Ännu en produktiv helg går mot sitt slut och mycket handlar om att förbereda för Zayats avvänjning (vilket är aningens mer bekymmersamt än vanligt pga all snö och dess konsekvenser). Emellanåt får grabbarna gå i Undantagshagen för att trampa ned inför att Zenit och Tova ska gå där, men i går hade vi dålig timing. Vår granne gick på skogspromenad med snöskor på, alldeles utanför hagen uppe i skogen. Grabbarna förstod inte vad det var som levde om, de såg inte att det var en människa, så till slut hade de jagat upp sig så de sprang genom stängslet.

Vi hade inget val än att sätta tillbaka dem i hagen, laga grinden och vakta de bägge in-och utgångarna tills skogspromenaden var över och lugnet åter lagt sig. Pavel och Mistjev var riktigt skärrade och jagade upp varandra, Ruslan brydde sig inte så mycket men sprang med de andra ändå. När allt lugnat ned sig hade de i och för sig trampat ned mer än vad de skulle gjort under flera timmar, men de var rejält svettiga.

När allt var frid och fröjd igen fick de gå och äta klart höet de glömde i kalabaliken och sedan fick de gå hem till sin vanliga hage där de rullade och rullade i snön innan de somnade av utmattning. Men de blev knappast avskräckta, för när vi passerade hagen på söndagen med grimmor i händerna kom de springandes i förväntan. Det serveras nämligen extra god mat i Undantagshagen så de ville säkert gå dit igen, men vi hade annat att göra så de får vänta.

Bland annat så tog vi in Fiona och Zeniya. Vi har ett bekymmer på vintern med stoflocken, och det är att de tre yngsta inte riktigt har helt och hållet respekt för stängslen. Och vem kan klandra dem? Det är svårt att få ut någon vidare effekt på trådarna, och all snö gör stängslen jättelåga, så vi tränar på att splittra flocken för tanken är att just Fiona och Zeniya ska introduceras till Zayats först. Galina blir också väldigt upprörd när vi delat upp hennes flock och det händer att hon jagar upp Beroza och Elisjka. De brukar dock tröttna på hennes beteende så då står Galina själv och gnäggar högt istället. Fast hon vet att de andra inte är borta för alltid. 

Grimaserar nästan alltid på kort, precis som matte, men vi är bra på andra saker medan andra blir bra på bild.

Fiona är så trevlig att hantera och vara med, och hon är van att stå i box, så hon är ett väldigt bra föredöme för Zeniya, som förvisso gillar att stå i box men saknar vana. När de två står inne är det så fridfullt, det är nästan terapeutiskt att vara i stallet med dem. Hade det varit tvärt om, att Galina, Beroza och Elisjka stod inne istället hade det inte varit fullt lika harmoniskt så länge så vi känner att det är en bra lösning. Tids nog ska Zayats gå med alla stona, men vi kan inte introducera alla fem på en enda gång. Tova är dräktig och snön är djup. 

Zeniya är alltid vacker på bild, men det gäller ju att hon inte försöker kramas medan man tar kort..

Idag fick Fiona hovvård och Zeniya fick lite pyssel, omvårdnad och även träning. Hon är så vanvettigt rädd för främlingar så jag har ingen större förhoppning om att kunna visa henne i augusti, åtminstone inte en godkänd visning med alla mätningar, men vi förbereder henne likväl då vi två inte har några problem med att hantera henne, så hon fick prova lite utrustning i boxen. 

Nu på aftonen känner vi oss nöjda, som vi brukar på söndagarna. Efter utförda hästjobb gick jag och Miko på sedvanlig långpromenad medan Stefan styrde upp det sista med vatten, pappersjobb och annat för nu väntar den vanliga vardagen när jag till och med torsdag kväll har ensamt ansvar över gården och dess innevånare. 

2018-01-28 15:14 | 1 kommentarer

Livet är energi. Kroppen är en tänkande fabrik av olika energier och energi upphör inte utan går över i något annat. Jag tänker på själen som en energi som lämnar kroppen när det är över, jag tycker inte en död kropp - oavsett djur eller människa liknar den som levde och för mig ter det sig logiskt att det är själen som lämnat och fabrikens hela verksamhet har därmed upphört. Så tror jag i alla fall.

Så kan man ha olika energi, man kanske är en energisk person som flyger och far, eller så delar man med sig så andra känner sig lättare och starkare i ens närvaro. Eller så kanske man har energi som flyger ut genom händerna via penslar på en duk eller ord på en skärm. Eller så är man energivampyr som när sig på andras energi. Hästar har också olika energi och distribuerar den olika, till olika individer också, jag har märkt att även hästar gör skillnad.

Det var när en person sa om Hinica att hon tog energi men gav inget tillbaka som jag kom på det. Jag blev häpen! Det fanns ingen som helst anledning att betvivla vad den här personen sa, men jag hade aldrig upplevt det så, tvärt om öste Hinica ständigt energi över mig. Det var hos Hinica jag alltid kunde tanka energi när jag behövde. Så den här kloka hästmänniskan sa att det nog var så, att Hinica gav särskilt till mig men kunde ta av andra när hon behövde. 

Zenits avkommor brukar jag beskriva som att de har mycket energi, de har det gemensamt. Vad menar du med det? frågar en del. Ja, vad menar jag med det egentligen? Vi har ynnesten att kunna jämföra Gastrolers avkommor med Zenits avkommor, och därtill en massa andra hingstars avkommor. De flesta har varit Djingis Kahns, men även avkommor efter Gairat, Boris, Jesco etc. och Zenits avkommor verkar alla ha mycket energi. De leker och springer mer och oftare än andra föl, de är kvicka i tanken när det kommer till träning, ibland är det svårt att hänga med i svängarna då man ska berömma vid rätt tillfälle. Är hästen för kvick för sitt eget bästa kanske man belönar vid helt fel tillfälle, det är kontraproduktivt och kan ta tid att reparera. Men hittills har det gått bra, man får ha i tanken vilken unghäst man är med. Och i största mån undvika belöningar i form av godbitar ur handen, men just det kommer jag behandla i något annat inlägg i framtiden. 

Elisjka har massor av energi. Som litet föl susade hon runt i slalom runt björkarna i vinterhagen i halsbrytande hastigheter. Tvärvände och sprang spegelvänt, hoppade över stock och sten. Väldigt oblyg mot människor och kunde (och kan) ibland ha svårt med gränser när det sjuder och bubblar av energi, verkade nästan vilja krypa upp i famnen på en ibland. Men med ledövningar blev det bättre, det är roligare att vara hövlig och lägga energin på annat.

Hon delar gärna med sig, Elisjka verkar vara ett ymnighetshorn av energi och på lördagsförmiddagen smet jag från mitt jobb att packa hö för att mysa lite med tvååringen. Klia, kramas och reda ut flätor ur manen. Elisjka verkar läkande på något vis. Vår fina Tangaur var likadan. Höbalen jag håller på med är fräsch och fin, men jag blev helt tät i huvudet och näsan, ögonen rann och jag nös. Efter att ha kliat Elisjka en stund var luftvägar och huvud klart igen, precis som det var med Tangaur som inte finns med oss mer.

Det är tyvärr svårt att ta kort på Elisjka lös i hagen när man är själv. Jag har skrivit om det förut, att kroppsspråket blir fel när man tar kort på ett föl/unghäst som vill vara med en. Eller fel blir det inte, allt beror på vad man vill åstadkomma, men att backa (bjuda in) och försöka parkera/göra halt/ schasa bort unghästen som följer min inbjudan, det kan bli fel. Särskilt med kvicktänkta elever som suger åt sig av all träning. Det skulle bli lite som om hon jagar bort mig, och det är ju tokigt att uppmuntra sådant. Husse Stefan var smart och lade sig ute i djupsnön för att ta kort. Vår blåögda, sammetslena lilla pärla är bra söt ändå.

Zeniya undrade också vad husse gjorde i snön. Nyfikenheten är härlig, man behöver aldrig vara ensam hos basjkirerna.

2018-01-27 13:43 | 1 kommentarer

25 januari infaller halvsnödagen, vilket skulle innebära att vi har att vänta lika mycket snö som den som redan fallit denna vinter. Som allt annat gammalt bondepraktiskt kan man säkerligen ta händelsen med en nypa salt, en del år borde det inneburit knappt någon snö alls efter slutet på januari, i år rekord och katastrof. Men kanske stämmer det att vi från i dag har mer vinter bakom oss än framför?

Häromdagen gick jag genom iPadens fotoalbum. Man tar ju så hiskeligt många bilder i den digitala tidsåldern så jag försöker städa bort sådant som enbart ligger och tar plats -ibland kan jag sakna tiden man tog ett kort och hoppades det blev bra. Det fick man inte veta förrän man fått filmen framkallad ett par månader senare. Tiderna förändras, efter att jag förlorade alla mina fotoalbum för snart tio år sedan har jag nästan enbart foton i paddan och telefonen.

Även om all snö just denna vinter ställer till det för mig och verksamheten så är det att föredra jämfört med alternativen. Hemska tanke om allt fallit som regn istället. Vi hade fyra, milda, blåsiga vintrar med en himla massa blankslipad is innan denna och det var fruktansvärt.  I paddans album fanns bilder på hur vi i februari ifjol försökte få halm att fastna på isen i grabbarnas hage.

Och i Undantagshagen där snön nu ligger så djup att stängslen är borta, såg det ut såhär i december 2015:

Då gick Zenit, Tindra och Leonid här. Leonid halkade i en annan del av hagen och tog sig inte upp för egen maskin. Jag föredrar en massa snö framför is, eller lera för den delen.

2018-01-25 14:41 | 0 kommentarer

Nio månader. Vi har kommit fram till att det är en bra ålder att avvänja basjkirföl, hingstarna verkar gå att vänja av tidigare men på stona har vi märkt att de behöver mer än ett halvår i alla fall. Nu har vi oftast inte lyxen att kunna bestämma exakt när fölen ska födas, men just nu tycker jag maj var en idiotisk idé. Det är makabert mycket snö och på sina ställen nästintill obefintligt med stängsel nu när det oundvikliga närmar sig. Mars vore en bättre månad för fölningar om vi ser till avvänjningsperioden. Eller efter augusti.

Avvänjning går till så att fölet stannar i sin hage som är hemtam och trygg, och nya flockmedlemmar får alltså komma till fölets hage. Har vi en större flock där det går flera föl och ston som både har föl och inte, då tar vi bara mammorna till en annan hage, men nu går Zayats ensam med mamma och pappa, så då får vi först avlägsna Zenit, introducera ett par nya ston för fölet och sedan flytta Tova till Zenit. Men allt det ligger några veckor bort och jag önskar jag kunde önska bort all snö i Undantagshagen som är sparad just för detta tillfälle. 

Undantagshagen ligger bakom undantagshuset, och där finns en hel del sten och stubbar så snöslunga eller traktor funkar inte, så för att hästar ens ska kunna röra sig i snömassorna har vi handskottat några gångar och utfodringsgropar. Helt galet, hade vi anat snömängderna skulle vi sett till att ha hagen bebodd men det är väldigt mycket försent för sådana tankar nu. Vi släpper över grabbarna i Undantagshagen några timmar i taget med förhoppningen att de ska trampa ned snön på sina ställen men jag kan inte klandra dem för att de inte har större lust till det:

Om man anstränger sig kan man se ett stängsel långt bakom Pavel, upp mot skogen. Det är provisoriskt och byggt av trampa-ned-pinnar PÅ snön då det permanenta stängslet är helt översnöat där uppe.

Nåja, vi får anstränga oss att göra vårt bästa med den hagen, sen kan vi bara hålla tummarna för en snabb avvänjning och smärtfri introduktion till unghästlivet i stoflocken. Vad gäller Zayats så befinner hon sig i ett stadium av naturlig avvänjning. Hon går ofta helt för sig själv eller står med pappa vid grinden närmast stona i Hemmahagen och verkar vilja göra nya bekantskaper. Hon diar verkligen inte ofta nu, och de flesta gånger säger Tova ifrån, hon vill helst vara ifred och drömma om vår och nytt föl.

Medan grabbarna gick i Undantagshagen under söndagsförmiddagen fick Zenit, Tova och Zayats stå i stallet och nu fick fölet första gången stå i helt egen box. Eller, snarare själv i vanliga boxen bredvid pappa medan Tova fick stå i ny box mittemot. Alla var väldigt nöjda, i synnerhet Tova.  Zayats var helcool under alla timmar i egen box, vi fick till och med störa henne lite för att få till några bilder där hon inte bara stod och åt eller halvsov.

Efter lunch släppte vi ut dem igen, och Zayats brydde sig föga om mamma Tova. Hon kikade in lite kort i boxen där mamma stått, sedan gick hon ut och direkt till en egen hög med hö. Där stod hon och tuggade ett tag innan hon gick för att dela pappas hö.

2018-01-21 14:38 | 0 kommentarer

Ruslan på rätt sida om stängslet, två av fyra trådar översnöade..

Det blev en kort sejour hos tränaren denna första gång för lille Ruslan. Han lade sig nämligen till med två saker han aldrig gjort hemma, ta sig till fel sida stängslet, och det genom att hoppa! Jag har aldrig sett honom hoppa, han är mer som sin storebror som hellre springer runt saker än över dem, men då kan vi väl konstatera att Ruslan inte lider några större men av sårskadan. Att han ännu är aningens mer svårarbetad åt höger kan bero på minnen, han är lite misstänksam ibland på höger sida.

Men en hingst som tar sig genom stängslen när det finns en massa andra hästar runtomkring, det går ju inte. Även om Ruslan är helcool med att stå i box är det ju inget vidare hästliv i massor av månader så Stefan hämtade hem honom på torsdag. Ruslan får ridas in som valack istället, tränaren hann bli charmad och förtjust i trevlige och samarbetsvillige lille Ruslan under den korta tid han var där.

Det är klart vi var lite nervösa för om han nu skulle få för sig att göra samma sak hemma igen, även om oddsen inte talar för det. Det är bisarrt mycket snö runt de stadiga och förut höga stängslen, dessutom ett djupt (och snöfyllt!) dike utanför stonas stängsel. Dumheter kan medföra skador, vi vill inte ha mer av sådant.

Hemma hos grabbarna hälsades det ganska högljutt men kort. Ruslan snöbadade rejält efter resan och sprang av lite energi i djupsnön, långt från stängslen. När alla ätit sin lunch busade han lite med Pavel innan han gick in i vindskyddet och lade sig. Mistjev ställde sig bredvid och Pavel ställde sig utanför under verandataket och höll vakt. Stona brydde sig inte ett dugg. Allt som vanligt, skönt!

Något som däremot var helt ovanligt var att finna treåriga Zeniya på fel sida stängslet på fredagsmorgonen. Där stod hon på den snötäckta träningsytan (ridplan) och såg ut att allvarligt fundera på att fortsätta över till pappa Zenit, mamma Tova och lillasyster Zayats i nästa hage. Som tur var ville inget annat sto följa med på hennes lilla äventyr, och då Zeniya visste att hon gjort fel kom hon på att hon skulle tillbaka till Hemmahagen ändå. Men när jag öppnade grinden vek hon av ut i djupsnön och tog det dåliga beslutet att hoppa tillbaka. Det är skitsvårt när snön når upp till bringan så hon trasslade in sig i stängslet istället.

Zeniya tog sig lös själv, men upplevelsen hade inte skrämt henne, så när vi kom hem från stan var hon på fel sida igen! Nu visste hon genast att hon gjort fel, så nu visade hon sin fiffiga teknik att krypa under de två översta trådarna i grinden då hon redan knäckt de två understa. Då kan man hålla sig för skratt vill jag lova, sådana bekymmer vill man inte ha. Så hela eftermiddagen gick åt att förstärka och bygga nytt, sätta upp ett extra aggregat, en jordtråd i stängslet etc. plus vanliga jobbet förstås. Det var visst meningen att vi på något sätt skulle drabbas av en rymmarhäst, vi som klarat oss så bra. Nu hoppas vi unga fröken håller sig på rätt sida i fortsättningen.

Halvbrorsorna kollar in husses arbete med Hemmahagen

2018-01-19 15:31 | 1 kommentarer

Vi har några väldigt blåsiga dygn här, och det största bekymret är att hästarna ska hinna få i sig något av sitt hö innan det blåser bort. Mitt eget bekymmer består i att få hö i säckarna innan det blåser bort. Helst packar jag så mycket hö jag kan på en gång, särskilt vid oväder så jag slipper omaket resten av dagen, och blåser det kräver jobbet skyddsutrustning. Visst skämtar jag om att jag har på mig mina gamla Dragon DXS när det blåser, men sanningen är att de behövs. 

Mina ögon -särskilt det högra efter en spricka i okbenet för över 25 år sedan, kan liknas vid musslor. Ett skräp kommer in i musslan och irriterar, varvid musslan producerar pärlemor och kapslar in skräpet i. Resultatet blir en pärla. Det vore ju underbart (men säkert väldigt smärtsamt) om mina ögon kunde gråta dyrbara pärlor, nej istället orsakar skräpet vaglar. Infekterade talgkörtlar pga bakterier alltså. Inte bara plågsamt utom rätt missprydande. Jag ser hellre lite fånig ut ett tag än lider av onödiga vaglar.

Det var blåsigt även i januari 2017

2018-01-16 11:18 | 0 kommentarer

Ett av hingstens jobb i flocken är att gå fram till besökare och kolla upp vilka de är. Hos oss är det oftast en angenäm uppgift eftersom gäster, även om de inte är så frekventa är vänliga och positivt inställda. De hälsar, kliar, klappar och ibland bär de gåvor (som oftare är till de yngsta basjkirerna). Hos oss kan vi också konstatera att det är regel att hingstarna gör så, då vi har några att jämföra med. På fredagen fick jag besök från en mycket god vän från gymnasietiden, och jag är tacksam över att Maria ville ställa upp och vara med på bild.

Zenit lämnade genast de andra på skogslägdan och gick direkt fram till gästen

..och direkt han artigt hälsat skuttade Zayats fram för att kolla in besökaren..

..och sedan mig!

Nere hos Gasper samma sak förstås, lämnar sina ston för att komma fram och hälsa.

Jag gillar verkligen den här bilden, de verkar komma bra överens.

I vanliga fall hade Ruslan klivit fram lika självklart, men Mistjev agerar ställföreträdande hingst.

Det var fint att se hur Mistjev tydde sig till Maria, han brukar inte skämma bort främmande med att vara så förtroelig. När vi gick genom hagen följde han efter henne på replängds avstånd och stannade när hon stannade. Han är rätt så maffig och fluffig på vintern, större än vad mobilbilderna visar så det är klart det är en upplevelse när man får känna sig så utvald.

Mistjev är förstås valack, en trevlig sådan som behållit de bättre egenskaper en hingst har. Det är intressant att se på honom hur mycket hingst det ändå finns kvar, det visar sig vid tillfällen som dessa. Hade Ruslan varit hemma hade han troligtvis ignorerat oss.

En del gäster bär med sig sprutor (veterinärer som ska vaccinera), men hingstarna brukar komma fram och vara precis lika trevliga då också. Särskilt som vår veterinär är snäll och klappar om hästarna en stund efteråt.

2018-01-13 11:58 | 1 kommentarer

10 januari 2010. Ett enkelt datum att komma ihåg, och det känns som om jag levt och andats basjkirhästar sedan dess. Det var det datumet jag påbörjade en tilltjatad praktik på Gideå BasjkirHästar, tilltjatad då jag med mer och mindre lyckade resultat (jag blev bättre med tiden) skulle motivera både den som skulle stå för praktikplatsen och mentorerna på min högskoleutbildning om att det var en god idé att ha praktik som hästskötare och inte butikschef. 

Efter flera år inom handel och marknadsföring genom event beslutade jag mig för att gå en chefs- entreprenörutbildning när min egen butik bytte ägare. Efter första terminen skulle alla ut på praktik, helst som butikschef, men jag hade verkligen börjat ifrågasätta mina motiv och kände allt större ruelse inför den där praktiken. Egentligen är jag ju mot överkonsumtion, onödig konsumtion och allt den ställer till med. Miljön, människors hälsa, den egna lyckan. När man matas med metoder att sälja fem par strumpor till någon som bara ville ha ett par, när projektledning (varför i hela friden fanns det med i utbildningen?) känns som en slit- och slängmetod att omsätta personal, när anställningar handlar mer om hur man undviker anställa folk, då gäller det att brinna för handeln och jag fick snarare avsmak. Mer för varje dag.

För att göra en lång historia kort blev det ändå så att jag anlände till Norrgissjö och alla basjkirer, vi kan väl säga så att jag fick trycka mer på entreprenörskapet än chefsskapet (även om hästhantering handlar mycket om ledarskap). Det var vargavinter det året med mycket snö, kyla och blåst och det där med Natural Horsemanship blev en smärre chock för självförtroendet när jag kom på hur lite jag egentligen vetat om hästar och deras språk efter alla år. Visst är minnet selektivt, men det var lärorikt, stärkande och väldigt roligt. Så roligt att  jag återvände till Gideå BasjkirHästar i april, nu med en helt egen basjkir vi hämtat i Norge, femåringen Amir Kahn som faktiskt återvände hem där han var född.

Den sommaren avbröt jag utbildningen, och vi flyttade 55 mil från Dalarna till Västergissjö där vi började bygga upp vårt eget basjkirföretag, Mánadis’ Vildhäst. Året efter hade vi vår första egna avelshingst, Gastroler, som är pappa till Adilliya, Mistjev, Pavel, Gasper, Maronya, Odessa, Gagarin och Ruslan. Det året visade vi upp tre av våra ston på premiering också, här är det jag och Tova (med Adilliya i magen) framför domare Lockvall:

Sedan har det rullat på, år efter år. Inte är det ett enkelt liv och inte blir man förmögen på pengar, men när ens yrke är ett kall handlar rikedomen om helt andra saker, som när man tränar en unghäst som plötsligt förstår vad som förväntas, eller en vacker solnedgång i mars. När man burit småbalar med hö en hel dag, staplat dem fint och känner doften. När den hingst man fött upp själv belönas med klass ett på visning, när jag och Francesca genomförde bruksprovet på Wången etc. Det är en liten ras vi föder upp och vi kan bara göra vårt bästa för att det ska fortsätta finnas fina basjkirer i Sverige så länge vi kan och orkar.

Den första bilden i inlägget visar rosettsamlingen för våra visade basjkirer, och de vi är mest stolta över har sin plats i mitten:

Tre stycken klass ett för Gasper, Odessa och Francesca, samt avelsvärdesklass A för Tova (Dictorsha), det femte basjkirstoet i Sverige att tilldelas A.

Åttaårsdagen har firats med unghästträning av fem hästar, vaccination av ett föl och en hingst samt snöröjning. Vi fortsätter kämpa på!

2018-01-10 15:17 | 0 kommentarer

Fodergrop i vardande

Vi funderade ihop med tränaren på lördagen huruvida det var mer lämpligt att köra Ruslan som planerat på söndag med risk att anlända i full storm, eller skjuta upp till måndag när tränaren är på sitt jobb. Vi beslutade att gå på plan A trots allt, efter alla månader med boxvila är Ruslan i alla fall väldigt van att stå i box så det alternativet fanns ju. 

På lördag förmiddag ville jag lastträna Ruslan ännu en gång. Jag tyckte nämligen att det gick alldeles för lätt första gången och anade att viss protest skulle infinna sig vid repetitionen och jag vill inte ha sådant på resdagen. Mina misstankar var helt korrekta men han gick in rätt enkelt ändå två gånger, andra gången efter att ha kastat sig bakåt och skrapat sig lite höger bak på väg ut. Söndag morgon lämnade han kompisarna i hagen och klev upp i Fautrasen helt klanderfritt. Hej då Ruslan!

Medan ekipaget rullade iväg från gården greppade jag skyffel och spade för att så gott jag kunde förbereda för blåsvädret. På lördag påstods det att de värsta vindbyarna skulle dra in först vid 22 på söndag kväll, och då skulle alla hästar ha ätit klart, men söndagsprognosen hade inte enbart höjt vindstyrkan utan tidigarelagt kulmen till mellan 17 och 21, vi börjar utfodra kl 19.

Stormhimmel på söndagsmorgonen

Vilken fasa det skulle vara med stormvarning om hagarna varit täckta av is. Så är ju inte fallet, här har det som bekant kommit enorma mängder snö och fördelen är att man då kan gräva gropar och vallar för att få höet att ligga kvar. På is är det inte ens lönt att utfodra, maten blåser bort omedelbart. Jag kämpade på under några timmar och fick till flera fodergropar i alla hagar, mer kunde jag inte göra.

Nyrullad Ruslan i sin nya hage

Under tiden anlände Ruslan till Nilla’s Häst& Ridutbildning. Han var lite svettig i vinterpälsen och tyckte det var skönt med snöbad. Det blåste inga stormbyar då och turligt nog blev ovädret inte lika tufft som man varnat för, varken i Bispgården eller här hemma. Det mesta av höet fick hästarna i sig, det var bra några tussar i morse som blåst iväg och lagt sig utanför stängslen.

2018-01-08 14:21 | 0 kommentarer

Allt är så enkelt med den här unge herrn

Väldigt hastigt och lustigt kom vi på att det vore en god idé att sända Ruslan på inridning så snart som möjligt på nya året. Distriktarna är inte så sugna på att åka ut och kastrera i kallstall på vintern och Ruslan ska ju ridas in ändå som fyraåring, så varför inte passa på medan vi väntar på varmare årstid? Men några förberedelser vill jag hinna med innan han åker så han har fått intensivträning under jul och nyår. Bland annat ville jag gärna ha på sadel. Helst hade jag velat hinna hänga på honom och ännu hellre sitta upp, men detta evinnerliga snöande har gjort viss träning till utmaning. Vi har fått göra det mesta direkt i hagen och riktat in oss på korta pass med avslut när det gått som bäst. 

Jag undrar om Ruslan trodde schabraket var ett bandage, för han reagerade lite oväntat när det skulle läggas på första gången, särskilt på höger sida. Sårskadan i somras var ju på höger fram. Gången efter råkade jag bara lägga på schabraket när han stod helt lös (jag höll nämligen på med Mistjev just då, han får också träning) och då reagerade han inte alls. Då blev jag lite misstänksam, för någon slags reaktion om än så liten kan vara bra. Märkte han inget? 

I tisdags lades först schabrak och sedan sadel på från bägge håll och reaktionerna var väldigt små. Men det var ändå tydligt att han var med på noterna. Han följde de flesta rörelser och efter han fick röstberöm tuggade han och tänkte. Bilderna talar för sig själv:

”-Den saken ska visst vara på min rygg.”

”- Nämen titta, ett grimskaft!”

Att allt åker in i munnen är unghästfasoner, hingstar är ofta lite mer för att det mesta ska in i munnen. Tacksamt nog åker även bett väldigt enkelt in i munnen, att tränsa Ruslan har aldrig varit något problem även om han ännu inte förstår vad bettet sedan har i munnen att göra. Torsdag morgon inleddes först med lastträning. Visserligen har han åkt lastbil två gånger, som föl och ettåring, men nu ska han själv åka Fautras. Klockrent på, stod lugnt inne i transporten (medan man i stohagen högljutt undrade vart lilla snyggingen tog vägen) och backade så försiktigt ut så man tror han åker varje dag. Fautrasen har ju ingen lastramp, hästen kliver rakt upp och ur transporten.

Tillbaka i hagen var det dags för sadel igen. Inga problem, och idag spändes den fast med sadelgjord och han fick gå lite. Samtidigt skötte Mistjev och Pavel om störningar i bakgrunden då de lekte med den utrustning som för tillfället inte använde. Till exempel försökte Mistjev göra en grimma till propeller medan Pavel skrämde sig själv med en sadelgjord. Och stona stod i sin hage och applåderade. Ruslan brydde sig inte. Det blev lite ledövningar också.

Egentligen var det tänkt att även Mistjev skulle på en utbildning samtidigt (han har också intensivtränats med framgång), vilket då skulle innebära att Pavel blev ensam valack kvar. Det går förstås inte utan alternativet är stoflocken, eller åtminstone några ston till att börja med. Vi har sparat två hagar för vintern, hade vi anat vilka enorma mängder snö som väntades hade vi sett till att ha hästar där istället för nu är bägge obrukbara! Vi har förberett två ston att gå med Pavel i en fin hage nära gården, men när vi tog dit stona på prov - efter att gjort nytt stängsel på en sida när ALLT låg under snön visade det sig att de knappt kunde röra sig.

Med tanke på skaderisk samt hur otroligt svårt, nästintill omöjligt det är att reparera och göra nytt stängsel på vintern fick vi snabbt bestämma att Mistjev håller Pavel sällskap och får mer förberedelser tills vi kan använda de andra hagarna igen. För att illustrera snömängden i våra hagar tog jag följande bild i går, alldeles utanför vindskyddet i Vinterhagen där Zenit med flock går:

När jag drar isolatorer använder jag kroppen som måttstock. Strax under knät på nedersta, mittentråden i naveltrakten och översta isolatorn i höjd med halsgropen.

2018-01-04 13:54 | 1 kommentarer

Skottdag!

Bland det bästa med Trehörningen är att det är 100% raket- och smällarfritt. Då kan man som vi göra bort allt firande tidigt, sätta sig i soffan med en stor mugg té halv tio på kvällen och somna sött när nya året är ett par timmar bort. Vi visste ju vad som väntade nästa år. Snöröjning!

Det lär dröja innan jag hänger ut tvätt

Eftersom traktor- och snöslungeföraren är hemma över helgerna går det rätt bra att få bort mängderna, men man måste ändå handskotta närmast höbalar, ladugården, huset, brevlådorna etc. plus att jag vill ha alla in- och utsläpp till hagarna skottade så alla trådar ligger fria. Måste man flytta hästar är det taskigt om nedersta tråden ligger begravd. Då är det lite värre att vi väldigt snart verkligen måste flytta hästar och göra en helt ny konstellation i en oanvänd hage där snön lagt sig under flera månader nu.

Vi har snöröjt till hagens två in- och utsläpp och till vindskyddet, men i dag såg vi ingen annan lösning än att faktiskt skotta upp några stigar i hagen, eljest kommer hästarna enbart att stå och trycka mot grindarna och ropa efter sina kompisar. Vis av tidigare erfarenheter. Dessutom har vintern frestat på delar av stängslet, så jag fick gå med ”trampa-ned-pinnar” och dra om lite trådar. Givetvis går det inte att få ned pinnarna i marken, men snö finns det gott om, jag fick kliva runt i snö som nådde långt upp på låren! 

Det tar på att utfodra i snömassorna också, det krävs höga benlyft, styrka och kondition, i synnerhet kvällsutfodringen då störst högiva fördelas i hagarna. Då är jag glad och tacksam över att vi är två som hjälps åt. Det går när man är själv, men delar man bördan är det enklare.

Plogvall mellan vägen och grabbarnas stängsel

Även om jag älskar vinter och snö så måste jag säga att det räcker nu. Alternativen med regn, is och lera är förstås mycket värre, men fick jag önska så kunde det vara uppehåll till i mars och gärna några plusgrader. Det går även bra att komma hit och hämta snö, främst där stängslen är för hagarna blir strömlösa med sådana snömängder. 

Medan vi höll på med snöröjning och annat, vanligt jobb på nyårsdagen fick Zenit med familj stå inne. Det är alltid lugnt och skönt i stallet när de står inne, lugnare och snällare hingst än Zenit kan man inte ha inomhus.

2018-01-01 14:34 | 0 kommentarer

Nu lägger vi 2017 bakom oss och blickar framåt. Unga Zayats får representera framtiden vi går mot, och mamma Tova bär ju nytt liv i sin runda mage och passar in i symboliken. Snön passar också bra in, rent och orört. Ett riktigt gott nytt år önskar vi er!

2018-01-01 07:07 | 1 kommentarer