Det bestämdes redan förra sommaren, medan Ruslan stod på boxvila för sin sårskada, att han skulle bli valack. Han är så otroligt charmig och trevlig så han förtjänar verkligen ett enklare liv som valack och att få komma till nytta. Förhoppningsvis som ridponny och då måste han förstås utbildas innan försäljning. Tiden har gått och våren uteblev lite överraskande, så nu var det hög tid så vi inte kommer på tok för långt in i sommaren.

Ingreppet fick ske på klinik då ena testikelgången var så vid att det fanns risk för svåra komplikationer. Det som kan ske är att tunntarmen tar sig ut den vägen, så för att förhindra det måste det läggas några stygn och då ska det läka som det ska.

Precis som vanligt charmade Ruslan alla han mötte, och han följde snällt med runt på kliniken som en lydig liten hund. Vågen i trång spilta var inga problem, och han vägde 415 kg. Han är liten men kompakt, definitivt inte tjock då han är rätt noga med daglig motion. Ingreppet gick som det skulle, han blödde rätt mycket men han var ju på rätt ställe så att säga.

På aftonen var det en trött Ruslan som kom hem. Visst hade han kunnat gå direkt ut i hagen, men det var så himla varmt väder igår, inne i stallet var det svalt och flugfritt i hans trygga, rena box. Han blir så medtagen en lång stund efter sedering så ute hade han ändå bara stått still och då kändes boxen som en bättre lösning över natten. På tisdagsmorgonen släpptes han ut i sin hage och hittills ser allt fint ut. Och han rör sig bra, kort trav är en naturlig gångart för Ruslan så jag har inte behövt promenera med honom än som man annars gör. Obehaget efter ingreppet kan göra dem stillastående (särskilt om det är varmt) och det är inte bra för läkningen men hittills ser han till att motionera sig måttligt. Bra väder var det idag också, mulet och fram på eftermiddagen rätt svalt.

På tisdagen fyllde Tuchkin hela åtta veckor, och är man åtta veckor är det dags för avmaskning med Axilur. Men när jag gick ut första gången med grimma och spruta låg han och vilade inne i vindskyddet med Beroza. Det är alltid sådan full fart på Tuchkin så jag lät dem vara ifred och fortsätta relaxa ett tag.

När det ett tag senare var dags för sprutan ville Zeniya väldigt gärna vara med. Jag längtar ju efter att få till bra bilder på Tovas fina ungar ihop men har insett att jag nog får skaffa en kamera med superobjektiv så jag kan gömma mig och fota i smyg. Tuchkin tyckte Axilur var så gott, och han blir så hjärtligt lycklig när jag tar mig tid för honom, så jag gjorde ett försök att släppa grimman, snabbt ta ett stort skutt bakåt och fota samtidigt. Det hjälpte inte, det vart ännu en knasbild och sekunden efter var Tuchkin nästan i min famn igen.

Typiskt familjefoto av unga basjkirhästar

Åtta veckor gammal har Tuchkin även börjat släppa fölpäls från de ljusa benen, och precis som jag misstänkte är det svart under. Ovanför småsockarna bak blir det också svart (även om det inte framgår av bilden) och min gissning att han blir svartbrun kommer nog stämma bra. Jag behöver bara titta på bilder av hans vackra storasyster Maronya i Piteå för att se hur fin han kommer bli som vuxen. 

2018-06-12 15:11 | 1 kommentarer