Efter två år kan vi börja utvärdera om och i så fall hur Zenits avkommor skiljer sig från Gastrolers, och det kan vi ju säga att de gör. Tova har flest avkommor tillsammans med Gastroler, Adilliya och Maronya som fötts hos oss, och de har fyra äldre helsyskon, så där är det förstås tacksamt att jämföra. Tindra har också fått ett par föl med Gastroler, men de känner jag inte närmare även om jag vet var de bor och att deras ägare verkar nöjda. Hos oss fick Tindra tre föl med Zenit, Leonid, Elisjka och Milyj. Hinica fick två med Gastroler och en levande avkomma med Zenit. Som ni minns dog både Hinica och hennes föl i komplikationer kring födseln i augusti, men vi är så tacksamma över de tre fina föl hon gav, Mistjev, Odessa och Beroza.
Givetvis finns det exteriöra skillnader då det är helt olika hingstar, det går jag inte in på utan det intressanta är de personliga egenskaperna. Zenit är en snäll och trevlig hingst, det märks tydligt sedan han väl landade hos oss, för det tog tid. Det som utmärkte Zenit den första tiden var hans principfasthet. Av princip gick Zenit inte in någonstans, inte i stall, inte i transport. Det var en kamp varje gång, och när han tvingades ge sig var det uppenbart att nederlaget sved! Allt det där gick över när vi flyttat hit till Trehörningen. Lastningen tog endast ett par minuter den gången, och efter några få tveksamheter vad gällde stallet beslutade han sig så för att helt sluta krångla på den biten också.
Den principfastheten går i arv, för är det något som utmärker Zenits avkommor så är det att de minsann vet vad de vill och inte! Och det spelar ingen roll ifall fölet uppfostrats av pappa eller om de inte träffats alls, de är väldigt säkra på sin sak och oftast totalt orädda dessutom och det är ju bra för då vågar vi ställa krav på fölen utan att vara oroliga för att skapa onödiga trauman.
Jag tar Leonid som exempel. När vi flyttat hit och vi skulle ta in pappa, mamma och honom första gången (han var halvåret gammal och gick lös) så bestämde han sig för att minsann inte gå in. Varför vet vi inte, det var en principsak bara. Som vi fick bråka med lillen.. Zenit fick stå inne själv, mamma Tindra leddes tålmodigt ut och in, ställdes halvvägs i ingången men Leonid stenvägrade. Antingen struntade han helt i både oss och föräldrarna, men främst flög han runt gården som en studsboll, skuttade hit och dit utom in genom dörren. Till slut tröt orken och han insåg att matte skulle aldrig tröttna, det blev för jobbigt att inte göra som vi ville, så vips följde han efter mamma in. Efter den gången var det inga bekymmer alls att ta in Leonid, lös eller ledd.
Samma när han två år senare skulle flytta hemifrån. Han hade bestämt sig för att absolut inte gå upp i transporten. Verkligen inte rädd, enbart otroligt tjurskallig. Efter ett himla baxande, dragande och puttande var han så trött så han föll till föga, och plötsligt hade framdelen liksom ramlat in i transporten. Så fick han stå en liten stund och äta morötter innan jag puttade upp bakdelen också, sedan stod han blick stilla, helt lös, hela vägen upp till Vilhelmina. Inte det minsta orolig utan stencool och jag har fått rapport från nya hemmet att han lasttränat med framgång efter viss tvekan första gången.

Zayats med mamma Tova
I lördags var det dags för Zayats att chipmärkas. Hon utgör inget undantag, även hon är väldigt principfast och för dagen hade hon bestämt sig för att verkligen inte under några omständigheter har grimskaft fastsatt i grimman! Hon betedde sig som om det var en högspänningsledning som skulle knäppas fast, och när hon inte fick gömma sig bakom mamma provade hon att flyga runt i boxen som en kula i ett flipperspel. Jag dolde inte min avsikt, och när jag till slut med viss övertydlighet satte fast repets hake i grimman stod hon helt still. Med lätt stukad stolthet blev hon utan bekymmer klippt, tvättad och chipmärkt av vår trevliga id-kontrollant medan husse höll i grimskaftet och kliade Zayats huvud. Det var svårt att få med hårsäckar när svanstaglet skulle dras, så det blev väldigt många omtagningar vad gäller att rycka hår, men det bekom inte unga damen särskilt mycket.
Hon klandrade ingen, utan betedde sig helt som vanligt när det var dags att gå ut i hagen igen. På söndag förmiddag gick jag för att besiktiga stängslet i den hårda blåsten, och Zayats var sitt vanliga, efterhängsna och kelsjuka jag och följde med på replängds avstånd.


"- Kramas..?"
❤️
2017-10-29 10:07 | 1 kommentarer