Underbara ettåringen Elisjka får inleda söndagens bildkavalkad.

En väldigt produktiv jobbarsöndag går mot sitt slut, och jag tog mig i kragen för att mobilfota  för att dela med av vår fina helg. Ruslans skada som medför två installade hästar på heltid, nyanlända Fiona och ett par andra händelser har gjort att dagarna gått åt till att upprätthålla inarbetade- och skapa nya rutiner under den tid de flesta har sina hästar på bete och njuter av lite välförtjänt ledighet. Inte här. Det går nästan lika mycket hö som på vintern, en beteshage står obetad i väntan på en flock som dröjer och emellanåt vet jag knappt vad jag gjort eller hur det gick till, men dagarna går fasligt fort i alla fall. Alltid något. Men i helgen släppte det och äntligen fick vi något vettigt gjort. Vi kunde faktiskt ägna oss åt hästarna, inte bara sköta om dem och hålla igång ruljangsen. 

Till exempel har vi haft tid för att förbereda Milyj för hennes och mammas flytt till Norrbotten. Vi hade verkligen behövt stallet för att träna bättre och mer, men det är ju envist fullbokat och abonnerat sedan 7 juli av en skadad hingst och hans kompis. Vissa saker är svårare att träna utanför boxen, men det går bara man har gott om tid. Jag ville så gärna ta kort av Milyjs ben, för fölpälsen har släppt helt där och hon är väldigt randig och vacker, men det var för dåliga ljusförhållanden (för vackert väder).

Det är märkligt med Milyj, hon är så otroligt söt, smäcker och gullig, men blir sällan bra på bild. Ta fram en kamera och hon blir trött, vindögd och enörad. Ta bort den och hon blir sagohäst igen. Den här bilden är väldigt talande, och jag tog med den mest för att visa att hon och mamma går i en ganska rolig hage indelad i två rum så att säga. Här är skogsrummet bakom undantagshuset där de får frukost, lunch och middag nu när de inte går på bete längre. 

"En kamera nu igen?"

Men det är ju bra att vi har tre katter som gärna hjälper till när vi tränar hästar ute. När husse bytte vattentunnan i hagens gårdsrum var Sot med och bistod som levande kuliss när jag ville fota Milyj (dock inte benens vackra ränder) och se vad bra det blev!

"En katt! Igen! 😀"

***

"En kamera! Hej matte, vill du klia mig och kramas en stund?"

Då är det enklare att få till fina bilder på lilla Zayats, som i verkligheten är av en lite grövre eller mer slätstruken modell än Milyj. Inget dåligt med det, jag ser både Adilliya och Maronya i henne. Eller enkelt och enkelt.. Hon är otroligt mysig och social så helt enkelt är det inte att få bra bilder, man får liksom passa på att skjuta när tillfälle ges. Och vad gäller randiga ben är Zayats verkligen zebralik. All ljus fölpäls har inte släppt än, men ränderna är imponerande.

Frambenen.

Bakbenen har ränder långt upp på insidan.

Det var som jag nämnde inte helt lätt att fota ränderna. Här har jag lurat henne och sprang runt Hinica för att få till en bild på alla fyra ben samtidigt. All ljus fölpäls har som sagt inte släppt än.

Avslutar med en bild på vårt fina nytillskott Fiona:

Fiona verkar vara en go och fin tjej, och vi ägnar tiden åt att lära känna varandra. Hoppas hon går i brunst snart så vi kan introducera henne för Zenit.

2017-07-30 16:08 | 1 kommentarer

Lila proffsbandage inför helgen. Resten av bilderna är på (det som är kvar av) såret.

Fredag och dags för veckans andra och sista omläggning av Ruslans sår. Han är ordinerad fortsatt boxvila tills alla sårkanterna mötts upp, och med tanke på hur lång bit det var kvar i tisdags -även om såret var jättefint, tänkte jag att det nog tar tid. Så det gamla omslaget avlägsnades och för varje varv konstaterade jag att allt var torrt. Det var bara kompressen närmast såret (över honungssalvan) som naturligt nog var fastkletad. Men under den, tadaaa:

Ser ju rätt bra ut vid första anblicken. Så böjde jag mig in under Ruslan för att se insidan, och då blev jag riktigt, riktigt glad.

I tisdags var sårkanterna lika långt ifrån varandra på insidan som på utsidan, och har man sett på tusan. Sårkanterna sammanträder med framgång!

😀

2017-07-28 12:06 | 0 kommentarer

Grönt är skönt!

Nu var det dags för mig att byta omslaget själv på Ruslans skada. Veterinärerna har sederat honom varje gång och det har jag förstås inte möjlighet till även om jag velat så jag hoppades på en för dagen snäll liten häst som lät sig mutas med en påse gräs. Det funkade väldigt bra, han flyttade sig endast en gång och det var för att ställa sig mot väggen så jag kunde röra mig ut och in genom den vidöppna boxdörren enklare.

Klok och snäll.

Lite läskigt var det när jag började dra bort det självhäftande bandaget men sen brydde han sig föga, rörde inte en min när såret sprutades rent med natriumklorid. Det enda som var lite knepigt var den sterila honungssalvan som ska på för den doftade visst väldigt gott! Godare än gräs, men han lät mig fortsätta och vips var nytt omslag på plats. Mina bandage är inte lika kraftiga som de veterinärerna har (men jag köpte sådana på Apoteket när jag hämtade ut antiinflammatoriskt) men jag hoppas det gröna sitter kvar tills nästa byte ändå.

Såret på tisdag morgon, det gula är rester av honungssalva.

Skadan verkar läkt ihop bra, inga öppna kanter alls nu, ingen svullnad, ingen värme. Rötmånaden pågår, det har jag förstås i bakhuvudet men det ska säkert gå bra ändå. När jag byter tar jag kort som skickas till Distriktarna, så kommer de säga till när Ruslan och hans sällskap Leonid kan slippa stallet. Men de är fortsatt väldigt duktiga även om jag önskar att jag kunde komma ihåg spärren till Ruslans boxdörr varenda gång jag stänger dörren. Tre gånger har han varit ut nu pga slarv, men han har aldrig ställt till någon skada och har alltid gått tillbaka själv på en gång han blir påkommen med mulen i någon annans höpåse i stallgången. 

2017-07-25 18:12 | 1 kommentarer

Med egen liten stuga ovanför sjön

Jag minns inte ens när det blev bestämt att Fiona skulle flytta hit, men vi vill förstås fortsätta förvalta Gastrolers linje så när vi kom överens med säljarna kändes det så himla bra. Vi pratade om att hämta henne fram mot våren, men Fionas ägare ville gärna leverera själva så de samtidigt fick hälsa på Francesca som vi köpt från samma familj. Vi nämnde maj, men våren var så sen så vi fick skjuta upp det. Hagarna måste hålla, och det gör de inte förrän våren övergår i försommar. Maj blev till juni, och juni blev till juli, sedan skadades  Ruslan och vi fick flytta om flera flockar och återigen skjuta upp Fionas ankomst. Så frustrerande!

Men så såg vi en ny lösning, så nu är hon äntligen här! Fiona går och äter pysselgräs och fjolårshö i en egen fin hage mitt emot Zenit, med eget krypin och utsikt över sjön och beteshagen där Francesca går med Gasper, Cetzima och Firma. Förutom Francesca ville jag förstås visa alla andra hästar (även om jag glömde Tindra och Milyj), för här finns ju så många halvsyskon till Fiona. 

Zenit stajlade förstås lite bakom sitt stängsel, men i övrigt var det väldigt lugnt överallt. Så lugnt att Zenit gick och lade sig bredvid Zayats efter gästerna åkt och husse skulle mocka. Otroligt lugnt och fint, det kändes för mig lite som att Fiona fått komma hem, och det är ju en bra start. Nu hoppas vi bara hon går i brunst vid lämplig tid och att hon, Zenit och de två andra stona kommer bra överens.

Ser grönt och fint ut, men det mesta är bara pysselgräs

Jag är så ogärna med på bild, men ibland måste man ju ställa upp 😉

Fina Fiona. Ser mycket av pappa Gastroler i henne, resten är mamma Omela och andra vackra släktingar. 

2017-07-22 15:40 | 4 kommentarer

Som vi väntat på Hinicas föl. Hon brukar se till att bli dräktig kvickt och fölar så snart det klarar sig -ofta elva månader (normal dräktighet hos häst) minus tre veckor, för ett litet föl som kommer ut snabbt och lätt. Ledarstoet vill vara effektiv, mattes häst!

Men av någon anledning gjorde hon sig visst av med fostret som skapades i maj i fjol, och det brukar finnas goda skäl till det. Sjukdom, tvillingar eller annat, något som gör att fölet ändå inte skulle klara sig. Men nu har hon satt mjölk i juvret och då brukar det inte vara långt kvar! Snart har Zayats en efterlängtad liten lekkompis, för Korviskatten (utanför bild) är inte så rolig, särskilt som pappa Zenit försöker stampa ihjäl honom när dottern och katten är för nära varandra..

Vad gäller Ruslan var veterinärerna hit på fredagseftermiddagen, och föga förvånande blir det fortsatt boxvila. Såret läker jättebra, och eftersom Ruslan och Leonid klarar sig så fint inne kommer all fortsatt vila påskynda läkningen ännu mer. Och det vill vi ju! Snabbare läkning vill vi definitivt ha, så fortsatt boxvila it is.

För övrigt är Leonid nu offentligt till salu, men jag har inte tid att ändra på salu-sidan. Annons på Hästnet kommer inom överskådlig framtid.

Gosig, fin, högrest, (ännu) spinkig och speciell tvååring som vill hamna i ett tryggt och långvarigt hem för att växa klart och få bli det vackra lejon som finns därinne.

2017-07-21 16:39 | 0 kommentarer

Vinden sliter i manen på Zayats som vilar middag. Pappa Zenit i bakgrunden.

Även om många är väldigt besvikna på den svala och blåsiga sommaren är jag själv nöjd över att det aldrig tidigare gått så lite medel mot mygg och broms, eller kräm mot knottbett. Själv har jag svårt för värme och har också en rätt bra sommar då det heller inte regnar så mycket. Men jag hoppas för normalt folks skull att det blir en del sol och värme innan hösten tar vid.

2017-07-19 17:07 | 1 kommentarer

Leonid har fått lite grönt som komplement till kvällshöet

Det trimmades runt hagar och vägar i söndags, så jag kan räfsa ihop så att Leonid och Ruslan får lite grönt varje kväll. Även om det torkar för varje dag är det föstås välkommet med fräscha smaker utifrån. Bägge två lämnar sådant som inte går att äta eller förstås sådant någon inte tycker om (hästar har också olika smak) och jag vet på ett ungefär vad som växer vart så jag är inte orolig. Fördelen med att mocka efter installade hästar är att man ser hur de mår.

Ruslan fick såret omlagt på måndag, bild följer nedan. Det läker jättebra och det gula runt såret är rester av honungssalva, bilden togs innan såret spolades rent (natriumklorid). Nästa gång veterinären kommer hit för att se över såret är på fredag, då tas beslut om hur vi fortsätter i läkningsprocessen. Själv vågar jag inte hoppas någonting alls utan tar det som det kommer, men förutom att jag vill att Ruslan blir bra så skulle vi behöva använda stallet till annat än sjukstuga.

2017-07-19 07:34 | 1 kommentarer

Vi tänkte kolla om Milyj ville gå in i transporten på lördag, och det ville hon:

Som om hon aldrig gjort annat, plättlätt!

Så på söndag tänkte vi lasta igen, men nu stenvägrade Milyj. Tindra gick gärna in, hon stod så fint och åt inne i transporten, hon leddes gärna in, backades ut, gick igenom både bakifrån och framifrån, stod helt lös inne i transporten med alla dörrar öppna, men lillan vägrade i sten. Nu var det inte skarpt läge, och vi ville inte riskera belasta henne med en dålig erfarenhet av att bli tvingad in i lådan så vi valde att efter några olika fruktlösa metoder att släppa det för den här gången. Fölet har ingen aning om vad som förväntas av henne, hon vet inte om hon gör rätt eller fel. Vad skulle hon in dit att göra när det var roligare utanför idag? Grönt gräs och en katt att leka med, i transporten var det bara väldigt varmt och trångt.

Vi har en strategi för nästa försök, så bättre lycka nästa gång! 

2017-07-16 15:52 | 2 kommentarer

Det finns de som har det bra..

Oftast är det Leonid som ligger och vilar när jag kikar in i stallet, särskilt vid sena kvällsutfodringen (22-22:30) eller frukost ca 05:30 men även vid andra tillfällen. Yrvaket och med spån i manen kliver han så småningom upp på sina långa, randiga ben, hälsar och tuggar lite hö. Han är imponerande lugn och duktig, så vi rör inte till det och byter ut honom (mot vem? Har ingen så cool). Men i morse låg de bägge två. Inte utan att jag blir avundsjuk, jag försöker vara lat och ledig för att nödvändigt vila upp mig men det finns ju så himla mycket att göra..

Men många undrar om Ruslan så jag tänkte kort uppdatera om hans sår och läkningen - även om det givetvis hade varit roligare att höra av spekulanter på våra salu-ungbasjkirer😉 Bild på skadan kommer nedan, säkrast att förvarna. Det gula är honungssalva, en steril, helt magisk produkt som hjälper läkningen. Bilden togs vid andra bandageombytet på torsdag, jag tog en bild efter rengöring av såret men fokus blev på fel ben så den struntar vi i. Ser ungefär likadant ut fast minus honungssalva, ny sådan lades på innan omläggning.

Såret efter sex dagar.

Det läker fint, ingen svullnad någonstans, ingen smärta, ingen feber och som tur är, ingen stress! Vila åtminstone en vecka till och penicillin tom nu på söndag. Smärtstillande vet jag inte hur länge han ska få, men det hjälper läkning och minskar infektionsrisk - rötmånaden närmar sig ju. Men han får röra sig så pass att han får byta box under några timmar varje dag, rakt över stallgången. Det får de bägge två, så de får se några andra boxvväggar. Enklare att hålla rent och fräscht! I övrigt kan jag inte berätta mer, vi får se hur han läker ihop tills nästa veckoslut. Då kanske jag har ny information.

2017-07-14 14:00 | 1 kommentarer

Firma, Cetzima, Francesca och Gasper

Här är fyra som har det riktigt bra. Vi har bara tillgång till en riktig sommarbeteshage, och vilka som får gå där kan bero på noggrann planering eller slump, och att Gasper med ston går där nu har de lillebror Ruslans skada att tacka för -något de givetvis inte har en aning om. Grabbarna skulle egentligen gå där några veckor till, sen stona men vi tänkte om och vinnarna var dessa fyra som eljest skulle få avnjuta resterna av betet långt senare.

Cetzima och Gasper

Ibland undrar jag hur han ser något, men den långa, täta luggen skyddar bra mot flygfän i alla fall!

2017-07-12 17:01 | 0 kommentarer

Tindra och Milyj ska ut och åka i sommar, så vi tyckte det var dags att låta Milyj stifta bekantskap med vår Fautras som de ska åka i. Den stod parkerad på en del av gården där de gick och klippte gräset om dagarna innan de fick en fin beteshage, så själva ytan var mycket bekant. Dock tyckte hon först att transporten var ett hiskeligt monster, vad gjorde den i hennes hage? Tindra var skeptisk tills hon insåg att det växte obegränsat med morötter i transporten, då ville hon inte gå därifrån!

Eftersom vi hade en hel del annat att syssla med lät vi den första introduktionen vara ganska kort, och efter att Milyj förstått att transporten inte var så konstig ändå tog vi tillbaka dem till betet.

Efter att husse gjort iordning stängslet på gården släppte vi över Tindra och Milyj till gårdshagen så att Milyj själv skulle få bekanta sig med vagnen, och det tog inte lång stund innan hon var riktigt nyfiken. Vi åt lunch ute på verandan och hade fin underhållning när fölet  nyfiket undersökte herr Fautras medan mamma Tindra nogsamt trimmade gräsmattan.

Urlastningsrampen (som de flesta hästar väljer att hoppa över) var i och för sig lite spännande, men nog så konstig.

Nä då var det bättre i stora ingången bak, med step-up. Där klev hon in flera gånger med framdelen, och stampade och hade sig. Hon ville nog kolla resonansen.

Eftersom Milyj likt sina syskon har så mycket energi i sig kan jag tänka mig att när hon väl går in snart kommer springa genom transporten som en rolig lek, och gärna i halsbrytande hastigheter, så jag kommer nog i fortsättningen ha urlastningsrampen uppfälld men dörren öppen för ljusets skull. Alternativt rampen nere och bakdörrarna stängda, hon får gärna prova olika alternativ att angöra vagnen, allt är bra träning och vagnen är mycket stabil.

Som vanligt var det inte så enkelt att fota, hon vill ju så gärna vara nära. Hon tränade bättre när varken vi eller mamma var så nära.

Efter dryga timmen fick de gå tillbaka på betet, bäst är ju att avbryta leken (träningen) när den är som roligast -dvs när det går som bäst, för det är oftast just där hästar av alla sorter och i alla åldrar plockar upp igen vid nästa session. Som troligtvis sker i morgon, jag har inget fast schema på det eftersom Ruslan ska få såret rengjort och omlagt, samt något slags utlåtande på hur skadan verkar ligga till. 

Och vad gäller de två internerna i stallet, sårskadade Ruslan på beordrad boxvila som hans unga kompis Leonid, endast två år gammal, så går det oväntat bra! Via ett missförstånd mellan mig och veterinären -som kanske fick för sig att jag föder upp basjkirer som köttdjur (vilket i och för sig inte är fel, det är mycket bra kött men eftersom det är ännu skambelagt att äta häst i många delar av Sverige vore det en dålig affärsidé) vart jag utan Plegicil, men jag kan säga att det inte hade behövts ännu i alla fall. Leonid -som för övrigt är helbror till Milyj, har en ängels tålamod och är en mycket trygg kompis till Ruslan. Han äter och dricker bra, ligger och vilar ofta och utstrålar sådant lugn att ingen kan undgå att smittas.

Vi hoppas det fortsätter så, det vore synd att byta ut en så fin kamrat när det går så bra.

2017-07-09 16:01 | 1 kommentarer

Rengjord, omlindad och underkastad boxvila 

Sjunde juli är vår bröllopsdag, och vår sjunde inföll äntligen på en fredag så vi skulle få fira ihop. Torsdagen hade ägnats åt att jobba extra och över för att få vara så ledig som möjligt på  vår dag. Innan utflykt med champagnebrunch skulle vi mocka hagar och fixa det sista, dra in lite sly till hästarna som inte är på bete och fylla vatten. Stefan började med att gå till beteshagen för att se om grabbarna, och där ändrades våra planer helt. Men vilken tur jag jobbat undan!

Där stod Ruslan och betade obekymrat med de andra, men med ett riktigt otäckt sår på ena frambenet (bild på såret kommer nedan, vill varna i förväg även om såret där är väl rengjort). Efter en kort undersökning där jag spolade såret med saltlösning och kollade hur han rörde sig ringde jag efter veterinär och sedan fick vi sopa schemat rent och skriva nytt. Ruslan togs upp till stallet och fick stå i ren och fin box i väntan på veterinären efter en rätt lång promenad förbi två hingstar med sina ston och ett stort, hiskeligt spöke! Nämligen stora skäcken Tromb (sommargäst) som rusade fram mot stängslet iförd sin vita flughuva, Ruslan sa att han aldrig sett något liknande.

Bild på såret:

Rakad och rengjord

Det ser ut som om Ruslan fastnat i något. Vi har verkligen gått igenom beteshagen när vi gjorde den ifjol, och vi drog bort kvarlämnade fynd i form av rep, stängseltråd och en dragg, men vi har uppenbarligen missat något. Såret är "gammalt", det vill säga att det nog hände efter torsdag förmiddag, så flikens överdel var redan "död" så att säga. Såret hyfsat rent, men det är för tidigt att säga ifall senor tagit skada på något vis. Det går inte att lokalbedöva där och då skadan redan läkt under flera timmar gjorde allt sammantaget det omöjligt att sy, så det blev ett rejält omslag istället efter noggrann rengöring.

Då återstod bara att flytta om hästar, för även om Ruslan är van att stå inne ett tag så är en flera dagar lång boxvila en nyhet. Boxvila kan lätt bli boxstress eller rent av boxmelankoli för en liten snäll vildhäst som hellre är med flocken. Efter snabbt överläggande beslutade vi att lille Leonid, två år var det bättre alternativet för sällskap inne, och de två andra grabbarna skulle få gå i Hemmahagen. Vi gjorde så, och tog hem grabbarna från betet, ledde ned Gaspers flock till betet och lät Zenits flock få Gaspers hage. 

Inte jättelätt att fota Ruslan i boxen..

Leonid är en timid liten tvååring som nu får chansen att äta upp sig i boxen med obegränsad tillgång av grovfoder som han själv fogar över. Vi hoppas han nöjer sig med det och låter sig stå inne och vila ett tag.

Stefan fick köra in på Granngården och köpa spån och vattenhinkar för box, jag satte igång med att göra det som skulle vara gjort till nio i morse med mockning, vatten och annat. Vi var ganska urlakade när vi slog oss ned vid tretiden till fina stekta korvar (som var ämnade till grillning uppe vid sjön under dagen) med tillbehör. 

Man vet aldrig när olyckan är framme, den diskriminerar inte utan kan slå till på tisdag likväl som julafton eller bröllopsdag. Även om vi inte har en aning om utgången än är vi tacksamma över att det inte skedde vid ett ännu sämre tillfälle, att skadan inte var ännu värre, att det inte drabbade en mer känslig häst, att vi snabbt kunde dirigera om andra flockar och ändå har varandra och alla hästar i gott skick. Fira kan man ju göra när som helst om man tänker efter, veterinären vill man kommer genast när man ringer.

Baksidan är att vi nu åter är förhindrade att ta emot vårt nya avelssto som skulle anlända på söndag. Jag meddelade efter Ruslans dom till boxvila etc och osäker utgång att vi åter måste avvakta. Det håller på att bli en långdragen följetong för oss och säkert för säljaren med, men vi som väntar på något gott verkar ju omöjligt kunna vänta för länge.

2017-07-07 16:43 | 3 kommentarer

Zenit är barnvakt åt dottern Zayats

Hemsidan har sedvanlig sommarvila. Varje månad när jag raderar två år gamla fotoalbum är det minst bilder i juli. Det är inte för att jag är ledig, jag har helt enkelt inte tid. Men det är vilsamt för själen att se hästarna vila och ha det lugnt. I en närliggande hage står ett brunstigt sto (sommargäst) och kallar förtvivlat efter både Zenit och Gasper men vinner inget gehör. Det är ju ingen basjkir, och här vilar vi faktiskt.

2017-07-05 17:52 | 0 kommentarer

Galina vakar över ungstona som vilar i Hemmahagen, alldeles bredvid Gaspers hage.

Nu har vi flyttat om hästar igen och anledningen är att vi inväntar ett nytt sto till Zenits flock. Enda hagen som duger att ta emot nytt i är Hemmahagen, även om stoet förstås får gå för sig själv tills hon är redo. I sjukhagen mitt emot Hemmahagen så hon har full koll på hingsten med sin flock. Så stona fick gå in i stallet medan vi förberedde Hemmahagen genom att stängsla av den längst ned mot Gasper. Det är verkligen inte optimalt att ha två betäckningshagar bredvid varandra men nöden har ingen lag. Så länge sommarhästarna är här kan vi inte använda den ena av våra egna hagar så där får det växa gräs och bli höstbete åt någon flock.

Vi ledde ned Zenits flock från skogsbetet och höll tummarna. Gasper med sina damer bryr sig inte, den enda som är lite upprörd är Zenit som patrullerar längst stängslet för att hålla koll på sommarhästarna i öster, Gasper i söder och stona som nu går i vinterhagen bakom stallet i norr. Zayats patrullerar gärna med honom, vilket han inte är superförtjust i men inte kan göra något åt. Tova och Hinica bryr sig inte utan njuter av vinden i Hemmahagen.

Zenits flock.

Stona njuter av Vinterhagens skugga, och på några veckor har det hunnit växa upp både lite gräs och löv. Men nöjdast av alla är garanterat Tindra och Milyj som fått komma på sommarbete upp mot skogen:

Den här gången var gräset grönare på andra sidan stängslet, precis som de trodde.

2017-07-01 13:51 | 1 kommentarer