir som det blir, den som ser får lever som mamma sa. Oavsett hur det går kommer jag älska bägge stona lika mycket när vi åker hem som när vi kom hit. Vi kan inte annat än göra vårt bästa, och de som ska göra körprov i morgon får stå ut med vilket väder som än bjuds på. Hur som helst ska det bli spännande!

2016-08-26 20:19 | 3 kommentarer

På gården är det förstås full rulle så snart inpå sommarpremieringen på Wången lördagen den 27:e, med allt vad det innebär. Det är ju några basjkirer kvar hemma också som ska tas omhand. Några av dem njuter ännu av sommarlov, som grabbarna i beteshagen. Så här mysigt var det när jag hälsade på dem på torsdagsförmiddagen:

Ruslan sträcker på sig i sensommarmorgonens låga solsken.

2016-08-25 20:49 | 0 kommentarer

Som jag skrev tidigare så badades Francesca och Odessa i söndags. Badade hästar brukar rulla, men Odessa verkar varit försiktig och inte velat smutsa ned pälsen 😉 Nej, jag vet inte varför hon inte rullat, det vet bara hon. Inget behov helt enkelt. Men måndagen bjöd på ordentligt med regn och precis där Odessa tänkte sova blev det riktigt smetigt. Jag kunde bara skratta när jag utfodrade på tisdagmorgonen och fann en skäck i hagen!

Hennes vänstra sIda samt man och svans var ännu ren.

Men det är ju himla praktiskt att Odessas hårrem verkar självrengörande. På dagen när leran torkat hade det mesta lossnat och jag borstade bara bort lite damm som satt kvar, och boss efter att hon nyss rullat. Jag borstade igenom man och svans ordentligt också - det är så mycket sviar (svidknott, små vidriga varelser med kraftigt bett) nu, så alla basjkirerna vill gärna bli kammade, och klippte även av svansen något då den nästan går ned i backen. Glömde ta kort då men jag tog en bild nu i kväll:

Ren och fin igen, det mörka på benen är en naturlig del av Odessas vackra teckning.

2016-08-23 20:37 | 0 kommentarer

Söndag förmiddag var Odessa och Francesca inbokade för helkroppstvätt och vi höll till utomhus i dimman, i en högst temporär hage på gården. Där fanns det gräs, det gillade stona. Någon Odessa starkt ogillade var att bli badad, trots att vattnet var ljummet och behagligt. Som tur är fann hon sig, då och blev badad och sköljd i flera omgångar medan mer luttrade Francesca endast fick en enkel behandling.

Odessa är lite lustig i färgerna, det är många av dem och de sitter här och där över kroppen. Lite oturligt är svansen inte bara vit och trettio nyanser av grått, utan även gul och rosa! Och mest gul är den längst ned. Ute i solen ser man att det gula är guldskimrande, men ärligt talat kan man tro att svansen missfärgats av exempelvis urin. Odessa är verkligen ingen grisig häst, och hon har levt på lösdrift hela livet, urinfläckar återfinns oftare på installade hästar, det är min erfarenhet.

Isabellblack står det i passet och det kan man väl säga att hon är. Dock är hon liksom grå apelkastad baktill, nästan vit på ryggen, grå och bronsfärgad på benen, och blöter man henne så framträder en vacker röd färg. Hon är nästan vit under vintern, och varje vår är det spännande att se vad som väntar under för det är olika varje gång.

Men nu skulle hela Odessa badas grundligt, för nu skulle alla tvivel vad gäller färgskiftningar och missfärgningar undanröjas! Hon tvättades med diskmedel, extra nogsamt i manen och dubbelt nogsamt i svansen, som sedan fick en lite bisarr inpackning av tomatketchup! Ett gammalt välbeprövat knep för att få bort missfärgningar från exempelvis urin. Odessa gick och betade med sin inpackning på ben och i man och svans under ca 20 minuter innan hon fick utstå ännu en tvätt och skölj.

Mina misstankar visade sig stämma. Efter badet såg Odessa ungefär likadan ut som innan, bara blötare. När hon torkat tittade jag extremt noga på hennes svans, och den skimrar i roséguld där den är gul, oavsett hur man kan tolka färgen. Men jag vet med säkerhet att hon inte är lortig i alla fall! Endast väldigt färggrann.

Odessa lessnade förstås på alla behandlingar, och inte blev det bättre när hon fick för sig att vita lilla Elisjka var en osalig ande som svävade omkring där i dimman uppe i skogen. Det var rätt lustigt att se, det var som om Odessa inte kunde tro sina ögon. Väl tillbaka i hagen väntade jag mig att Odessa skulle rulla sig för att återställa ordningen, men det gjorde hon inte. Francesca däremot gick in i vindskyddet och rullade sig. 

Kanske var Odessa rädd för ytterligare tvätt om hon smutsade ned sig, medan Francesca ansåg att hon borde fått en mer grundlig behandling? 😉

"- Du Francesca. Titta inte nu, men det är ett spöke i skogen!"

"- Men hallå, det ÄR ju ett spöke där!!"

"- Får vi gå snart?"

Ren Odessa med alla sina skiftningar.

Under det vita lagret svanshår som ligger ytterst finns det otaliga nyanser av grått i slingor. Gulrosa längst ned.

Nåja, JAG vet att det är rent i alla fall. Det finns de som bleker tills det är vitt, men det anser jag är att gå till överdrift här. Odessa ska på sommarpremiering och visas som den hon är, ingen annan. 

2016-08-21 16:39 | 1 kommentarer

Det lät ju både fint och mystiskt, men det enda dramatiska var nog min egen sinnesstämning. Vi lastade Odessa och Francesca och åkte iväg mot Gideå på lördagsmorgonen då vi hyrt ridhuset där för ett par timmar. Genrep ska man nog inte kalla det, utan miljöträning. Lastning är alltid ett kritiskt moment för mig då jag aldrig riktigt kommit över en incident för många år sedan där en lastning slutade riktigt illa. Det hinner gå många kilometer i bilen innan mitt illamående går över, hur bra lastningen än gått och jag har märkt att det är värre när det är våra egna uppfödningar som ska på. Men Stefan är duktig. Han lyckas alltid med lastningar hur svår häst det än gäller så jag lutar mig mot honom så gott jag kan. Och idag var det ju inga svårlastade hästar som klev på Fautrasen, tvärt om.

Även om det inte var genrep tog jag tillfället i akt att inviga min ridjacka som jag tänkte bära på bruksprovet. När jag fyllde år fick jag av min make ett presentkort hos Gith K som gör väldigt vackra jackor, kappor och annat. Jag ringde upp Gith, fick färgprover av ylletyget och band och beställde min jacka som strax kom med posten. I dag fick jag uppleva att den är väldigt skön att rida i, och enkel att hålla ren 😉 Återigen fick Stefan agera ofrivillig fotograf, och i ridhuset med min mobil blev det katastrofalt dåliga bilder. Jag tänker inte ha blå ridbyxor på bruksprovet, men jag är rädd om mina ljusa så de fick vänta hemma tillsammans med ridstövlarna som är sköna att rida i men mest liknar tortyrredskap om man ska visa häst för hand i trav. Något som även det skulle tränas i ridhuset, men först red jag Francesca.

"Oj vad nära det blev" sa Stefan när han knäppte då vi vände snett igenom framför honom och Odessa, men det vart enda bilden man kan ana hur jackan ser ut.

Jag fick inte Francesca att galoppera i ridhuset så det är givetvis oroande. Wångens ridhus är större (om jag ska rida inomhus. Det har jag ingen aning om, allt jag vet är att Francesca är enda hästen som ska göra bruksprov under ryttare, alla övriga ska köras) så jag kan inte annat än hoppas på att det går bättre där. Bägge stona var för dagen väldigt trötta, särskilt treåriga Odessa som reste för tredje gången i sitt liv. Visningen för hand gick så där, Odessa var så trött att när vi var klara och släppte dem lösa i ridhuset ställde sig hon och sov!

Närstudie av Odessa som väntar i mitten på att jag ska rida klart på Francesca.

Odessa var så trött, att när det var dags att åka hem så orkade hon inte kliva upp i transporten. Då är man trött minsann. Eftersom jag inte orkade lyfta upp min älskade häst, hur gärna jag än ville, och inte heller lyckades förmedla att promenaden hem var flerfaldigt jobbigare var det bara att kämpa på. Francesca var mycket tålmodig, vi fick lasta ur henne några gånger för att prova nya lösningar, och efter att vi lett dem igenom transporten fick vi till slut Odessa på plats och kunde åka hem igen. Efter några km släppte illamåendet.

Inget genrep nej, men halvt kostymrep ändå. Men med tanke på att genrep SKA gå dåligt så kanske jag ska tänka på det som generalrepetition ändå? Men den stora behållningen var att bägge stona var fantastiskt duktiga. Vi åker till Alsen redan på fredag så hästarna får sova i box på Wången (första övernattningen i box för Odessa) så vi hoppas hästarna är piggare nästa lördag då det gäller. Odessa har aldrig upplevt så många olika hästar på en gång så frågan är förstås hur vi ska kunna lasta henne och köra hem ifall hon somnar av all spänning 😉

2016-08-20 14:17 | 0 kommentarer

För söt bild att undanhålla världen.

2016-08-19 19:45 | 0 kommentarer

Torsdagsmorgonen bjöd på ett ridpass, och återigen värmde jag och Francesca upp på träningsytan för att sedan öva galopper i hagen där det nu var rätt så bra underlag. Vi galopperade flera gånger åt bägge håll och det var helt okomplicerat, även om Francesca för dagen var lite väl entusiastisk emellanåt. På lördag har vi bokat ridhus för Francesca och Odessa, så det ska bli intressant att se hur det går där.

2016-08-18 15:04 | 1 kommentarer

Det slog mig att det var länge sedan ettåriga halvsystrarna Beroza och Zeniya visade sig i bloggen, så här är några dagsfärska bilder av de båda bästisarna:

Det gäller att snabba sig när man fotar små basjkirer. Det blir fort närbilder.

2016-08-14 16:13 | 0 kommentarer

Det är inte så jätteofta jag har tillfälle att rida. Francesca får sina vilodagar, och vi övar visning för hand plus att vi har andra markövningar. På söndag ska jag tömköra henne. Men på fredagsmorgonen red jag, först uppvärmning på den temporära träningsytan och sedan i hagen.

Trav på träningsytan.

Korvis var också på banan.

Tyvärr är det inte det bästa underlaget någonstans. Det är gropigt här och där, kuperat och efter regnandet är det halt. Det är därför jag vill prova galopperna i hagen så det inte blir för snävt och vi går omkull. Det här var andra gången vi red i hagen, och i dag satt även högra galoppen, helt utan krångel. Francesca blev så glad så hon ville knappt sluta galoppera, och hon ville gärna fatta höger galopp om och om igen. Vi avslutade med skritt, halt och ryggning innan vi skrittade in på träningsbanan igen där de andra stona väntade.

Jag var väldigt stolt och glad, och jag tycker det syns på Francesca!

2016-08-12 12:38 | 2 kommentarer

Elisjka hälsar från skogshagen att det är ett mycket bra blåbärsår i år!

Det blev en rätt mörk och oskarp bild, men tydligen har hon rullat sig i riset och blivit blåfläckig. Ska bli intressant att se hur länge färgen sitter kvar. 

2016-08-09 15:08 | 1 kommentarer

Vår fina tvååriga hingst Ruslan.

 Även om det inte finns plats för hur många hingstar som helst i verksamheten, allra minst två helbröder, så är jag väldigt glad över att vi aldrig tvekade att behålla Gaspers lillebror Ruslan. Han är så lik sin storebror när han var i den åldern, det enda som skiljer är lillebrors vita tecken. Det vore synd att inte låta Ruslan få chansen -trots våra begränsningar, så jag hoppas det går lika bra för Ruslan på Wången våren 2018 som det gick för Gasper i år. 

Sedan är det väl bara att hålla tummarna för att fler vill hålla på med basjkiravel och att någon vill äga sin egen gyllene hingst.

2016-08-07 16:45 | 1 kommentarer

  På fredag morgon blev det äntligen galopp på Francesca. Hon har genom åren dragits med en hel del  hältor, och det resulterade till slut i att hon inte ville galoppera med ryttare. Då det inte fanns några fysiska hinder, dvs att hon var frisk och fri från gamla skador beslutade vi att skicka henne till Bispgården på tillridning, och visst kunde hon galoppera med ryttare även om det suttit lite långt inne ibland.

 Vad gäller mig själv så har jag inte ridit kontinueligt på ett par år, så när Francesca kom hem gällde det för mig att öva upp ridningen så att hon lätt skulle kunna bära mig i alla gångarter. Vi började förra onsdagen, och femte gången jag satt upp kändes det som att det var läge. Stefan tog in hagkompisarna på ridbanan och sedan styrde jag ut Francesca i hagen, och visst kunde hon galoppera med mig på!

 Vänster galopp kom direkt på skänkeln men höger, där skuttade hon upp i luften i stället. Det var jag beredd på och det var ingen stor åtbörd från hennes sida. Vi fattade vänster galopp igen och avslutade därmed på bästa sätt eftersom det återigen var väl varmt för galoppövningar.

Givetvis fotade jag inte under första galoppen, men väl direkt efteråt! 

 Jag hade lovat att bära ridkläderna hela dagen ifall vi fixade galoppen, så jag har varit och gjort ärenden i stan iförd gamla helskodda ridbyxor och varma Blundstonejodpurs i högsommarvärmen, det var det ju helt klart värt! Gumman kan, och fixar vi inte bruksprovet kommer det bero på min nervositet.

I hagen på eftermiddagen. Matte bär fortfarande ridkläder och Francesca är kelsjuk.

2016-08-05 14:20 | 0 kommentarer

På onsdagen var vi ned till beteshagen för att hälsa på grabbarna. De var nästan ända nere vid sjön, och när vi gick ned för att kolla om de rört sig kring strandkanten nyligt följde de ivrigt med. Jag vadade ut på den ojämna och dyiga sjöbottnen för att få några bilder på grabbarna, och visst följde de med mig ut.

Och när jag vadat klart valde de att stanna kvar.

2016-08-04 10:18 | 1 kommentarer