Det är förstås trevligt när hästarna kommer fram när man är i hagen, och de yngre är oftast mest nyfikna och pockar på uppmärksamhet. Men det betyder inte att man måste, eller ens bör alla gånger, engagera sig i dem. Det kan bli konstigt också om det måste hända saker varje gång människan kommer in i hagen.

Men ibland är det vansinnigt svårt att ignorera hur gärna man än vill. Elisjka är så otroligt kelsjuk och närgången. När jag mockar hos stona följer hon mig så nära hon kan, och räknar ut hur jag rör mig så jag "råkar" klia hennes huvud, och ibland ställer hon sig så man nästan inte har något val än att krama om henne och då står hon alldeles stilla. Bufflar inte eller påvisar med övertydlighet någon annan kroppsdel som borde klias som många gör.

Det är Elisjkas godhet som gör henne svår att motstå, man måste ha ett hjärta av sten för att inte bemöta hennes önskan. Jag ser att hon ibland är väl närgången eller bossig för de andras smak så de sjasar bort henne, försöker i alla fall. Med mig är hon alltid ödmjuk och mild så jag har ingen anledning att köra bort henne, och jag försöker verkligen ignorera henne så gott det går.

..det går inte alltid jättebra.

PS, Elisjka är till salu.

2017-08-31 18:00 | 0 kommentarer

Ruslans skada läkte ihop så fint, och redan efter drygt en månad fick han och stallkompisen gå ut igen. Mistjev är verkligen en duktig moderator som såg till att det var lugnt, men han kan inte hålla koll jämt. En dag var det stökigt i andra hagar, och Ruslan rycktes med i yran, i samband med ett oväder som drog förbi så sprack den sköra huden upp och Ruslan och Leonid togs in igen från lerig hage så att såret grundligt rengjordes och lades om igen.

Nu verkar såret åter läkt, så nu får han stå på fortsatt boxvila men med enklare stallbandage, eller öppet med mjukgörande och skyddande salva på den nya huden. Vila och torr box, och nu blir det dessutom allt svalare. Rötmånaden är över sedan ett tag, som bonus är det nästan fritt från flugor i stallet.

De får stå inne åtminstone en vecka till så får vi se sen hur det läkt, och nästa gång de går ut ska han få gå enbart med Mistjev på begränsad yta. Leonid är en pärla att ha som stallkompis, men väl ute blir det nog bäst med en riktig Ferdinand som vill ha det lugnt och skönt och äta upp alla blommorna.

🌻

2017-08-31 17:34 | 1 kommentarer

I år har vi verkligen bra med mat i stora beteshagen ner mot sjön. Sedan sjunde juli har Gasper, Francesca, Firma och Cetzima gått där då vi flyttade hem grabbarna på grund av Ruslans sårskada. Det var inte tänkt att de skulle gå där förrän sensommaren, men nu blev det så. Förra sommaren fick stona och grabbarna turas om att gå där, och då fick vi stödutfodra, vilket inte behövts i år. Nu går vi in i september och det är ännu bra med mat tydligen. Jag låter tjugotvååriga Firma vara måttstock då hon är den första som matbrist skulle märkas på.

Firma är väldigt fin i kroppen. Hon är förvisso dräktig, men hon är fin i hullet och rör sig med lätthet. Rör sig gärna dessutom vilket är bra. De tre andra är väl runda måste medges, men det känns ändå som om det varit helt lagom med växtlighet denna sommar. Firma gillar att gå lös och ledig på stor yta, jag är glad att de fick så mycket betestid i år, utan stödutfodring. I deras vinterhage frodas också gräset, dit kan de inte flytta förrän sommarhästarna åkt då stängslen är vägg i vägg så att säga. Men det verkar inte gå någon nöd på dem än.

Sommarlortig men lycklig. Och kelsjuk, "Klia mig under magen" ber hon mig.

❤️

2017-08-31 17:10 | 0 kommentarer

Milyj med mamma Tindra i transporten, redo att åka iväg.

Tanken att sälja ett föl innan det ens är fött är för oss främmande, men under senvintern dök ändå möjligheten upp när en tidigare köpare hörde av sig och och sökte sällskap till nu fyraåriga Mánadis' Maronya. Då vi inte tänkte använda oss av konstellationen Tindra-Zenit mer, och jag vet att det eventuellt planerats föl i framtiden för familjen kom vi fram till att det kunde vara en bra lösning att låta Tindra med föl flytta till Norrbotten de med. Tindra ska inte ridas på, och det känns tryggt och bra att låta henne få en framtid som ompysslad sällskapshäst. Hon är trygg och trevlig, snäll att hålla på med. Hon uppskattar säkert den uppmärksamhet hon kommer få.

Väntan på fölet blev lång, Tindra trivdes som vanligt med att bära runt sitt föl i magen, men 23 april kikade Milyj äntligen fram. Vis efter tidigare erfarenheter ville vi inte låta fölet flytta för tidigt, och jag vill aldrig sälja en häst som inte är redo för det. Jag tänkte som så, att när fölet är chipmärkt och passansökan skickas in, då är hon redo för den långa färden norrut. Så fick det bli. Tyvärr hamnade vi efter i en del viktig träning och förberedelser då vårt enda lilla stall var upptaget av hingsten Ruslan med sårskada plus sällskap, men i slutänden tror jag det var bra! Inte för ung, och dessutom var vädret ypperligt denna sista söndag i augusti. En sval dag med höstkänsla när Milyj och Tindra klev upp i Fautrasen för en fem och en halv timme lång färd. Då de är vana att stå ihop under längre tid i litet utrymme gick resan jättebra.

Fredag morgon, sista tiden bodde Milyj och Tindra i sjukhagen där de trivdes ypperligt.

Lördag förmiddag chipmärkes Milyj, här är hon nychippad och precis utsläppt.

Hon skötte sig så bra, och vi hade en väldigt bra id-kontrollant. Men det tar på att bli chipmärkt, Milyj var mycket trött efteråt och sov gärna i solskenet med korta pauser för mat och mjölk.

Under lördagen pysslade vi extra med Tindra och kramade om henne en hel del. Hon är en rar liten häst med en fin personlighet och bestämda åsikter. Lite bufflig och klumpig ibland, men "lättstyrd" och så trygg och fin. Tar hand om sina föl på bästa sätt och är nöjd så länge hon får mat. Vilket syns på henne, men det är inte läge att banta ett sto som ger di. I alla fall inte Tindra, hon kan rasa i vikt väldigt fort.

Det är klart man tänker tillbaka den sista tiden ihop. Tindra har gett oss några fina avkommor i Leonid och Elisjka, och Milyj förstås. Det är vi tacksamma över. Vi bugar och tackar Tindra för de här åren, överlämnar henne och dottern i goda händer och önskar alla lycka till i framtiden.

❤️ 

2017-08-27 15:31 | 2 kommentarer

Mistjev och Pavel agerar naturvårdare och putsar ned den obebodda sjukhagen.

Livet går förstås vidare, men den sorgliga händelsen med Hinica och hennes föl har kommit ikapp och lagt sordin över stämningen. Dessutom har jag fått en smäll i revbenen som gör det svårare att jobba och som lök på laxen har Ruslans sår gått upp lite, så emellanåt får han och Leonid stå inne, vilket de verkar uppskatta. Men det blir förstås mer att göra när de är inne, så vi hoppas skadan går ihop och läker fort. Prognosen ser god ut.

Känns som om vi tappat en hel månad den här sommaren, och känner viss stress över allt som ska hinnas innan vintern. Postskörden är inte uppmuntrande heller, var och varannan gång är det något från veterinärerna, det hade varit roligare att bygga ut vindskydd för pengarna. Så det saknas både lust och roliga händelser att förgylla bloggen med för tillfället.

Vi hänvisar till instagram och hashtaggarna # basjkir, manadisvildhäst, livetsomhästbonde, pappazenit, horsesmadeinsweden och svenskahästavelsförbundet, samt Mánadis' Vildhäst AB:s facebooksida där det emellanåt ramlar in någon bild. Så hoppas vi på en ljus och fin (lång) höst med gladare händelser.

Mánadis' Pavel, fem år.

❤️

2017-08-18 07:35 | 0 kommentarer

Inboxad Elisjka

Vissa saker behöver vi stallet till. Vi kan verka hovar utomhus, och ofta gör vi det, men för att spara de dyra verktygen och för att många av våra basjkirer känner sig mer bekväma med att verkas inomhus tar vi gärna in de vi kan. Också när det kommer till att träna föl och unghästar är stallet väldigt bra att ha, inte minst för att förbereda dem för framtiden med veterinärbesök, eller att de kanske ska flytta eller åka på premiering. Stallet ska vara ett trevligt ställe att besöka och nu har vi en månad att ta igen då stallet var stängt för övriga hästar under den 35 dagar långa boxvilan.

Tindra och Milyj fick gå in och vistas i box under några timmar på lördagen. Det var som sagt över en månad sen, och det är rätt lång tid för ett tre månaders föl. Det var inga problem alls, Milyj följde så snällt med, och det var trevligt för bägge två därinne.

På söndagen tog vi in dem igen och Tindra fick bakhovarna verkade. Sen var det dags att ta på Milyj grimma, för den träningen har vi kört fast i utomhus och det var tydligt att det skulle göra med skada än nytta att fortsätta traggla på. Milyj är väldigt lik storebror Leonid i samma ålder, de är svåra att berömma och kan reagera kraftigt när man begär något av dem, för att i nästa stund vara väldigt tillmötesgående när de förstod vad det var vi ville de skulle göra. 

Det är svårt att ha en plan när det gäller föl, de vet ju inte vad som förväntas av dem, så man får helt enkelt utnyttja tillfällena som ges. Här vart det så att jag -utan att hon märkte det, satte fast en halsring på Milyj medan hon diade. Sedan lyckades vi faktiskt få på grimman väldigt bra när hon inte hade något val än att stå fast. Det fanns förstås en viss risk att skrämma fölet för både grimma, stallvistelse, boxlivet och människan som företeelse, men det som hände när grimman var på var att Milyj ställde sig och åt! Livrädda småhästar brukar kunna bli väldigt lösa i magen, och en vettskrämd häst äter definitivt inte.

När vi var färdiga fick de gå tillbaka till sin hage för fortsatt grimma-träning för Milyj utomhus, och under tiden fick de fyra stona gå in i var sin box. De blev väldigt glada över att få gå in ett tag. Elisjka och Beroza fick hovvård och de var väldigt duktiga, särskilt ettåriga Elisjka som verkar ha ett balanssinne utöver det vanliga. Och vad gäller Milyj och den fortsatta träningen ute så verkade hon inte det minsta bitter mot oss utan var tvärt om väldigt medgörlig.

Karakteristiska dubbelvirvlar i pannan.

Mistjevs och Odessas halvsyster Beroza.

Om Beroza inte flyttat från oss ska hon visas på Wången om ett år, så det är lika bra att börja med förberedelser som mätsticka och måttband.

2017-08-13 16:00 | 0 kommentarer

God morgon ute i hagen!

Nu kan jag visa Ruslans läkningsprocess i en serie bilder. Den som är kräsmagad bör kanske undvika de två första bilderna som är från dagen skadan upptäcktes, men serien blir ju allt roligare med tiden så för jämförelsens skull kan man försöka se allt. Vi, de behandlande veterinärerna och några som varit med om liknande skador har varit imponerade över Ruslans mycket goda läkkött. Många får stå i flera månader, Ruslan fick gå ut efter 35 dagar vilket kan ses som ett mindre mirakel med tanke på att skadan först såg omfattande ut.

Jag missade att fota vid ett par tillfällen, men jag är rätt säker på att jag fått till det rätt med datum och bilder. Efter ett dygn ute sitter såret ihop, och vi smörjer bara med en salva med zink för att skydda och mjukgöra. Första timmarna ute bör ha varit onödigt stor påfrestning på skadan då Ruslan och Leonid var så stökiga i minimal hage, det blev mycket lugnare när de fick gå tillbaka till gamla kompisarna i Hemmahagen.

Här kommer alla bilder på skadan:

Den här bilden tog Stefan när han upptäckte skadan morgonen 7 juli

7 juli, dag noll. Såret är rengjort, går ej att sys utan Ruslan får ett bandage.

Bandaget byttes dag tre, måndag 10 juli, glömde ta kort.

Sjätte dagen, torsdag 13 juli

Dag tio

Dag 14 lade veterinären om sista gången och det var synd jag glömde ta kort. Från och med nu skulle vi själva sköta bandageombytena.

Dag 18

Dag 21, och nu har det hänt saker:

På insidan har sårkanterna mötts!

Två bilder från dag 24:

Det är rätt dålig kvalité på bilderna pga dåligt ljus. Man kan tro det är lite sämre än tidigare då det ser så rött ut, men tvärt om faktiskt. Att det är rött betyder tydligen att läkningen går fort just då, för såhär ser det ut tre dagar senare:

Dag 27 och nästan läkt.

Dag 31, precis en månad efter skadan, veterinären besiktigar skadan och lägger om en sista gång. Den röda fläcken är en sårskorpa.

Dag 34 och bandaget åker av sista gången. Zinksalva på och en sista natt i box.

Nu hoppas vi skadan håller ihop. I höst blir Ruslan valack och kommer vara till salu. Vi har inget behov av ännu en hingst, och det verkar inte som om någon annan vill avla på honom heller, så då får han bli en trevlig ridponny istället. För närvarande kategori C och vi hoppas han inte blir större än så. Det duger gott med så mycket snäll och busig häst i en liten, behändig men stark kropp.

2017-08-12 07:12 | 0 kommentarer

Fri efter 35 dagar i box

På torsdag eftermiddag avlägsnade vi det sista av Ruslans alla bandage sedan 7 juli då han och kompisen Leonid ställdes in för boxvila. Veterinären hade en del goda idéer sist hon var hit och kollade skadan, i måndags. Det vore bra med lugna promenader i skritt, en liten sjukhage där de kunde skritta omkring, ha det bra och njuta av friheten. Ja, det låter onekligen bra, men en treårig hingst och en tvåårig valack som har 35 dagar att ta igen vill inte hålla med.

Det var både häftigt och läskigt att komma ut i solljuset. Eftersom Leonid är lägre i rang och Ruslan hade väldigt mycket uppdämt såg han det för bäst att puckla på Leonid när han fick tillfälle. Sjukhagen kände de sig inte det minsta hemma i, trots grönt gräs och litet hus för två. Med veranda! Efter ett par timmar rusade de runt i snäva åttor och bråkade mer än åt, och Ruslan var genomsvettig, så vi tog in dem igen. Inte så förvånande tyckte de att det var riktigt skönt att vara tillbaka i sina trygga pojkrum.

Emellanåt stod de så pass still att det gick att ta kort, men allt oftare såg det ut såhär:

Då jag gärna vill lyda veterinärers ordinationer -även om jag anpassar dem till mina och hästarnas förutsättningar, var planen att släppa ut dem igen efter lunch. Skulle det bli samma visa kunde vi ta in dem över natten, eller kanske Ruslan kunde tänka sig att gå i sjukhagen helt själv? Nja, troligtvis inte alls. Nä, de saknar ju sin gamla sammansättning, flocken om fyra med en tydlig moderator i Mistjev som uppskattar lugn och ro. Sagt och gjort, helt mot veterinärens ordination släppte vi in dem i välbekanta Hemmahagen till sina kompisar, och då blev det ordning och reda minsann.

Givetvis skulle de hälsa och bekräfta gamla rangordningar, men det var fort gjort. Det var som om Pavel och Mistjev väntat på Leonid och Ruslan i 3.5 timmar, inte 35 dygn. Hej! Du äter där. Nej där sa jag! Kan du klia mig? Där? Ja, och där tack. Det var betydligt mer lugn och ro än lilla, lyxiga sjukhagen där allt det viktigaste saknades, flocken med tydlig vägledning.

Omusklad och med några extrakilon runt magen, men hel, frisk och tillbaka där han hör hemma.

..och nu kan han alltid smaka lite på Leonid, inte bara prata genom gallret.

2017-08-11 15:50 | 0 kommentarer

Resultatet av en lyckad födsel, Hinica och Mistjev, maj 2012

Som uppfödare är man medveten om att det kan gå fel någon gång. Ju fler problemfria fölningar man upplever, desto närmare kommer den första som inte går bra alls. Här hände det på onsdag 9 augusti.

En rådig sommargranne knackade på dörren mitt i frukostkaffet och meddelade att Hinica var igång att föla. Då jag sett henne en timme tidigare tänkte jag inte mer än att det skulle bli roligt att bevittna ännu en av hennes fölningar. Hinica fölar snabbt och relativt lätt, därför förstod jag snart att något var fel. Fölet som nyss visat tydliga livstecken tog en sista rosslande suck och dog då den satt fast i sin mamma. Fast med ett bakben mot hennes bäcken.

Nästa lyckade fölning, Odessa föddes under ett födelsedagsfirande i maj 2013

Veterinär tillkallades omgående, fick förstås prata med jouren först då det var före kontorstid. Ordinarie veterinär skulle åka ut kl åtta. Hinica blev snabbt medtagen, låg ned och varken orkade eller ville ta sig upp. Som tur är hade jag med mig en hästkunnig sommargäst med viss erfarenhet av uppfödning, och hon mobiliserade flera ur sin familj som inte tvekade att hjälpa till. Den ordinarie veterinären ringde när hon var på väg och begärde något för mig totalt oväntat.

"Har du hämtat kniv och skurit över fölet?" frågade hon. "Ursäkta jag hörde inte" svarade jag. Hon fick upprepa sig flera gånger, och jag frågade om hon menade skära av fölet. "Ja, skära över fölet!". Jag blev paff och undrade om jag skulle skära av hinnor eller annat innan jag till slut frågade om jag skulle stycka fölet där det satt i mamman. Då blev tonen ganska hetsk, visste jag inte om att det var så man gjorde? Skar av kroppen och tryckte in resten i stoet, och hon fick inte krysta. Dessutom borde jourveterinären talat om det för mig, för det är så man gör.

Hur borta eller medgörlig Hinica än skulle vara har jag svårt att se hur någon med kniv skulle kunna dela en fullgången fölkropp med kniv över ryggrad, revben etc. Veterinärens arbetsorder gjorde mig både bestört, och i situationen upprörd. Och krystade gjorde Hinica hela tiden, till och med efter dubbla epiduralbedövningar, när fölkroppen var itusågad (inte skuren givetvis) och inte gick att trycka in. Efter insatser från både veterinärer -det kom en till som åkte efter hon bl.a. sett till att Hinica fick dropp, och hjälpsamma grannar lyftes kroppen ut, och när tredje och sista biten kom ut kunde jag konstatera att det var en vit hingst med fyra vita hovar och bruna ögon.

Även Beroza föddes snabbt och lätt, juni 2015

Hinica var mycket medtagen. Hon orkade inte ta sig upp och blev allt svagare, så efter en flera timmar lång insats från veterinär och grannar -som även såg till att jag fick sköta om de andra hästarna och få i mig lite näring, ringde jag upp Stefan för höra om det var dags att ta beslutet. På eftermiddagen fick Hinica somna in i hagen, och vår fina drottning följde sin vita lilla prins till de evigt gröna ängarna.

Inte bara dubbel sorg och en förlorad arbetsdag att ta igen. Hinica var en av de första vi köpte till verksamheten, jag blev förälskad i henne första gången jag såg henne bland de andra basjkirerna hos Gideå BasjkirHästar i januari 2010. Hon har gett mig sådant stöd, sådan energi, så vackra och modiga föl. Hinica var verkligen Mánadis' första-dam, en sann drottning och flockledare. Hon läste av mig på en gång och tröstade hon mig vek hon inte från min sida förrän "man var klar". När vårt första föl Adilliya föddes en kall och snöig januarikväll stod Hinica tätt bakom mig i timmar och läade från snö och vind medan jag övervakade mor och föl, djupt orolig för att något skulle gå fel. Det gjorde det inte, inte då.

Såhär i efterhand tar jag med mig erfarenheten. Att man i någon mån klandrar sig själv är nästan oundvikligt, och om det går fel igen ska jag inte tveka att ringa någon av de privatpraktiserande veterinärer jag känner till. Distriktarna ringer kollegor hela tiden under svåra eller komplicerade fall, varför ska då inte jag som uppfödare ringa för att be någon veterinär om råd? En som känner till min verksamhet, vilka resurser som finns och hur jag jobbar? Hinica lär mig saker även när hon är borta och det kommer hon nog fortsätta göra.

Slutet på november 2013, ovanför Gideälven

Tack för allt fina Hinica. På slutet försökte jag skänka tillbaka all den energi du så frikostigt bjudit på under våra sju år tillsammans, men du verkade tycka jag behövde den själv. Du har lämnat oss i stor sorg och saknad men är i strålande ljust minne bevarad.

Hinica av Basta

2/6 2004 - 9/8 2017

❤️

2017-08-10 17:53 | 9 kommentarer

Nej, här vart det ingen semester i år heller. Tvärt om har det varit ovanligt mycket att göra, väldigt långa arbetsdagar utan raster, men nu anar vi ljuset i slutet av tunneln. Någon som däremot fått njuta av fyra veckors härlig semester i södra Jämtland är Odessa! Jag har varit riktigt avundsjuk kan jag meddela, men nu är Odessas semester över och hon ska åter sättas igång och fortsätta sin utbildning.

Jag vill påminna om att Odessa är till salu. Än har det inte klickat med någon spekulant, så hon söker fortfarande rätt hem. Här i Trehörningen har vi ingen möjlighet för provridning, så det är bara att passa på medan hon befinner sig utanför Bispgården.

2017-08-06 15:47 | 1 kommentarer

I november varje år träffas jorden av ett meteoritregn som gör att man kan se massvis av stjärnfall om man bor på rätt ställe (vilket jag inte gör) och förutsättningarna är de rätta. Då det verkar som om meteoriterna utgår från stjärnbilden Lejonet har de fått benämningen Leoniderna. I stallet verkar vår Leonid skapat sig ett eget mikrokosmos.

Medan Ruslans box förefaller vara en cell med begränsad utsikt där man äter, vilar, sover och går på toaletten verkar Leonids box vara en liten lägenhet, ett hem med tydliga rum där han rör sig bekvämt och hemtamt. Särskilt tydligt är det på morgonen när jag flyttar över de två till sina dagboxar.

God morgon!

Då Leonid är spinkig och mest bara vuxit på höjden har vi tagit tillfället i akt att göda upp honom till en trevligare rondör än det spjälstaket han tidigare liknade. Som en del i kosten är Grovpellets och kornkross som varje morgon väntar i krubban. Leonid följer mig med förväntan när jag ställer iordning det sista i dagboxarna och börjar tugga för att bilda saliv redan när jag tar på honom grimman. Vid krubban väntar han artigt på att jag tar av grimman innan han börjar äta. Sedan startar den procedur han följer varje morgon.

Han äter lite ur krubban, går och dricker lite, äter lite ur krubban, går på toaletten och kissar (jag mockar samtidigt, och en del hästar, särskilt föl och unga, reagerar instinktivt med att kissa när de känner urinlukt), sköljer munnen i vattenhinken. Äter sista ur krubban, sköljer munnen, slickar lite på saltstenen, äter lite hö, går och dricker lite, äter lite mer hö.. Och när han anser sig klar lägger han sig oftast att vila ett tag.

Leonid traskar runt där i sin lilla lägenhet och verkar så nöjd. Han välkomnar en när man ska pyssla om, flytta över till andra boxen eller endast sitta och hålla honom sällskap ett tag. Jag är imponerad över hur tvååringen funnit sig tillrätta med inomhuslivet, medan Ruslan mer verkar fogat sig i sitt tillfälliga öde och "sitter av tiden".

Välkommen hem till mig! Stig på för all del.

Leonid har de vänligaste ögonen och vill gärna vara nära.

2017-08-05 10:58 | 1 kommentarer