Sedan 2011 har vi varje år i september suttit med SH's eländiga betäckningsrapporter och kladdat. Små rutor för att med bläckpenna fylla i krångliga namn, siffror, stamtavlor etc, och i Skara sitter sedan en stackars människa och ska tyda mitt kludd. Men i år köpte vi varsitt elektroniskt betäckningsblock till våra hingstar, och så enkelt allt blev. Alla uppgifter finns ju redan på Blå Basen så jag behövde inte ens passen. Eller, passen hade jag redan tagit fram så jag fick lägga tillbaka dem på kontoret igen.

Fem vart det i år, Tova och Fiona för Zenit, och för Gasper tre rapporter, Firma, Cetzima och Francesca. Inget kladd, och Blå Basen hittade åt stona och alla stamtavlor alldeles själv. Helt suveränt! Sista september ska rapporterna vara inne, men vi som har våra på fribetäckning vart glada över att det gick att rapportera framåt även elektroniskt. Sedan Gasper -vars födelsedag är 4 oktober, har vi för vana att rapportera betäckning året ut för säkerhets skull. 

Avslutar veckan med en bedårande bild av halvbrorsorna i sjukhagen:

Lilla Ruslan och stora Mistjev

💕

2017-09-24 16:43 | 0 kommentarer

Som jag skrev igår har jag gett Mistjev tydliga instruktioner om att hålla Ruslan så lugn och stilla som det bara går att hålla en treårig hingst som mestadels stått inne sedan i juli och har massor av energi och saker att ta igen. Det i en minimal sjukhage med få saker att ta sig för. Dag två av sitt uppdrag gör han sitt bästa för att vara lugnande och stävja bus och inviter till kraftmätning, när jag skulle dela ut förmiddagshö lite försenat hade Ruslan gått in och lagt sig medan Mistjev låg under verandataket på nytt spån. Höet fick vänta tills de vilat klart.

Från köksfönstret

På eftermiddagen bytte de plats. Lilla sjukstugan med sin veranda är som en tvårummare och jag är glad över att de kommer överens att dela lika på den. Jag misstänker att lördagens vila beror både på lågtryck och att natten troligtvis spenderades åt annat än vila. Sovrumsfönstret är öppet dygnet runt och vetter ut mot hagen och jag har inte hört något i natt, men det tar på att vaka också. Här håller vi tummarna för att Mistjev även i fortsättningen lyckas med sitt viktiga uppdrag.

2017-09-23 16:10 | 0 kommentarer

Tvåårige Leonid vill ta hela världen i sin famn 

Fredagens främsta uppdrag var att för andra gången släppa ut Ruslan och Leonid från boxvilan efter Ruslans skada i juli. Förra gången gick såret upp, så nu har vi väntat längre och förberett bättre (hoppas vi). Vad är misstag värda om man inte lär sig något av dem? Först fick Fiona som ännu är lite stel och halt på höger bak flytta från sjukhagen till en annan hage, nämligen den hon hade först när hon kom till oss, sedan fick stona lämna Hemmahagen och gå tillbaka till sin vinterhage mitt emot Fiona. Efter det lade jag ett rejält stödbandage på Ruslan, vi mockade ur deras nattboxar och stängslade av den avlånga sjukhagen ungefär på mitten.

Genom åren med basjkirer har jag dragit på mig lite lustiga vanor. En av dem är att berätta för hästarna när någon förändring ska ske, och det har jag gjort sedan jag berättade för Tova för tre år sen att hon skulle kliva upp på en lastbil och åka till Jämtland med alla andra basjkirer. Det fungerar ofta väldigt bra, i de flesta fall lyssnar hästarna på mig😉 

Eftersom vi skulle splittra paren Mistjev/Pavel och Ruslan/Leonid kändes det enklast att ta in Mistjev och Pavel och sedan leda ut dem parvis till sina hagar. Alldeles innan gick jag in i stallet och upplyste de två internerna om att nu skulle Pavel och Mistjev komma in, och då vill jag att ni blir glada! 

Nog blev Leonid glad alltid. Han är otroligt uttrycksfull och smått unik ibland i sina förehavanden. Det var som om han inte trodde sina ögon, Leonid såg så otroligt lycklig ut med massor av glitter i blicken. Han visste inte riktigt vad han skulle göra av all energi så han började dansa i sin box, jag har inga andra ord för att beskriva det. Han hoppade runt i en cirkel, noga med att inte vidröra boxväggarna eller krubba och efter varje helvarv stod han bara och tittade på Pavel tvärs över gången med stora ögon och öronen framåt. Leonid var nu viss om att han skulle få komma ut.

Vi ledde ut Pavel och Leonid till Hemmahagen, och så fort Leonid kände blött grus under fötterna började han dansa igen! Men nu satt han ju fast i husse med ett ledrep, så det vart att hitta på nya danssteg på gården, han liknade någon som dansar ut från jobbet en fredagseftermiddag! I hagen sprang och bockade han, rusade in i vindskyddet, tvärnitade och full fart ut igen. Sprang ned mot stona som stod och åt. Kunde inte de också springa så han fick se? Det var som han ville att hela världen skulle springa med honom, det var genuin, oförfalskad lycka över livet. Härligt att se.

Så skulle de två andra till den förkrympta sjukhagen. Mistjev har en jäkla pondus och är den enda som Ruslan lyssnar på, därför hade jag sagt åt Mistjev att han skulle se till att Ruslan nu håller sig så lugn som det bara går för att läka klart. Direkt ute på gården slog all energi och alla intryck till på en gång och Ruslan skuttade rakt upp i luften och försökte sig på en fullständig rodeoshow. Så höll det på hela korta vägen till sjukhagen där han slet sig. Det är ju så otroligt mycket som måste ut efter all tid inne. 

Nu var han förstås lätt att fånga in, och han drog iväg ett par gånger till men vi kan liksom inte klandra honom. Vi förstod att det skulle bli stökigare från början den här gången, så tanken var att skritta runt Mistjev och Ruslan ett bra tag i lilla hagen innan vi släppte dem, och det visade sig vara rätt metod. I all oreda hann Mistjev bli rätt ängslig, men efter en kort stund rann oron av och han blev istället koncentrerad på höet och morötterna som fanns i lilla hagen. Ruslan skuttade som väntat runt desto längre, och inte hjälpte det att Leonid så öppet visade sin livsglädje i hagen mittemot men när vi efter en god stunds "skrittande" i olika former släppte dem var det ett kärt återseende efter en kort hälsningsceremoni.

Det bästa är att få se dem klia varandra. Visst har vi försökt klia dem med både klor och borstar i boxarna, men i längden är det en klen ersättning för en riktig hästkompis. Bägge paren har kliat varandra så internernas kvarblivna sommarpälsar ligger i sjok på backen. Mistjev sköter sitt uppdrag väl, Ruslan har förstås otroligt mycket spring i benen, och drar iväg i en kort galopp med skutt emellanåt, men han får aldrig igång Mistjev. Den äldre valacken lägger öronen bakåt och viftar med huvudet åt den lille hingsten som oftast hejdar sig direkt och sedan kliar de varandra istället. Håller tummarna för att det faller ut väl den här gången och att det fortsätter vara lugn och ro i sjukhagen. Vi har alternativ men de är inte lika bra.

2017-09-22 14:44 | 1 kommentarer

Fiona i sjukhagen för vila och observation

När det var dags att middagsutfodra på måndag var Fiona halt och svullen på höger bak. Det hade varit sura miner i stoflocken hela dagen, så helt oväntat är det inte då ston vänder rumporna mot varandra och sparkar. Ger ingen av dem vika kan det göra ont. Tråkigt och onödigt förstås, man kan tycka vi haft vår beskärda del med råge på den biten i år. Fiona fick flytta till sjukhagen, och veterinären har ordinerat att hon stannar där några dagar så ser vi hur det artar sig. Det vore bra om hon kunde komma tillbaka till de andra så snart det går.

Höstsolen ger guld i röda hårremmen

Men kvällen avslutades ändå med goda nyheter, för nu är Odessa bokad. I höst får hon flytta till Östergötland och gå tillsammans med andra hästar i olika valörer, och förhoppningsvis är beridet bågskytte något som passar den unga damen. Det känns bra och spännande.

2017-09-19 11:12 | 3 kommentarer

Här hedrar vi vilodagen med att vara så produktiva som vi bara kan under förmiddagen. Det har blivit tradition att avsluta arbetsveckan på det viset, och när eftermiddagen infinner sig brukar vi känna oss väldigt nöjda när vi summerar det som varit och planerar kommande vecka. Eftersom jag är lat av naturen har jag inte lämnat in min trasiga telefon än (eftersom den ännu funkar) så söndagens bilder blev inte så bra trots fina objekt.

Zayats är väldigt trevlig att hålla på med, hon är som en blandning av Adilliya, Elisjka och Gagarin, det vill säga snäll, trygg, modig och närgången. För närgången ibland, det var Elisjka också men det blev häst av henne med. I dag kom jag på att det nog var läge att ta på grimman för första gången och det var som om hon aldrig gjort annat. Tre gånger åkte den på och av helt utan minsta protest, sedan fick hon avmaskningsmedel för andra gången i livet och det var smaskens sa hon!

När morgonens arbeten var avklarade bytte vi till regnkläder trots vackert höstväder, och drog till skogs med Pavel och Mistjev igen. Stigen var lika blöt som i går så kläderna behövdes. Sedan gick vi längst en skogsbilväg, men den var så otroligt stenig så vi fick vända innan vi var uppe vid den vackra utsikten, för Pavel blev öm i fötterna. Han tyckte det var trevligare att vada i vattnet som ännu flyter längst stigen.

Sedan var det Berozas tur. Hon ska visas på sommarpremiering som treåring nästa år och förberedelserna har redan börjat. I dag fick hon ha bett i munnen för första gången. Det var inte jättefestligt, men hon är väldigt tacksam att jobba med då hon älskar att vara duktig och lära sig nya saker, och den enda belöningen hon kräver är röstberöm samt att man kliar henne. Försökte ta några bilder eftersom hon gärna ställer upp, men telefonens kamera var trött.

Innan lunchutfodringen hann vi oss dessutom ned till sommarbeteshagen där Gasper och hans damer har det fint. De är så runda och har fluffig, tät, blank och fin höstpäls allihop. I hagen verkade husse två hovar på vardera Francesca (fram), Firma (fram), Gasper (bak) och Cetzima (fram).  Jag ville ta några fina bilder av Gasper, men även om telefonen tillfälligt piggnade till var mitt fotoobjekt mycket ovillig att ställa upp på bild.

Men till slut så..

Medan Stefan jobbade på med det vanliga (mockning, vatten etc) gick jag en sväng med hunden och vi hinner med både att göra mat -köttfärssås till middagar i veckan, och det blir tacos till söndagsmiddag, samt städa lite. Inte så tokigt va? Sen kan man ta helg med mycket gott samvete, och planera stordåd till kommande vecka. 

2017-09-17 10:52 | 1 kommentarer

Mistjev är redo för avfärd

Som jag nämnde i tidigare inlägg så kom det regn för en hel årstid på en gång. På lördagsmorgonen tog vi med Pavel och Mistjev på en skogspromenad, och de blev förstås glada för det innebär också pauser för att äta gott gräs. Därför gjorde det inte så mycket att nästan hela promenadstigen förvandlats till en forsande bäck! Pavel går gärna bredvid vatten om alternativet finns, medan Mistjev inte har något alls mot att vada fram mitt i fåran, främst för att han vet att marken håller bäst för honom där men han räds verkligen inte vatten. När vi kom upp på skogsvägen valde han att gå genom vattenpölarna istället för runt dem.

Tyvärr kan jag inte lägga upp filmklipp på hemsidan, men på Instagram finns två filmer från skogspromenaden under hashtaggen (#) manadisvildhäst, och på Mánadis' Vildhäst AB:s facebooksida finns den ena filmen att se. Ni andra får nöja er med min målande beskrivning😉

2017-09-16 10:42 | 0 kommentarer

Mánadis' Pavel

Vädergudarna verkar bestämt sig för att släppa ned sensommarens och höstens hela regnmängd efter en torr sommar. Vi flyttade nyss om flockarna för att förbereda vintern, men stonas hage höll inte för all nederbörd utan liknar ett lerigt risfält. De är flest hästar på minst yta, så det var ju himla olyckligt, lägg därtill att vi strax hämtar hem ännu ett sto, Odessa. Väldigt synd, nu behöver vi en torr höst här på höjden i Trehörningen! 

Det blev till att -om än tillfälligt flytta om hästar igen på fredagen. Vi har en oanvänd hage, men den kan vi inte ta i bruk förrän sommarhästarna åkt. Pavel och Mistjev fick flytta till lilla hagen bakom undantagshuset för att låta stona gå i stora Hemmahagen ett tag. Ruslan och Leonid får stå inne några dagar extra, vilket är att föredra istället för att åter släppa ut för tidigt och tvingas stänga in dem flera veckor igen om såret går upp i leran. Zenit, Tova och Zayats får gå i Vinterhagen från och med nu, så det blir en till hage att utfodra. Tror de föredrar det då gräset tar slut på skogsbetet, och älg och björn traskar runt nära stängslen.

Ingen jättebra bild men jag är så fascinerad över att Elisjka lyckas hålla sig ren trots leran! När det är snö däremot, då lyckas hon ständigt grisa ned sig..

Medan jag skriver öser ännu en monsunskur ned där ute, men nu får värsta hagen vila några dagar i alla fall. Kanske om det blir tjugo grader varmt och en ljum bris i veckan, att det växer upp lite gräs där också..? Knappast troligt men det är gratis att önska. Snart nog är det vinter och allt döljs under vit, fluffig snö i väntan på kommande årstider. 

2017-09-15 14:37 | 0 kommentarer

Några år gammal bild på enmanshästen Tova och jag

När man pratar om enmanshästar anser en del att det är något dåligt. Ja, det är en dålig idé att försöka använda en utpräglad enmanshäst i ridskoleverksamhet, men den utpräglade enmanshästen kan också leva ett väldigt bra liv förutsatt att den enda människan den släpper inpå sig är kapabel att ta hand om den i många år. Många "enmanshästar" är dock snarare familjehästar som -även om det tar tid i nya hem accepterar och tyr sig till gårdsfolket, och de fogar sig i att veterinärer och hovslagare utför sina yrken på dem.

Tova är enmanshäst, min häst. Husse kan oftast ta på henne en grimma ute i hagen utan problem och ju äldre hon blir värdesätter hon högre att bli omhändertagen. Exempelvis får hon extra kraftfoder varje dag, och det hjälper faktiskt till i den sociala biten. Som jag nämnde tar det ofta lång tid för en ensamhäst att landa i nytt hem, att knyta band till en helt ny människa. En del blir missförstådda då människan inte ger hästen chansen eller tiden. Människan ska ut och rida på en gång medan hästen kanske behövt ett halvår för att kunna bli bekväm. Det kan mycket väl vara värt den tiden, det finns annat att göra tillsammans för att bygga förtroende.

Men så finns det ingenmanshästar. Ingenmanshästen klarar sig helt utan närmare kontakt med människan. Den har klarat sig länge på det viset och ser ingen anledning till att ändra på det. Ingenmanshästen kan vara född sån, eller så kanske den en gång var en enmans- eller familjehäst som blev sviken. Den får mat och har kompisar, eller så struntar den i sällskap, den är hellre ensam än engagerar sig i en människa. Den har ofta bra hovar som verkar sig själva så att säga, en del ingenmanshästar lever så i många år.

Tova såg sig själv som ingenmanshäst i flera månader innan hon föll till föga och insåg att hon behövde tas om hand av någon, och det bästa valet var jag som hon träffade dagligen. Det visste jag i och för sig redan när hon kom, och jag hade ingen brådska. Jag har aldrig lurat henne (hon verkar ha blivit lurad med alla trick i boken vilket gjorde det svårt då hon var extra misstänksam mot hinkar etc), alltid varit tydlig och jag har heller aldrig givit upp. Tova har alltid själv valt att den enklaste vägen är att foga sig när vi ställt nödvändiga krav på henne. Sju månader tog det innan hon själv kom fram till mig när jag kom med grimman och det var helt klart värt den tiden. Tillägger att jag inte fångade in henne varje dag, långt ifrån. Man måste inte tjata, hästen förstår vad man vill så det gäller att hitta rätt sätt att kommunicera. Förtroende är något man förtjänar, något man lätt kan förlora.

Familjehästen Mistjev, en trevlig krabat.

Mistjev föddes som ingenmanshäst. Han var av vår första årskull och jag hade ingen aning om att det var så förrän han hunnit utveckla den personligheten. Jag var naiv och trodde alla basjkirföl var lika enkla som förstfödda Adilliya, och när insikten kom blev jag förtvivlad. Jag hade ju ingen erfarenhet alls av föl och unghästar, och här var en sur rackare som inte ville veta av oss. Jag var förkrossad, och många gånger trodde jag att jag förstört honom för all framtid för att jag gjort fel i kommunikationen. Men det kan jag säga, att medan Adilliya var en enkel och social ung dam så är det Mistjev som lärt mig massor.

Fördelen med Mistjev var hans stora aptit och förkärlek för godsaker, så det gick i alla fall att muta honom till medgörlighet. Ingen hink innan man står uppbunden! och det funkade så pass att han gick att sköta om. Så en dag transformerades han plötsligt framför mina ögon. Inget jagande och dansande för att få på grimman, och han som ibland förvandlades till ett monster när hovar skulle verkas blev plötsligt den av alla våra basjkirer som är snällast och minst komplicerad att utföra hovvård på. Bara sådär ömsade han bort ingenmanshuden och under fanns en jättetrevlig familjehäst. Ett fantastiskt ögonblick.

En del ingenmanshästar är svåra nötter att knäcka, ibland omöjliga. Det krävs trots allt en viss vilja från hästen, och vad gör man om den helt saknas? Kan man inte sköta om sina djur kan Länsstyrelsen ha sina bestämda åsikter om det, och har man flera djur kan det drabba hela besättningen, så då kan det förstås vara bäst att låta avliva hästen för att rädda de andra och sig själv. För att ingenmanshästen inte ska avsluta sitt liv i utdragna timmar av skräck och ångest för att få till en "vanlig" avlivning gäller det att finna en alternativ lösning för ett snabbt avslut där hästen inte hinner reagera, en duktig jägare kan vara ett gott alternativ.

Det här är inget roligt ämne, men så länge det finns ingenmanshästar måste det ändå lyftas fram ibland. Det bästa är förstås om den kommer på att det innebär fördelar, åtminstone inget negativt att vara nära människor som sköter om den så ingenmanshästen förvandlas till enmans- eller familjehäst. Så tar man resten därifrån. När det förtroendet väl är befäst kan det sitta hårdare än berget och man har en fin och tillitsfull vän i många år.

2017-09-14 17:35 | 0 kommentarer

Det är högsäsong för morötter i butikerna, så jag passar på att lovsjunga denna fantastiska rotsak. Svenska morötter är inte bara nyttiga och klimatsmarta, de är fantastiska när det kommer till hästar! Finns det något morötter inte kan?

Morötter kan få en ängslig unghäst att gilla grimman, en skeptisk importryss att vilja gå in i stallet, de kan lasta hästar och motverka magknip för basjkirer på boxvila som glömmer dricka vatten i värmen. De kan förtydliga vad som är rätt och inte i för en del individer när man kört fast i träningen eller om någon blivit skrämd och de kan göra hovvården trevlig för den som är rädd att tappa balansen.

Alla våra basjkirer är inte morotskompatibla, vi har en och annan som utvecklar ett rent monsterbeteende och förvandlar en kvicktänkt och snäll häst till lat rånare som inte avser utföra några tjänster alls för att få belöning, men genom åren har åtskilliga kilon morötter hjälpt oss med väldigt mycket. Och strax blir det "falsk kräftsoppa" gjord på goda morötter åt oss tvåbeningar. 

2017-09-14 16:11 | 0 kommentarer

Ruslan ser nästan blyg ut, men skenet bedrar 😉

Vår å har mer liknat en bäck, och bäckarna hade reducerats till rännilar så det har varit uppenbart att regn behövs, men nog kändes det onödigt att allt skulle komma på en gång. Nu  forsar både å och bäck av brunt vatten och stonas hage är geggamoja, inte så trevligt. Som tur är hade vi inget hästjobb i helgen utan skulle helt hänge oss åt att stängsla inför vintern, oavsett väder.

Inne i stallet står Ruslan och Leonid. Skadan är läkt och det ser ut som om vi vågar släppa ut dem igen till nästa helg. En sak de saknar mycket är någon att klias med. Hästar behöver klias, både för den sociala biten, men även för hälsan. Det stimulerar blodcirkulationen och påverkar kortisolhalten har jag läst, och kortisol bidrar till att reglera stressnivån och ämnesomsättningen.

Nykammad (dålig bildkvalité, men fin Ruslan)

Jag kan inte klia som en häst, men när någon av oss har tid över så försöker vi ändå tillgodose deras behov genom att borsta dem med både mjuka och vassare borstar, och det är tydligt att de hellre föredrar de vassa. Helst ska man gnugga borsten genom mankammen, över manken och ryggen mot svansen, och gärna över bogbladen och fram på bringan. Så som man ser dem klia varandra alltså.

"Ska du inte klia mig lite mer innan du går..?"

2017-09-10 14:05 | 1 kommentarer

"Finns det möjligtvis fler morötter..?"

Ibland är det riktigt trevligt när veterinären kommer. Som på en lördagsförmiddag, och man får en varm kram som hälsning när "min" veterinär kom för att vaccinera några basjkirer samt ge konsultation kring ett par andra, då är det trevligt inte bara för mig utan även för hästarna.

Först så skulle Galina få påfyllnad på sin stelkrampsvaccination, och i stohagen överraskade blyga Zeniya oss stort. Vi i familjen har inga problem att handskas med tvååriga Zeniya, men sedan flytten från Alsen hit till Trehörningen, då hon endast var två månader gammal, har hon varit vansinnigt rädd för främmande människor, så jag tappade hakan när hon kavat klev fram till herr veterinär och bad om en morot! I vintras när han skulle vaccinera några andra ston sprang hon och gömde sig, men nu var det en helt ny ung dam som tog plats. Det finns hopp!

Sedan var det Pavel som även han skulle få påfyllning av stelkrampsvaccin, han var borta när de andra grabbarna fick i vintras. Han fick ha på sig sin nya grimma och ställa upp på bild vilket han gärna gör. Mistjev var väldigt avundsjuk, för han ville också ha morot. Jo, det var ju en morot Pavel fick som tack för besväret, och Mistjev gillar veterinären som kommer med morötter ibland. Skulle matte däremot lukta det minsta veterinär (sårtvätt exempelvis) så vill han inte ha med mig att göra, men just den här veterinären skulle kunna mata Mistjev morötter med spritade händer. Märklig filur det där..

"Märklig kan du vara själv! Vilket du är ibland.."

Sedan fick Zenit i skogshagen påfyllning av stelkrampsvaccin och sist fick Leonid sin första influensavaccination eftersom han ska flytta i höst. Han imponerade också. Leonid har faktiskt aldrig uppfört sig särskilt bra när han fått sprutor, men det har gått ändå. När han som liten fick vaccination var han så skeptisk mot främmande människor, och sist han fick nålar i sig var när han kastrerades så det var en minst sagt pressad situation för honom. Nu uppförde han sig klanderfritt, och uppvisade även han uppskattning gentemot veterinären. 

Lite konsultation kring ett par andra hästar som sagt, och en hel del surr i köket efteråt när passen skulle fyllas i. Bland annat pratade vi om Hinica och den tragiska händelsen som kostade livet för både henne och fölet. Jo, han tyckte jag borde ringt honom. Även om han inte kunnat åka ut hade han kunnat vägleda mig, precis som jag kom på efteråt att jag borde gjort. Särskilt som jag kände mig obekväm med veterinären som kom hit då jag hade dålig erfarenhet av henne (ett fall min veterinär mindes väl fast det gått tre år). Inget går att göra ogjort, men man blir visare till nästa gång.

Ja, det är bra att träffa veterinärer under trevligare omständigheter än som det varit denna eländiga sommar med död, sårskada, boxvila och extrajobb. Som jag påpekat tidigare behövs det fler stuteri- eller i alla fall mer renodlade hästveterinärer som vi hästföretagare kan förlita oss på och konsultera. De är guld värda, och det enda "felet" på min veterinär är att han är pensionär och inte kommer jobba hur länge som helst. Men än finns det goda år kvar som tur är.

2017-09-09 14:35 | 1 kommentarer

Leonid är nu preliminärbokad för resa till Nästansjö i Vilhelmina i höst. 

I söndags fick Leonid besök. Vi förklarar alltid att våra basjkirer så sällan träffar annat folk då vi inte har någon annan verksamhet än avel, utan det är främst veterinärer ibland. Sedan så har hästarna förstås olika personligheter, och Leonid är mer av den blyga sorten så han gjorde stora ögon när det plötsligt stod hela fem främmande personer utanför hans öppna boxdörr för att beundra tvååringen. Efter ett tag kom han dock på att det var riktigt trevliga människor, särskilt som han fick en morot och blev borstad som han älskar.

Än så länge håller Leonid Ruslan sällskap i stallet. Ruslans skada har läkt ihop igen, men den här gången håller vi honom inne ett tag till med stallbandage och mjukgörande salva. Det ser riktigt bra ut, så jag tror de slipper ut till nästa helg, så då kan vi börja förbereda Leonid för flytt. Vi tror han kommer få det väldigt bra i Nästansjöstallet med sin nya familj, han kommer få mycket kärlek och det verkar finnas förståelse för Leonids personlighet.

Nästansjöstallet finns på Instagram (nastansjostallet) så det kommer gå att följa Leonid och hans nya familj, både fyr- och tvåbenta, i framtiden.

2017-09-06 18:34 | 2 kommentarer

Att skogsmulla innebär att lufsa omkring i skogen. Kommer från att man -ibland i nedsättande syfte, kallar en häst som rids i skogen istället för på dressyr- eller hoppbanan för skogsmulle. Att skogsmulla har blivit ett vedertaget verb och det sysselsatte vi oss med på tidiga söndagsmorgonen. Vi tog med oss Pavel och Mistjev och gav oss iväg upp i skogen för att mulla runt lite. En väldigt trevlig sysselsättning konstaterade alla fyra.

Obekymrat klev de fram över stock och sten längst den i ärlighetens namn rätt tråkiga Arnäsleden, och tvekade inte att kliva genom en bäck och en bit sankmark. Gräset var gott tyckte de, och de konstaterade att skogen var fri från såväl älg som björn. I skogshagen kom förstås hingsten Zenit rusande rakt mot stängslet, men det bekymrade inte femåringarna ett dugg! Det blev jag faktiskt lite imponerad av. 

Tillbaka i hagen igen, och rätt besvikna faktiskt. De hade nog kunnat skogsmulla hur länge som helst.

Nog för att jag brukar bemöda mig om att försämra kvalitén på de bilder jag lägger upp på hemsidan, men nu är de sämre än vanligt. Det beror på att jag trots stor försiktighet i mitt hanterande av telefonen ändå tappade den till slut. Med ansiktet före rakt ner i asfalten på Julas parkering.

Otroligt nog går den ändå använda hjälpligt till det mesta. Till och med att ta dåliga bilder med.

2017-09-03 10:59 | 0 kommentarer

Andra september. Däromkring brukar vi ta hem hästar från beteshagar inför älgjakten, men den här gången släppte vi upp Zenit, Tova och Zayats i skogshagen för två veckors bete. Den har stått obetad i två månader nu och det vore rent slöseri att inte ta vara på den fina växtligheten innan hösten är här på riktigt.

Från fälthare till skogshare. Zayats (hare på ryska) är verkligen pappas flicka!

Vi flyttade om alla hästar utom Gaspers flock på lördagmorgonen. Först fick stona flytta från Hemmahagen till sjukhagen, sedan fick Ruslan och Leonid flytta till sina dagboxar som de gör varje dag, och Ruslan fick lite salva och stallbandage. Sedan fick Mistjev och Pavel gå från Vinterhagen in i en liten fålla med gräs. Vi ledde sedan Zenit, Tova och Zayats från "Gaspers hage" som vi kallar den fast han förstås inte går där, genom Hemmahagen och Vinterhagen till skogsbetet. Sen ledde vi stona från sjukhagen till "Gaspers hage" (där han som sagt inte går), och vi avslutade med att leda två ytterst missnöjda femåringar från deras fina gräsfålla, genom Vinterhagen till Hemmahagen. Som alltid när vi roterar flockar liknar det en släng-i-dörren-fars, med skillnaden att det inte alls var en fars utan välplanerad och smidig logistik.

Fiona flyttade inte heller. Det funkar inte 100% med Zenits flock då hon verkar slutat brunsta för i år (det kan också vara så att hon blev dräktig för två veckor sedan, det får ett framtida blodprov utvisa) och med hennes hältehistorik vågar vi inte ta några chanser, utan hon får ansluta till de andra stona om några dagar. Hon gillar inte dem än, men det går väl över när hon förstår att det saknas alternativ. Vi gör så gott vi kan för att alla hästar ska ha det bra, och det tror jag Fiona förstått. Ensam kan hon ju inte gå, även om hon trivs väldigt bra med det.

2017-09-02 13:13 | 1 kommentarer