Det gäller att ta tillvara på de allt färre timmarna av dagsljus, och då ser jag till att använda åtminstone förmiddagsrasten till kvalitetstid med någon av hästarna. Raster behöver man, och jag är sådan som gärna ångar på i alla göromål om jag inte på skarpen säger åt mig själv. Hö kan jag ju faktiskt packa när det är mörkt, hugga och bära in ved också. Så, istället för en fruktstund på sociala medier myser jag och tankar energi istället. 

Idag blev det förmiddagsmys med Zenit (han brukar få flest av mina raster). Jag borstar nogsamt genom både man och päls, pratar och filosoferar lite och kramar om honom. Bara att långsamt stryka hans mjuka, täta hårrem känns terapeutiskt (så länge jag klarar en stund utan handskar). Som friskvård på jobbet, och efteråt är jag redo för nya tag.

Förmiddagen fortsatte med ledövningar för Elisjka, vi backade bandet och övade på att hålla avstånd, stanna på min signal och stå still. Vi har också återgått till novabettet mest på grund av kylan för det behöver jag inte försöka värma som med bett i metall. Det brukar inte gå så bra för mig som har kalla händer. Vi har testat lite att jag leder henne från sidan (om hon ska visas nästa år), så jag tycker det är bra att hon påminns om grunderna inom NH. Elisjka har så mycket energi så jag vill inte att hon får för sig att börja gå förbi mig hur som helst. 

Hon var duktig, hon kom snabbt på vad som gällde idag, och då var det lätt att göra rätt. Efteråt blev det lite fölträning, först för Tuchkin eftersom jag redan befann mig i den hagen, sedan Deana i Vinterhagen. De var bägge väldigt duktiga och trevliga idag, men det var endast Elisjka som jag fotade eftersom hon ändå stod parkerad. 

Drar på smilbanden, visst ser hon glad ut?

2018-11-27 16:54 | 0 kommentarer

Det har varit en solig och frostig förvintervecka, väldigt vackert. Ingen snö i sikte, men hög luftfuktighet har skapat en tillvaro full av gnistrande och glittrande iskristaller, och även om solen är uppe få timmar har vi fått njuta av novembers fullmåne. Ljust och fint. Jag tog en förmiddagsbild över Fionas flock med den istäckta sjön i bakgrunden, och den fick mycket uppmärksamhet, så eftersom alla inte har Instagram eller Facebook så delar jag med av den även här (även om den legat överst på startsidan i flera dagar nu). ”Som en tavla” är den mesta reaktion jag fått.

Egentligen är det en serie bilder där flocken med Elisjka som vanligt först som närmar sig:

Lägg märke till de långa skuggorna..

..och de varma tonerna. De beror på att solen står så lågt, ljuset passerar det röda filtret i atmosfären.

Först fram med vänlig och nyfiken uppsyn, som vanligt.

2018-11-25 16:03 | 0 kommentarer

Ruslan och Mistjev i motljus

Det är en tjatig visa, men vi har så fasligt mycket att göra så för att hinna med att exempelvis träna några hästar krävs att man skjuter på en del dagliga göromål till senare och bara tar sig den tiden. Man mår ju bra själv också av att umgås och träna hästarna och då orkar man mer sen, själen blir gladare. På lördag förmiddag tog vi in Milyj, Zeniya, Galina och Zayats i stallet (i den ordningen faktiskt), och sedan gick vi ned för att träna Mistjev och Ruslan.

Han är himla tjusig min Mistjev.

Jag tar mig mest tid åt att hålla på med min egen häst nu. Vi hade börjat med en massa förberedande träning på vårvintern, men när Tova dog och jag fick ta hand om Tuchkin så släppte jag i chocken allt, och när det blev tid för andra hästar så småningom var det Mistjev som fick vänta längst. Från april till november, jag borde ju skämmas.. men Mistjev kom ihåg det mesta och kom väldigt fort in i fas, det var nästan som om att bara plocka upp där vi lämnade allt. 

Vi tränar mycket på olika utustning och olika förberedande uppsittningsövningar (därmed ändå osagt om jag någonsin kommer våga sitta upp, han är snäll men så himla stor), för just när man är och kliver på pallen och klänger en del på honom, det är då han är som mest skeptisk. Men han fungerar väldigt bra med beröm i rätt stund, och har stort tålamod. Han vill att det blir rätt och fuskar sällan, när han får en bit morot är det bekräftelsen på att det blev rätt, och han försöker inte råna mig på den utan är väldigt ambitiös så det känns ändå rätt tryggt att han lugnt och fint väntar på belöningen. Röstberömmet i rätt sekund är också viktig, moroten är mer bekräftelse. 

Upp på pallen från bägge sidor, hänger och klänger lite, petar med knän och tår i sidan, klappar på andra sidan, petar på korset och kliar i manen. Berömmer med rösten. 

Vilar och trycker lite mot Mistjev, njuter av närhet och solen. Mistjev är inte sur, han har koncentrationen på mig, inte fotografen.

Huvudlaget är ett så kallat indianhackamore som är bettfritt och verkar med tryck då remmarna korsas under käken. Jag har alltid det på honom när jag tränar uppsittning, samlar tyglarna och tar tag i manen mot manken som om jag skulle sitta upp. Kliver han undan från pallen går jag bara ned från den och flyttar den med honom, jag flyttar aldrig tillbaka hästen för jag jobbar helst med en sida i taget. De slutar ju flytta sig någon gång, ofta rätt fort. 

Sen satt jag upp på Ruslan och tog Mistjev som handhäst. Det var jätteroligt, premiär både för mig, Ruslan och Mistjev. En enda gång vägrade Mistjev att gå, men det var bara en liten ifrågasättning, sen följde han snällt med på replängds avstånd.

Det var verkligen värt det att ta den tiden. Fylld av härlig energi lämnade vi grabbarna i sin hage och gick för att jobba vidare. Glöm inte det i alla måsten, att inte alltid lämna belöningen till sist för då är det inte säkert du orkar. Då skjuter du kanske på belöningen eller genomför den med tråkiga energier, ibland behövs belöningen som sporre för att orka kämpa på. Man kan ju alltid belöna sig på något annat sätt när jobbet är gjort. Två belöningar är dubbelt så många som en.

2018-11-24 16:38 | 0 kommentarer

Nyrullad, spånig och lycklig Galina.

Fem vindskydd har vi som används för närvarande, och i helgen blev alla städade och fick massor av härligt, nytt spån. Två pallar (42 balar) hämtade vi på Granngården i fredags och det är tillfredställande när det är städat och klart, och hästarna hjälper till att bädda genom att sparka ut balarna och rulla sig. De flesta basjkirer har gått med spån i svansen den här helgen, härligt att se.

Även verandorna fick spån, här är det Zayats som precis ska till att lägga sig och rulla.

Fem vindskydd ja, och på söndagen fick vi i elfte timmen ned jordankare till ett sjätte som placeras mitt i Hemmahagen på dess högsta punkt. Nu kommer kylan, så det var skönt att äntligen få lägga grunden medan backen ännu är fri från tjäle. Vi har i alla fall överlag tur med vädret den här hösten.

I övrigt har det varit en hemskt hektisk helg, för det tar väldigt mycket tid att städa vindskydd och mäta ut och slå ned jordankare. Utöver det finns alla vanliga göromål plus att vi inte kan strunta i att sysselsätta en del av hästarna, ge dem omsorg och träning. Bland annat gick vi skogspromenader med Ruslan och Mistjev både lördag och söndag, och då får de bära olika utrustning också för att vänja sig. Barbackapad var det som gällde för Mistjev nu, tyvärr är min mobilkamera usel så det blev suddigt värre:

Hårfager och ständigt tuggandes på något.

Mistjev har ju lite speciell färg, svartbrunblack är rätt ovanligt.

Efter söndagens skogspromenad ägnade vi en god stund åt Fionas flock och särskilt åt Tuchkin som fick lite ledövning, fölträning och spontan toleransträning när jag pysslade om och även tränade Elisjka. När hon och jag var färdig med ledövning fick hon stå med Tuchkin medan jag avslutade och försökte ta några bilder. Det blev inte så bra, hon använde lille(halv)bror som kombinerat huvudstöd, sköld och att klia sig på. Men Tuchkin är otroligt snäll och har beundransvärt tålamod så det gjorde inget tyckte han. 

”Min bror och jag..” 

 Hästar är ju inte hela livet, om än en stor del som vi lever det. I människovärlden har det även lagts golv, lagats en faslig massa mat, huggits ved, tvättats kläder och en massa annat. Ärligt talat känns det skönt att helgen snart är över, att det är måndag imorgon så jag får vila upp mig lite (kan jag låtsas i alla fall). 

2018-11-18 16:31 | 0 kommentarer

Pavel har kommit bra in i Fionas flock. Först var hon övertydlig, men Pavel kan vara svår att flytta på om han vet med sig att han inte gjort något fel och det tog inte många dagar innan han hävdat sin plats och var accepterad. Först blev han inte helt oväntat kompis med Elisjka, sedan har jag sett honom stå ihop med Tuchkin vilket är bra -det är ju därför han är där.

Fiona har aldrig förkastat Pavel, en ny medlem i lilla flocken var välkommet tillskott, men hon var nog orolig att han ville ta över. Det var dock aldrig aktuellt, Pavel vet att en blandad flock är ett matriarkat så han har bara lugnt väntat på att hon skulle sluta vara så dramatisk. Idag gick de till och med ihop långt från halvsyskonen Elisjka och Tuchkin, och då tänkte jag på hur lätt jag glömmer att Fiona och Pavel också är halvsyskon. De är ju bägge efter Gastroler!

Jag vet inte vad som hände med mobilen, allt blev brunsuddigt och Pavel skulle visst inte få vara med på bild. Men det var roligt att få med dem bägge två i alla fall, storahalvsyster och lillehalvbror.

2018-11-15 18:16 | 0 kommentarer

Tredje torsdagen i november är Världsfilosofidagen. Någon filosof är jag inte, men när man jobbar utomhus långa stunder varje dag året om är det oundvikligt att nu och då filosofera, inte enbart den tredje torsdagen i november.

Filosofi betyder enligt Wikipedia kärlek till visdom, och synonymer till att filosofera är att fundera djupsinnigt, att begrunda. På senaste tiden har jag begrundat hur det verkar som om allt fler tar till sig intryck via ljud och filmklipp istället för att exempelvis läsa. Ljudböcker är en sak, men även alla möjliga slags poddar, studiointervjuer och självklart musik. Många som jobbar själv eller i bullriga miljöer, eller motionera, kör bil, pysslar hemma etc passar på att lyssna på allt möjligt. Man kan lyssna medan man gör något annat och det är bra ibland kan jag tycka. Kanske inte jämt, stundom är det till och med olämpligt.

Själv föredrar jag att läsa vad gäller litteratur, artiklar, inlägg etc, och det har aldrig fallit mig in att ha ljud i huvudet när jag jobbar. Oftast är det väldigt lite trafik här, jag bor mitt i naturen och jag är överlag nöjd med de ljud som finns. De ändras med årstiderna, nu rasslar inga löv och de fåglar som hörs är inte skönsjungande, men istället hör jag bäckarnas brus, sidensvansarnas enkla sång och suset i granarna. Dessutom är det viktigt för mig att alltid kunna höra hästarna när jag är ute, och går jag två timmar med hunden vill jag höra omgivningen, inget annat.

Jag ser mig omkring och lyssnar, och allt förändras med tiden, ljuden går i cykler, avtar och kommer tillbaka. Känslan när pärlugglan sjunger under kvällsutfodringen i mars, den första tranans fanfar, orrspel, rasslet av asplöv, hur fölens individuella gnäggande ändras med åldern. Allt det är en del av min vardag och det vill jag inte trycka undan med andra ljud, jag kan nästan lova att om jag står på gården och en av basjkirerna gnäggar kan jag säga vem det är.

Det är högst troligt en vanesak, kanske skulle jag hinna förkovra mig enormt om jag istället lyssnade på poddar när jag packar hö, kör ut vatten eller mockar. Men jag är nöjd med det jag hör och det jag ser medan jag är ute. Det filosoferade jag över denna Världsfilosofidag. 

Och det här var min utsikt när jag tömde dagens sista kärra med hästgödsel.

2018-11-15 17:14 | 0 kommentarer

Riktigt tråkigt gråväder och det känns som om det pågått förevigt. Det är mörkt när jag går ut och jobbar, mörkt när jag går in till frukost, ett ständigt dunkel hela dagen och vid halv tre börjar det skymma. Hästarna är smutsiga och hagarna leriga, även om vi faktiskt gör saker är det inte alls inspirerande att ta bilder. Dessutom är det himla märkligt att min vattentäta och stöttåliga mobiltelefon varken klarar regn eller objekt som rör sig det minsta:

Från lördagens skogspromenad med Mistjev och Ruslan.

Ändå är jag förstås medveten om att det kunde varit värre, så jag är tacksam över att hösten trots allt varit och är väldigt vänlig. Det kunde varit mycket, mycket mer lera i hagarna och för ett år sedan var alla hagar isbelagda! Ett fb-inlägg (minne) passerade i flödet där jag akut bad om skridskor till alla basjkirerna, så även om jag är nedstämd och missnöjd är jag samtidigt ytterst tacksam.

Ja nog tappar man sugen när det är så dystert och jag längtar efter snö och adventsljus, men det är inte så länge kvar. Det finns de som trivs ypperligt också, jag är grymt avundsjuk på katterna som kommer in, hoppar upp och lägger sig på en fönsterbräda, och njuter av den goa vedvärmen från elementen. Ibland tänker jag att om jag lever ett så gott och bra liv jag kan så kanske jag belönas med att bli bondkatt i nästa liv, det borde vara sista nivån innan nirvana.

Hilda.

2018-11-11 14:48 | 0 kommentarer

Ettåriga halvsystrarna Milyj och Zayats, Zeniya i bakgrunden.

Kanske tror man att vi knappt gör något alls med basjkirerna då det är så få inlägg numer som handlar om arbetsdagarna. Det är väl snarare så att jag jobbar så mycket att när jag är färdig för dagen har jag ingen större lust att skriva om allt. Som exempel kan jag berätta vad jag gjort denna onsdag. Zenit fick lite omsorg och pyssel eftersom skrömta (vitterfolket) återigen satt en massa flätor i hans man. Sedan fick Tuchkin fölträning och Mistjev toleransträning, och ettåriga Milyj och Zayats fick omsorg och pyssel ute i hagen, medan de andra skulle lämna den som för tillfället stod med grimman på ifred. 

Såklart har jag de vanliga jobben med utfodringar, packa hö, dra ut vatten och mocka, och just nu är det fem hagar att se över vilket tar en hel del tid. Utöver det bytte jag ut en bit av ett stängsel för att tråden höll på att brinna av, jag har burit och huggit ved, och jag flyttade högen med bitleksaker i Hemmahagen, för där den tidigare legat ska stå ett vindskydd. Ganska snart hoppas jag. 

När man flyttat hela högen med stockar, bräder och käppar blir plötsligt allting väldigt intressant igen!

Hästträningar fotar jag inte, och det är svårt att få till fina kort nu. Det är väldigt dunkelt med grått, disigt och dimma hela dagen, och det ovanligt varma vädret gör hagarna och hästarna leriga. Hagarna blir alltså leriga av några plusgrader och lite dimma (Vinterhagen är en mycket sorglig historia), hur ska det då bli när monsunsäsongen inleds på lördag..?  

Den här delen av Hemmahagen är inte lerig än.

2018-11-07 16:10 | 0 kommentarer

Nu är Ruslan bokad för försäljning, men kommer bo kvar hos oss över vintern. Visst är det bra att man kan lösa det så?

Höst och vinter passar inte alltid så bra att ta hem sin nya häst. Själv tycker jag det är besvärligt med hagar den perioden, ny häst på nytt ställe och ökad skaderisk på grund av lera, mörker och is. Det kan vara svårt att få ut bra effekt på stängslen också. Och fodret måste ju räcka till hästarna över vintern, inte minst aktuellt nu efter den svåra sommaren med torka och missväxt, och därtill väldigt höga priser på hästmaten.

Vi har gjort så förut, att köparen bokat genom att betala handpenning (20% av köpesumman) men hästen får bo kvar här tills det är lämpligt för leverans. En fördel är förstås att man slipper den prisjustering vi alltid gör till nyår, så Ruslan reser året han fyller fem, men då köparen bokar nu höjer vi förstås inte priset 1 januari. 

Det kan vara värt att tänka på för den som är intresserad av någon av våra andra unghästar som är till salu, för årsskiftet är inte långt bort och det gäller ju verkligen att vi är överens om affär. Det är fortfarande vi som bestämmer om det blir köp eller ej, eftersom alla hästar är individer och vi känner dem bäst. Därför är det också viktigt med en god presentation av sig själv och vad man kan erbjuda. De vi för närvarande har till salu är:

Tvååriga Elisjka

Ettåriga Milyj

Treåriga diplomstoet Beroza (endast till salu året ut)

Det finns lite men ack så viktig info om hästarna på deras egen sida (läs den noga), och en massa bilder. Spekulanter mejlar eller använder sig av kontaktformuläret. För Ruslans del gick det snabbt att bestämma sig, för köparen har redan en Mánadisbasjkir, nämligen Gagarin, Pavels röda lillebror.

Mistjev och även lite av Ruslan i bakgrunden.

2018-11-05 16:22 | 0 kommentarer

Tittut!

Vilken helg vi haft! Mycket hann vi, och som vanligt blev söndagen en intensiv arbetsdag. Mer intensiv än vanligt då Stefan måste resa norröver flera timmar tidigare än vanligt, men vi hann allt vi planerat och det är ju huvudsaken. En av de inplanerade söndagsjobben var en härlig skogspromenad med Ruslan och Mistjev.

Ibland har man tur och råkar knäppa en riktigt söt bild, synd kameran inte fick med mer av hästarna bara.. Halvbröderna påminner om Fyrtornet och Släpvagnen.

Min lurviga skogsgiraff.

Favoritbilden sist:

Ruslan.

2018-11-04 14:33 | 0 kommentarer

Hjärtat på mulen lyser upp på Allhelgonadagen.

Äntligen! Äntligen kunde vi tömma beteshagen på strandade hästar, och först fick Pavel ansluta till Fionas lilla flock. Det är ju nämligen så att Tuchkin är hingst och måste bli en del av grabbflocken så småningom. Det blir lite speciellt då han aldrig haft en mamma, aldrig fått gå med sin pappa, är präglad på människan (även om jag verkar ha lyckats med att vara ganska avståndstagande) och dessutom lite hästrädd. Storädd visade det sig, för han var lagom nyfiken på valacken som kom till flocken, men stona lät honom inte hälsa! Föl är hårdvaluta, den som äger fölet är högst i rang, så att de två killarna blir kompis får allt vänta. 

Pavel var så duktig. Så lugn och fin när husse ledde honom genom hagen fram till stona, så tålmodig med energiska Elisjka som ändå uppförde sig över förväntan. Vi tänkte att det skulle vara nyttigt för henne att uppfostras av en några år äldre valack, och det verkar gå vägen. Den konstellationen får bestå några veckor, troligtvis blir Elisjka och Pavel kompisar, och förhoppningsvis får Pavel bli lekfarbror åt Tuchkin. Sen kommer vi flytta stona till stoflocken i Hemmahagen, och släppa över Mistjev och Ruslan till Pavel och Tuchkin. Dags att växa upp. 

Efter några timmar, när vi konstaterat att det funkade bra i Fionas flock (hon är givetvis ledare) ledde vi så äntligen hem Mistjev och Ruslan till hagen mitt emot Fionas, den med största vindskyddet. Det var så blött, regnigt och dimmigt på fredagen så bilderna gjorde inte hästarna rättvisa. Tog några bilder kring lunch på lördag istället. 

Min egna älskling, Mistjev.

De är så nöjda över att komma hem från betet, och nu kan vi ta upp träning och tillvänjning, samt underhåll på de bägge. Skogspromenader och utbildning väntar under de veckor de går som duo, som vi längtat efter det, både vi och dem. Jag är så lättad över att kunna konstatera att sommaren äntligen och definitivt är över, nu går vi vidare! 

2018-11-03 16:15 | 0 kommentarer