
Några år gammal bild på enmanshästen Tova och jag
När man pratar om enmanshästar anser en del att det är något dåligt. Ja, det är en dålig idé att försöka använda en utpräglad enmanshäst i ridskoleverksamhet, men den utpräglade enmanshästen kan också leva ett väldigt bra liv förutsatt att den enda människan den släpper inpå sig är kapabel att ta hand om den i många år. Många "enmanshästar" är dock snarare familjehästar som -även om det tar tid i nya hem accepterar och tyr sig till gårdsfolket, och de fogar sig i att veterinärer och hovslagare utför sina yrken på dem.
Tova är enmanshäst, min häst. Husse kan oftast ta på henne en grimma ute i hagen utan problem och ju äldre hon blir värdesätter hon högre att bli omhändertagen. Exempelvis får hon extra kraftfoder varje dag, och det hjälper faktiskt till i den sociala biten. Som jag nämnde tar det ofta lång tid för en ensamhäst att landa i nytt hem, att knyta band till en helt ny människa. En del blir missförstådda då människan inte ger hästen chansen eller tiden. Människan ska ut och rida på en gång medan hästen kanske behövt ett halvår för att kunna bli bekväm. Det kan mycket väl vara värt den tiden, det finns annat att göra tillsammans för att bygga förtroende.
Men så finns det ingenmanshästar. Ingenmanshästen klarar sig helt utan närmare kontakt med människan. Den har klarat sig länge på det viset och ser ingen anledning till att ändra på det. Ingenmanshästen kan vara född sån, eller så kanske den en gång var en enmans- eller familjehäst som blev sviken. Den får mat och har kompisar, eller så struntar den i sällskap, den är hellre ensam än engagerar sig i en människa. Den har ofta bra hovar som verkar sig själva så att säga, en del ingenmanshästar lever så i många år.
Tova såg sig själv som ingenmanshäst i flera månader innan hon föll till föga och insåg att hon behövde tas om hand av någon, och det bästa valet var jag som hon träffade dagligen. Det visste jag i och för sig redan när hon kom, och jag hade ingen brådska. Jag har aldrig lurat henne (hon verkar ha blivit lurad med alla trick i boken vilket gjorde det svårt då hon var extra misstänksam mot hinkar etc), alltid varit tydlig och jag har heller aldrig givit upp. Tova har alltid själv valt att den enklaste vägen är att foga sig när vi ställt nödvändiga krav på henne. Sju månader tog det innan hon själv kom fram till mig när jag kom med grimman och det var helt klart värt den tiden. Tillägger att jag inte fångade in henne varje dag, långt ifrån. Man måste inte tjata, hästen förstår vad man vill så det gäller att hitta rätt sätt att kommunicera. Förtroende är något man förtjänar, något man lätt kan förlora.

Familjehästen Mistjev, en trevlig krabat.
Mistjev föddes som ingenmanshäst. Han var av vår första årskull och jag hade ingen aning om att det var så förrän han hunnit utveckla den personligheten. Jag var naiv och trodde alla basjkirföl var lika enkla som förstfödda Adilliya, och när insikten kom blev jag förtvivlad. Jag hade ju ingen erfarenhet alls av föl och unghästar, och här var en sur rackare som inte ville veta av oss. Jag var förkrossad, och många gånger trodde jag att jag förstört honom för all framtid för att jag gjort fel i kommunikationen. Men det kan jag säga, att medan Adilliya var en enkel och social ung dam så är det Mistjev som lärt mig massor.
Fördelen med Mistjev var hans stora aptit och förkärlek för godsaker, så det gick i alla fall att muta honom till medgörlighet. Ingen hink innan man står uppbunden! och det funkade så pass att han gick att sköta om. Så en dag transformerades han plötsligt framför mina ögon. Inget jagande och dansande för att få på grimman, och han som ibland förvandlades till ett monster när hovar skulle verkas blev plötsligt den av alla våra basjkirer som är snällast och minst komplicerad att utföra hovvård på. Bara sådär ömsade han bort ingenmanshuden och under fanns en jättetrevlig familjehäst. Ett fantastiskt ögonblick.
En del ingenmanshästar är svåra nötter att knäcka, ibland omöjliga. Det krävs trots allt en viss vilja från hästen, och vad gör man om den helt saknas? Kan man inte sköta om sina djur kan Länsstyrelsen ha sina bestämda åsikter om det, och har man flera djur kan det drabba hela besättningen, så då kan det förstås vara bäst att låta avliva hästen för att rädda de andra och sig själv. För att ingenmanshästen inte ska avsluta sitt liv i utdragna timmar av skräck och ångest för att få till en "vanlig" avlivning gäller det att finna en alternativ lösning för ett snabbt avslut där hästen inte hinner reagera, en duktig jägare kan vara ett gott alternativ.
Det här är inget roligt ämne, men så länge det finns ingenmanshästar måste det ändå lyftas fram ibland. Det bästa är förstås om den kommer på att det innebär fördelar, åtminstone inget negativt att vara nära människor som sköter om den så ingenmanshästen förvandlas till enmans- eller familjehäst. Så tar man resten därifrån. När det förtroendet väl är befäst kan det sitta hårdare än berget och man har en fin och tillitsfull vän i många år.
2017-09-14 17:35 | 0 kommentarer