Det har gått en vecka sedan vi förde över de två sista stona (Galina och Zayats) till Fiona och Tuchkins flock, och nu funkar flocken som en enhet. Zayats har fått hålla sig på sin kant, och än märks det vid utfodringarna att hon får inte komma och ta för sig hur som helst men i övrigt så håller flocken ihop. Ofta i två grupper, men alla vill vila ihop. 

Det är väldigt vanligt att det kommer hästar och dricker när jag fyller vattentunnorna, flera av dem vill dricka medan jag fyller på, fånga vattnet i luften och blåsa bubblor i tunnan precis där vattnet rinner ned. Någon enstaka passar på att få hela huvudet tvättat. Idag kom de tre yngsta och drack ihop medan jag fyllde på tunnan. 

Så skoj att se Tuchkin och helsyster Zayats ihop, det är det jag längtat efter då de troligtvis kommer leka mest ihop eftersom det bara skiljer ett år mellan dem, tvååriga Elisjka kommer säkert hänga på och passa på att busa runt också i sommar. Det ska bli roligt att släppa dem på bete, men jag vet inte när för det är en del annat som ska klaffa först.. Men de har ju varandra ändå, oavsett vilken hage de går i.

Eftersom Tuchkin är närmast kameran ser han väldigt stor ut. Visserligen har han skjutit iväg senaste två veckorna, men än är han liten. Den röda fölpälsen släpper allt mer och under är han svartbrun som väntat. Ser fint ut även om han är tussig och spräcklig ut just nu, han blir nog tjusig när det släppt färdigt. 

2018-06-30 16:28 | 1 kommentarer

Bilden jag tog nere på betet i dag gör mig stolt. Två generationer Mánadisbasjkirer på samma bild, pappa Gasper som föddes en tidig oktobermorgon 2012, och hans dotter Deana, sex veckor gammal. Nu förstår jag bättre stoltheten hos uppfödare som kan visa upp flera generationer egna uppfödningar, den är befogad.

Deana tyckte inte det var lönt att kliva upp idag så jag fick sätta mig, hälsa och klia henne lite medan hon låg ned istället. När jag reste mig och gick därifrån lade hon sig raklång och somnade om medan de vuxna stillsamt betade vidare i värmen. 

2018-06-27 19:35 | 0 kommentarer

Zenit står och väntar vid grinden

Själva midsommardagarna var en kylslagen historia, och på midsommaraftonen kom det till och med välkommet regn. Alldeles för lite, men vi är tacksamma ändå. På söndag kom sol och värme, och med sommarvärmen kommer bromsen! 

Våra baskirer är generellt inte mycket för behandling med medel mot broms och knott. Vi använder Nylanders Hästkräm, som är tunnflytande och innehåller tjära för skydd mot och behandling av knottbett. Jag tycker den är funktionell och prisvärd, också använder vi svart Renons mot broms. Vi använder en svamp till bägge preparaten, det är bara Francesca och fölen (som inte ens behöver Renons, föl blir inte lika ansatta som vuxna) som gillar att bli sprejade på direkt.

Oftast avstår de flesta basjkirerna och avlägsnar sig när vi har preparaten med oss, men nu när värmen kom blev vi invaderade av minst fem sorters broms (varav tre sorter riktigt stora och bitska) och då vill de allra flesta få behandling. När till och med Zenit och Gasper vill ha Renons och tjärsalva, då är bromsen en riktig plåga! 

Zenit iakttar nyfiket när jag sprejar Renons på svampen och häller på tjärsalva. Hans hage har ändå skugga och vind någonstans nästan alla dygnets timmar.

Efter behandlingen undrar han om det möjligtvis finns en belöning för gott uppförande.

På måndagsmorgonen gick vi till beteshagen för att verka Francesca och Gasper. Fast klockan endast var strax efter åtta var bromsarna redan igång. Gasper tog tacksamt emot en behandling fast han i vanliga fall verkligen inte vill ha. Men det är ju inte så lätt att uppföra sig och snällt hålla upp bakbenen när stora bromsar envist biter sig fast i pungen..

🐝🐝🐝

2018-06-25 17:14 | 1 kommentarer

Deana har blivit en månad gammal och är så himla nyfiken och kelsjuk nu. Ligger hon inte och vilar är hon oftast först fram för att hälsa och mysa lite. Väldigt trevligt när ungarna verkar vara sociala, det mesta blir ju enklare då. 

Avhuggen bild, men man ser hur hon fäller runt mule och ögon.

Fast Stefan är bortrest en vecka åt gången och inte alls träffat Deana lika ofta som jag så gör hon ingen skillnad utan är lika tillmötesgående mot oss bägge två.

🦋

2018-06-23 16:01 | 1 kommentarer

På midsommardagen var det så dags att flytta över de två återstående stona till den övriga flocken plus Tuchkin. Galina är egentligen högre i rang än Fiona, men hon har ingen anledning att försöka gå in och ta över Tuchkin utan har tidigare visat att hon väntar och låter fölen/ unghästarna komma till henne när de väljer det. Fiona får vara chef över stoflocken så länge så Galina höll sig på sin kant.

Första bilden med de tre helsyskonen Tuchkin, Zayats och Zeniya. Tänk att samma föräldrar kan ge så olika föl.

En som hade vansinnigt svårt för att hålla sig på sin kant var ettåriga Zayats. De övriga stona blev allt mer irriterade över hennes nonchalans, så en efter en sa ifrån. Hon skulle hålla sig i utkanten och därmed basta! Beroza tog först på sig rollen som ordningsvakt och jagade iväg Zayats när hon trotsade order och ändå gav sig mitt in i flocken, främst för att titta närmare på lillebror. Efter en stund sa även Fiona ifrån med stora bokstäver, men det var först  när bästisen Elisjka bet ifrån som hon började lyssna.

Det kommer nog bli bra, och troligtvis kommer Zayats och Tuchkin ha mest utbyte av varandra då de är närmast i ålder. Men eftersom alla individer i en flock är viktiga och har sin plats är det noga med att rangordningen befästes ordentligt. Zayats är inte yngst längre, dags att växa upp. 

2018-06-23 15:36 | 0 kommentarer

Ruslan fick frukost inne i stallet på torsdag, och efter att även vi fått frukost lastades han för att resa till Bispgården för inridning. Egentligen skulle han resa först på söndag, men tidigare i veckan fick jag reda på att sommarhästarna kommer redan på torsdag så då vart det lite panik.  Det skulle innebära att Ruslan inte kunde gå i sjukhagen längre och det vore dumt att ställa honom på boxvila tre-fyra dagar då han behöver motionen han så duktigt ger sig själv i hagen. Lyckligtvis var han välkommen hos Nilla’s Häst & Ridutbildning några dagar i förväg. 

Så skönt att de åker lös i Fautras, Ruslan är lastad och äter lugnt sitt hö i väntan på avfärd.

Resan gick som vanligt bra, och efter två och en halv timme var Ruslan framme. Det var med blandade känslor som Stefan lämnade Ruslan i sin box och sa hejdå. Har vi tur är det sista gången vi träffar honom, för när han är ridbar blir han till salu. Vi kan konstatera att Ruslan är den trevligaste individ vi hittills fött upp, så trygg, enkel och obrydd, men även utseendet för sig. Jag hoppas rätt spekulant är klok och inte tvekar när chansen ges, för jag är övertygad om att Ruslan kan skänka glädje till en familj i många år. Jag tror han blir en mycket användbar ponny för både små och stora, men vi får se hur det artar sig under utbildningen.

Ruslan kände förstås igen sig på Brännan. Han klev ur transporten, åt lite gräs innan han klev in i sin box. En av hästarna på gården blev till sig över händelsen och rejsade i sin hage, men Ruslan iakttog allt med ro medan husse sa hejdå och lycka till.

2018-06-21 15:42 | 0 kommentarer

Hej, hej matte. Vill du klia mig?

Vad spännade det ska bli att se vad som finns under Deanas ljusbrungråa fölpäls. Det råder ingen tvivel om att hon kommer likna sin mor, fast en ljusare variant men det är ändå väldigt spännande. Runt mule och ögon har hon redan släppt ljusa fölhår, och det glädjer mig att ögonen inte mörknat utan fortfarande ser ut som Hinicas (vars farfar var samma hingst som Cetzimas pappa). 

Tjusiga zebraränder

Jag älskar ränderna på frambenen. Oftast sitter de ju på baksidan benen så det här är för mig lite ovant. Tittar man längst ned på vänster ben finns en mörk fläck, och det är fölpäls som släppt. Det visste jag, att hon är mörk under men jag hoppas, hoppas ränderna inte försvinner. Det spelar ju egentligen ingen roll alls, huvudsaken är givetvis att det är en frisk och glad häst med sunt psyke, men önska kan man alltid. Det är inte fel.

Familjefoto, pappa Gasper längst till vänster

Som föl är Deana inte så lik sin far, men det kan ändra sig. Jag önskar hon ärvt allt det goda från sin far, det viktigaste sitter ändå under pälsen.

2018-06-20 15:18 | 2 kommentarer

Vårdnadshavare Fiona med skyddslingen Tuchkin, två månader idag.

17 april känns väldigt långt bort. Det var ju jättemycket snö då, och det är så mycket som hänt sedan dess. Är det endast två månader sedan Tova dog? Tiden kan räknas i tomma hinkar som innehållit 5 kg stomjölksersättning, stapeln innehåller 28 hinkar så här långt men idag har vi passerat kulmen och Tuchkin ska ha allt mindre mjölk tills det avslutas helt i augusti. Jag ångrar inte en dag att jag valde att inte söka amma. Visst har det varit tidsödande men allt har gått över förväntan och det har faktiskt varit givande och lärorikt också när jag ser tillbaka.

Tuchkin har rätt smidigt blivit en del av flocken, och alla ston, utan undantag, lär honom hur man ska bete sig. Alla unga ston har fått chansen att vara barnflicka även om Fiona har störst ansvar.

Det finns en del som skiljer Tuchkin från tidigare föl då allt blev väldigt annorlunda redan från början. Vi brukar inte börja med grimma och grundhantering förrän de är ca fyra månader, och det har oftast funkat jättebra. Här fick vi börja på en gång, och jag tänkte på det idag när jag passade på att leda runt Tuchkin lite, att han är ju otroligt snäll och välhanterad för att vara så ung. Inga tveksamheter då han (ännu) litar blint på mig. Nackdelen är att han kan vara väl närgången på människan ute i hagen, så jag får göra som stona och sjasa bort honom när det inte passar. Han lyssnar allt bättre på sådana signaler ju äldre han blir. Han vill vara till lags, men han missar inte chansen om han blir inbjuden!

Att ta fram telefonen för att fota är alltid en inbjudan för ett basjkirföl, i alla fall våra. Allt i kroppsspråket bjuder in, särskilt när de börjar närma sig och man backar och själva kameran (som oftast är en smartphone numer) i sig är ju intressant. Vad gäller Tuchkin går han och inväntar på inbjudan från mig, sneglar, stannar, kollar. Direkt jag försöker ta kort blir han bekräftad, jätteglad och springer fram för få uppmärksamhet så antingen får jag ta kort på honom i smyg eller försöka vara listig och smita undan. Här har jag placerat mig bakom en hög gammalt timmer för att få avstånd. Det blev inte så bra foton men rätt roligt.

Äntligen en bild med tre år äldre helsyster Zeniya! Som inte ser så nöjd ut, men ändå.

”Måste runda timmerhögen..”

”Snart är jag hos dig matte!”

”Hej, vad händer här?”

Uppenbarligen är inte Tuchkin den enda som vill vara väldigt nära, att Elisjka inte syns är för att hon står alldeles bakom mig. Jag får väl uppskatta att jag är populär i alla fall.

😂

2018-06-17 16:21 | 0 kommentarer

Zayats ser busig ut till och med när hon ligger och vilar

Åh vad Zayats tycker tant Galina är tråkigt sällskap ibland. Det är inte så att hon saknar Elisjka specifikt, för då hade hon stått och ropat efter henne, så i och för sig är Galina och Zayats nöjda med varandra som sällskap men ettåringen saknar förstås någon att busa, leka och springa kapp med i stora Hemmahagen. Galina är mer klia när det passar henne.. 

Hon får allt ha tråkigt några dagar till, för vi kan inte flytta Galina och Zayats till de andra i Vinterhagen förrän Ruslan -som går i sjukhagen precis mittemot, åkt på utbildning. Han skulle bli förtvivlad över att bli utan stona som granne, en ensam häst i sjukhage bör kunna se andra hästar åtminstone. Men Ruslan läker jättefint, och fortsätter det så även efter kuren med smärtstillande så reser han under midsommarhelgen till Bispgården.

När Ruslan åkt ska Hemmahagen tömmas, byggas om och förberedas för Zenit. Bättre sent än aldrig, men allt det här med Tuchkin måste få ta sin tid. Tanken är nämligen att Fiona ska träffa Zenit i den ombyggda Hemmahagen och då måste Tuchkin vara integrerad i hela stoflocken.

Fiona är klok. Hon släpper taget allt mer om Tuchkin och ser gärna att han interagerar med de andra, även om hon visar att hon skulle försvara honom om det gäller. Tidigare följde hon alltid med när Tuchkin får sin mjölk, men hon vet att jag låter honom vara ifred från de andra och håller sig allt mer på avstånd. Det är bra. Tuchkin blir ju allt äldre och det är trots allt inte hennes föl. Jag hoppas innerligt den här händelsen gjort att Fiona väldigt gärna vill ha ett eget föl.

På fredagseftermiddagen när jag lagt ut hö längst bort på lägdan i Vinterhagen reagerade jag så småningom på att det bara var fyra, stora ston. Vart var Tuchkin? Jag ropade och visslade men ingenting. Jag gick mot vindskyddet och såg hur han låg innanför ena ingången, helt utslagen. Då jag är så fasligt optimistiskt inställd 🙄 var första tanken givetvis kolik! Men så ropade jag igen och Tuchkin vaknade med ett ryck, gnäggade lågt och ställde sig yrvaket upp. Jag kliade hans huvud och sa, följ med till de andra och ät lite hö nu. 

Han följde mig snällt till de andra men undrade nog varför. Han gäspade stort och ställde sig sedan att äta med Fiona innan han valde ut en egen hög åt sig. En stund senare låg han mitt i flocken och vilade igen. Det känns väldigt bra att han likt sina hel- och halvsystrar från samma mamma verkar självständig och trygg. Och jag tror att Tuchkin och storasyster Zayats kommer få jätteroligt ihop när flocken väl är sammansatt.

Så måste det ju bli en liten Deana-bild också:

Deana är ett föl med positiv inställning. Det verkar inte föreligga någon risk att hon blir vildhäst där borta på stora betet, utan hon blir alltid nyfiken när jag kommer. Hon verkar vara både ödmjuk och tillmötesgående och bygger förtroende när jag låter det ta lite tid. Jag har aldrig varit särskilt påträngande utan hon har fått komma fram när det passar. Hon har tydligt noterat att mamma Cetzima, men särskilt Francesca gärna är nära mig och blir ompysslad så då vill hon vara med. Man blir så varm i hjärtat av att stryka en sammetslen fölpäls medan en liten mule nyfiket undersöker en. 

2018-06-15 16:38 | 0 kommentarer

Det bestämdes redan förra sommaren, medan Ruslan stod på boxvila för sin sårskada, att han skulle bli valack. Han är så otroligt charmig och trevlig så han förtjänar verkligen ett enklare liv som valack och att få komma till nytta. Förhoppningsvis som ridponny och då måste han förstås utbildas innan försäljning. Tiden har gått och våren uteblev lite överraskande, så nu var det hög tid så vi inte kommer på tok för långt in i sommaren.

Ingreppet fick ske på klinik då ena testikelgången var så vid att det fanns risk för svåra komplikationer. Det som kan ske är att tunntarmen tar sig ut den vägen, så för att förhindra det måste det läggas några stygn och då ska det läka som det ska.

Precis som vanligt charmade Ruslan alla han mötte, och han följde snällt med runt på kliniken som en lydig liten hund. Vågen i trång spilta var inga problem, och han vägde 415 kg. Han är liten men kompakt, definitivt inte tjock då han är rätt noga med daglig motion. Ingreppet gick som det skulle, han blödde rätt mycket men han var ju på rätt ställe så att säga.

På aftonen var det en trött Ruslan som kom hem. Visst hade han kunnat gå direkt ut i hagen, men det var så himla varmt väder igår, inne i stallet var det svalt och flugfritt i hans trygga, rena box. Han blir så medtagen en lång stund efter sedering så ute hade han ändå bara stått still och då kändes boxen som en bättre lösning över natten. På tisdagsmorgonen släpptes han ut i sin hage och hittills ser allt fint ut. Och han rör sig bra, kort trav är en naturlig gångart för Ruslan så jag har inte behövt promenera med honom än som man annars gör. Obehaget efter ingreppet kan göra dem stillastående (särskilt om det är varmt) och det är inte bra för läkningen men hittills ser han till att motionera sig måttligt. Bra väder var det idag också, mulet och fram på eftermiddagen rätt svalt.

På tisdagen fyllde Tuchkin hela åtta veckor, och är man åtta veckor är det dags för avmaskning med Axilur. Men när jag gick ut första gången med grimma och spruta låg han och vilade inne i vindskyddet med Beroza. Det är alltid sådan full fart på Tuchkin så jag lät dem vara ifred och fortsätta relaxa ett tag.

När det ett tag senare var dags för sprutan ville Zeniya väldigt gärna vara med. Jag längtar ju efter att få till bra bilder på Tovas fina ungar ihop men har insett att jag nog får skaffa en kamera med superobjektiv så jag kan gömma mig och fota i smyg. Tuchkin tyckte Axilur var så gott, och han blir så hjärtligt lycklig när jag tar mig tid för honom, så jag gjorde ett försök att släppa grimman, snabbt ta ett stort skutt bakåt och fota samtidigt. Det hjälpte inte, det vart ännu en knasbild och sekunden efter var Tuchkin nästan i min famn igen.

Typiskt familjefoto av unga basjkirhästar

Åtta veckor gammal har Tuchkin även börjat släppa fölpäls från de ljusa benen, och precis som jag misstänkte är det svart under. Ovanför småsockarna bak blir det också svart (även om det inte framgår av bilden) och min gissning att han blir svartbrun kommer nog stämma bra. Jag behöver bara titta på bilder av hans vackra storasyster Maronya i Piteå för att se hur fin han kommer bli som vuxen. 

2018-06-12 15:11 | 1 kommentarer

Lördag förmiddag var det dags för Elisjka att ansluta sig till Fionas och Tuchkins flock. Det blev smårörigt redan från början då Beroza prompt skulle stå och trängas vid grinden där Elisjka skulle in, trots att det låg massor av hö ute i hagen. Elisjka som är otålig ibland och har svårt att stå still övervägde en kort stund att försöka hoppa över både grinden och Beroza in i hagen. Som tur är kom kom hon på bättre tankar, jag fick med mig hela flocken och Stefan kunde släppa in Elisjka.

Elisjka gjorde det svårt för sig på en gång och tog sikte på lille Tuchkin. Säkert enbart för att hälsa men det gick varken Fiona eller treåringarna med på. Zeniya och Beroza gjorde sitt bästa för att hålla Elisjka med dem, men hon kunde inte hejda sig! Hon skulle fram, stod aldrig still och gjorde försök efter försök. Fiona gjorde utfall, och det gjorde även treåringarna. 

När Elisjka till slut gick med på att hon inte stod över reglerna blev hon utfryst av alla istället, de var mycket missnöjda med hennes beteende innan. Elisjka blev så ledsen över det, och började åter utsätta sig för utfall då hon tjurade på och prompt skulle vara mitt i flocken. Hon fick ge sig till slut, och då var Beroza snäll och höll henne sällskap. Det var stort av henne, för då överlämnade hon samtidigt sin plats som biträdande barnflicka till Zeniya. Fiona var först inte helt nöjd med det men eftersom Zeniya var ihärdig på sitt försiktiga och lugna sätt fick hon snart förtroendet att vara barnvakt till sin lillebror. Vilken lycka!

Dramatiken varade inte särskilt länge, det var ju skönt. Vi hade ju fler hästar att tänka på, som de två som vart kvar i Hemmahagen. Galina hade Elisjka som skyddsling, och Zayats och Elisjka var bästa kompisar. När Elisjka blev utfryst klagade hon högt och skrek efter de två på andra sidan vägen, men även det lugnade sig rätt fort. Och i Hemmahagen accepterade man att de nu bara var två. De är så fina ihop, Galina och Zayats, man skulle kunna tro det är mor och dotter.

På söndag morgon kunde vi konstatera att flocken funkar väldigt bra i Vinterhagen. Elisjka får vara med, Tuchkin går som en liten prins mellan alla hästarna och det är frid och fröjd för det mesta, även vid utfodringar. Det är ett gott tecken

Elisjka och Beroza på verandan medan de tre andra står inne.

Så måste vi ju ha en bild på Deana också:

❤️

2018-06-10 15:06 | 0 kommentarer

Vår lyckligaste basjkir på torsdagen var säkert Elisjka. Tanken är att hon ska lämna Galina och Zayats i Hemmahagen och flytta in till Fiona och Tuchkins flock i Vinterhagen på lördag, så idag kollade vi hur det skulle gå att lämna de andra, och vad Zayats skulle tycka om att vi tog bort hennes bästis. Vi tog in Elisjka på träningsytan medan de andra fick förmiddagshö och det tyckte hon var toppen för där växer det ju gräs!

Inte bästa bilden, men utmaningen är att få kort på Elisjka när hon inte blundar.

Vi har inte tränat Elisjka så mycket i att gå ifrån de andra. Det har bara blivit så, och ibland kan hon bli lite ängslig när hon plötsligt är själv, men idag gick allting bra, överallt. Även hos de som var kvar alltså. Två år är en härlig ålder, den bästa unghäståldern så det är bra att ta chansen att träna en del grundläggande saker då. Det är också bästa åldern att flytta hemifrån, så jag påminner om att Elisjka är till salu till den som erbjuder henne rätt hem. Vi kommer vara extra kräsna med att hon får ett bra och långvarigt förstahem.

Här läser ni mer om Elisjka och kan följa hennes uppväxt i bilder.

2018-06-07 15:55 | 0 kommentarer

Den där förkylningen kom himla olämpligt. Inte för att jag kan komma på en endaste gång förkylning drabbat lägligt men jag känner för att gnälla lite då det bokstavligt talat gått i motvind ett par dagar.

Visst tycker både jag och basjkirerna att det är skönt att slippa hettan, knotten och bromsen, men trots att jag var ordentligt klädd med mössa på topp hela måndagen när jag vårmockade och annat fick till slut förkylningen övertaget i de kalla, hårda vindbyarna. Tisdagen var allmänt tungjobbad (med nästan lika mycket vind) och förmiddagen kom dessutom med tråkigt besked, men när jag gick för att se över hästarna på betet möttes jag av ljus och värmande energi. 

 Deana är en riktig liten solstråle. Jag är förstås partisk, men jag tycker hon blivit väldigt söt under sina två veckor i livet, och hon är riktigt charmig. Hon är så nyfiken på mig och kommer gärna fram och hälsar, och då går det ju inte att vara dyster. Något annat som gjorde mig glad är att det verkar som om Francesca börjat producera mjölk.

2018-06-05 16:23 | 1 kommentarer

Vill så gärna vara nära. 

Åh vad jag längtar tills Zayats släppt all vinterpäls! De yngsta behåller alltid sin päls lite längre och jag känner mig smått otålig. Hon är både ljus och rödbrun samtidigt, mycket vita och ljusa inslag i manen, benen är bronsfärgade med massor, massor av fina ränder, och hon är mörk över manken som pappa Zenit och store(halv)bror Leonid. Vi är övertygade om att hon kommer bli en riktig skönhet som vuxen, fast hon är lite pojkflicka som liten.

Hon är väldigt trevlig att hålla på med, särskilt när vi får vara helt ifred och det fick vi i dag när Galina och Elisjka höll till i en helt annan del av hagen. Jag hade med Elisjkas grimma, och den passar ju även Zayats nu så jag passade på att göra några ledövningar.

Zayats imponerade! Hon är enkel att leda, hon blev det medan vi väntade på veterinären i vintras, då hon drabbades av kolik. Det vart mycket ledande och hon har inte glömt det, innan var hon mer otålig. Idag betedde hon sig som om vi tränat massor av NH, lyhörd och signalkänslig, och uppförde sig vuxet. Faktiskt mer vuxen än en del av de äldre hästarna, det har jag inte varit med om sedan Odessa var i samma ålder. Det ger en energi och självförtroende! Och guldstjärna till en duktig elev förstås 🌟

Energin kan jag behöva eftersom jag drabbats av halsinfektion och täta bihålor. Högst troligt pga fläkt i sovrummet på natten, men det är närmare 30˚ där annars och jag har svårt för värme, vill alltid sova svalt. Men fläkten gör mig förkyld, det är jag medveten om. Tråkigt när det är så mycket jobb just nu, särskilt som jag är ensam några dagar till.

Man får smyga sig på Zayats om man vill ta kort, som de andra unghästarna är hon alltid nyfiken och vill komma fram. Särskilt om man har med grimma och en borste..

Visst är hon fin, vår älskade ettåring? Och visst anar man att det finns något speciellt under vinterhåren som håller sig fast?

Pappa Zenit

Vi tror Zayats blir en ljusare och nättare variant av sin far när hon växer upp. Han går i sin hage och har det förhållandevis rätt bra i sin ensamhet. Han äter bra, letar pysselgräs och rötter och ser till att ha kontakt med stona i vinterhagen (särskilt Fiona).

På lördagskvällen lade jag om rutinerna så Zenit fick mat sist av alla, så tog jag lite kvalitetstid med hingsten och höll honom sällskap en stund. Kliade under manen, strök hans sammetslena hårrem och berättade om våra planer framöver. Tills vi fått in alla ston till Tuchkin och kört Ruslan till utbildning får han gå i sin mysiga lilla hage. Vi har inget annat val, och förhoppningsvis är allt det där inte allt för långt bort i tid. Det är skönt ändå att Zenit är så lugn och fin, och accepterar att gå själv så länge. 

2018-06-03 16:07 | 1 kommentarer