
Gasper i gröngräsig försommarhage
På onsdagen var det bestämt att Gaspers flock skulle flytta över vägen till hagen som stått tom sen de flyttade därifrån på senhösten. Den är stor och där växer det gräs. Cetzima beter sig, inte helt oväntat, som en förstföderska och skyddar lillan med liv och lem så jag tänkte nog att hon skulle välja först att inte följa med de andra när de leddes över och jag hade rätt.
Ett par timmar senare tänkte vi prova igen, och jag var rätt överygad om att Cetzima skulle vara ihärdig och tjura på till dagen efter, så jag blev väldigt förvånad när hon föll till föga och lät mig ta på grimma och ledrep. Lillan följde så fint med ut ur hagen och sedan började kaos deLux.
Det är fullt normalt att hingsten springer fram mot grinden för att ta emot, men nu sprang alla tre fram! Stefan försökte mota bort dem samtidigt som han agerade grindvakt och efter lite meck kunde jag leda in Cetzima medan lillan missade infarten, blev kvar utanför, och medan jag vände mamma tillbaka begav hon sig i fjädrande trav ned mot sommarstugorna och sjön.
Jag var inte förberedd vare sig på att leda häst över huvud taget, och definitivt inte att händelsen skulle ta sig den här vändningen, så istället för mina bra handskar med grepp hade jag ett par tunna, blankslitna. Lillan travade ivrigt ned mot sjön och Cetzima efter.
Jag hade ingen kraft att sätta emot och kände hur ledrepet allt mer gled ur mitt grepp. Då började jag ta jättelånga kliv och lät Cetzima liksom dra fram mig i luften medan det gick allt fortare. Det måste sett hysteriskt roligt ut men just då hade jag lätt panik. Som tur var kom en rådig sommarstugegranne upp mot vägen ned till sjön och då hejdade sig fölet. Stefan kom ikapp oss och tog över Cetzima, ledde henne upp mot grindarna medan jag högröd och flåsande drev lätt bakifrån så lillan följde med. Vid grinden hade även resten av flocken fått nog av drama och släppte in alla, lillan behövde jag bara putta lite på håll så följde hon med in. Phu!

Såhär trött var lillstumpan efteråt, men mamma hade kommit över sin beskyddande gräns och lät mig sitta barnvakt medan hon betade med de andra stona en stund.

Francesca med Firma, Cetzima och en snarkande snorkföken i bakgrunden.
Bilder från torsdag morgon:



Himla tjusiga grå ränder tycker jag!
Ja tänk att några få meter över vägen kan bli ett sådant äventyr, men allt gick ju bra. Nu får de äta grönt och beta ned hagen ett tag (tanken är att den får stå tom över högsommaren och bli lite höstbete sen). Lillan är så söt och jag älskar ränderna på framknäna och att hon ärvt Hinicas ljusa ögon -Cetzimas pappa var ju Hinicas farfar. Jag har ett i mitt tycke lämpligt namnförslag men vi ska lära känna individen först. Det är inte bråttom, lillaskruttan brukar duga gott rätt länge.

Pappa Gasper njuter det gröna gräset och håller ännu avstånd till sin dotter. Men snart nog får han agera lekfarbror och uppfostrare. De ston som fått gå med sin far som små brukar få en positiv inställning till livet och ett trevligt sätt.
2018-05-24 16:06 | 0 kommentarer