
Resultatet av en lyckad födsel, Hinica och Mistjev, maj 2012
Som uppfödare är man medveten om att det kan gå fel någon gång. Ju fler problemfria fölningar man upplever, desto närmare kommer den första som inte går bra alls. Här hände det på onsdag 9 augusti.
En rådig sommargranne knackade på dörren mitt i frukostkaffet och meddelade att Hinica var igång att föla. Då jag sett henne en timme tidigare tänkte jag inte mer än att det skulle bli roligt att bevittna ännu en av hennes fölningar. Hinica fölar snabbt och relativt lätt, därför förstod jag snart att något var fel. Fölet som nyss visat tydliga livstecken tog en sista rosslande suck och dog då den satt fast i sin mamma. Fast med ett bakben mot hennes bäcken.

Nästa lyckade fölning, Odessa föddes under ett födelsedagsfirande i maj 2013
Veterinär tillkallades omgående, fick förstås prata med jouren först då det var före kontorstid. Ordinarie veterinär skulle åka ut kl åtta. Hinica blev snabbt medtagen, låg ned och varken orkade eller ville ta sig upp. Som tur är hade jag med mig en hästkunnig sommargäst med viss erfarenhet av uppfödning, och hon mobiliserade flera ur sin familj som inte tvekade att hjälpa till. Den ordinarie veterinären ringde när hon var på väg och begärde något för mig totalt oväntat.
"Har du hämtat kniv och skurit över fölet?" frågade hon. "Ursäkta jag hörde inte" svarade jag. Hon fick upprepa sig flera gånger, och jag frågade om hon menade skära av fölet. "Ja, skära över fölet!". Jag blev paff och undrade om jag skulle skära av hinnor eller annat innan jag till slut frågade om jag skulle stycka fölet där det satt i mamman. Då blev tonen ganska hetsk, visste jag inte om att det var så man gjorde? Skar av kroppen och tryckte in resten i stoet, och hon fick inte krysta. Dessutom borde jourveterinären talat om det för mig, för det är så man gör.
Hur borta eller medgörlig Hinica än skulle vara har jag svårt att se hur någon med kniv skulle kunna dela en fullgången fölkropp med kniv över ryggrad, revben etc. Veterinärens arbetsorder gjorde mig både bestört, och i situationen upprörd. Och krystade gjorde Hinica hela tiden, till och med efter dubbla epiduralbedövningar, när fölkroppen var itusågad (inte skuren givetvis) och inte gick att trycka in. Efter insatser från både veterinärer -det kom en till som åkte efter hon bl.a. sett till att Hinica fick dropp, och hjälpsamma grannar lyftes kroppen ut, och när tredje och sista biten kom ut kunde jag konstatera att det var en vit hingst med fyra vita hovar och bruna ögon.

Även Beroza föddes snabbt och lätt, juni 2015
Hinica var mycket medtagen. Hon orkade inte ta sig upp och blev allt svagare, så efter en flera timmar lång insats från veterinär och grannar -som även såg till att jag fick sköta om de andra hästarna och få i mig lite näring, ringde jag upp Stefan för höra om det var dags att ta beslutet. På eftermiddagen fick Hinica somna in i hagen, och vår fina drottning följde sin vita lilla prins till de evigt gröna ängarna.

Inte bara dubbel sorg och en förlorad arbetsdag att ta igen. Hinica var en av de första vi köpte till verksamheten, jag blev förälskad i henne första gången jag såg henne bland de andra basjkirerna hos Gideå BasjkirHästar i januari 2010. Hon har gett mig sådant stöd, sådan energi, så vackra och modiga föl. Hinica var verkligen Mánadis' första-dam, en sann drottning och flockledare. Hon läste av mig på en gång och tröstade hon mig vek hon inte från min sida förrän "man var klar". När vårt första föl Adilliya föddes en kall och snöig januarikväll stod Hinica tätt bakom mig i timmar och läade från snö och vind medan jag övervakade mor och föl, djupt orolig för att något skulle gå fel. Det gjorde det inte, inte då.
Såhär i efterhand tar jag med mig erfarenheten. Att man i någon mån klandrar sig själv är nästan oundvikligt, och om det går fel igen ska jag inte tveka att ringa någon av de privatpraktiserande veterinärer jag känner till. Distriktarna ringer kollegor hela tiden under svåra eller komplicerade fall, varför ska då inte jag som uppfödare ringa för att be någon veterinär om råd? En som känner till min verksamhet, vilka resurser som finns och hur jag jobbar? Hinica lär mig saker även när hon är borta och det kommer hon nog fortsätta göra.

Slutet på november 2013, ovanför Gideälven
Tack för allt fina Hinica. På slutet försökte jag skänka tillbaka all den energi du så frikostigt bjudit på under våra sju år tillsammans, men du verkade tycka jag behövde den själv. Du har lämnat oss i stor sorg och saknad men är i strålande ljust minne bevarad.
Hinica av Basta
2/6 2004 - 9/8 2017
❤️
2017-08-10 17:53 | 9 kommentarer