Sandor väntar på att få gå in i stallet med mamma Fiona och de andra.

Nästan en månad tog det, men nu är Sandor och Ilieff registrerade och idag hämtade jag ut deras blåa pass. Vi är knappast ensamma om att chipmärka och skicka in ansökningarna nära nyår, det är kanske därför det tar lite tid? Men nu har de sina pass så nu ska jag boka in deras första vaccinationer (man behöver inte hästpass för att vaccinera. Istället för att vaccinationerna förs in i passet får man ett löst vaccinationsintyg, ett intyg som gärna kommer på villovägar med tiden, särskilt som formatet gör att intygen inte passar så bra att förvara i passen). 

Ilieff efter dagens stallvistelse, mamma Adilliya i bakgrunden, hon fyller nio år idag!

Adilliyas födelsedag ja, tänk att det gått hela nio år sedan vår fina Tova nedkom med vår allra första Mánadisavkomma, den mycket snöiga och kalla tisdagskvällen där i Västergissjö när jag var helt ensam. Gaspers mamma Minna försökte stjäla fölet, strömmen gick, efterbörden ville inte släppa och jag kände mig hemskt liten och ynklig i snöovädret tills Hinica ställde sig tätt bakom mig och läade från vind och snö. Hon var sådan, Hinica, tog hand om mig och gav energi när jag behövde. Vilken kväll, men vad bra det blev. Fölet gick det ju ingen nöd på eftersom hon föddes med tät vinteroverall på och fick massor av mat.

Francesca står i solen och drömmer om sitt föl.

Vi trodde att Adilliya skulle få dela födelsedag med Francescas andra föl, Rollys lillasyskon. Anteckningar från ifjol visade att Francesca fyllde upp juvret på rekordfart, och när vaxpropparna syntes var det bara timmar kvar. Den här gången har hon dock tagit nästan två veckor på sig att fylla upp mjölk (en del av våra basjkirston har tagit flera månader på sig!), men det är klart att vi tittat till henne extra noga efter att vi upptäckte propparna på förmiddagen. Den mjuka grimman är Tovas gamla, den tog jag på Francesca bara för att det blir lite enklare att få tag på henne om det behövs, när det är dags. 31 januari är i skrivande stund inte över, men det känns som om Francesca är tryggare i tillvaron den här gången och kanske väljer att föla utan vår hjälp, tidigt imorgon bitti kanske? 

Varm och långhårig mage, och tydliga vaxproppar trots dåligt fokus.

2021-01-31 15:40 | 0 kommentarer

Rolly, ett år gammal, har precis fått sin dos Axilur.

Spolmask är hästens största inälvsparasit, och är mycket vanlig hos föl, ett- och tvååringar, efter det är de ofta immuna, även om vuxna hästar också kan drabbas. Spolmasken kläcks i tarmen, tar sig genom tarmväggen till lungorna. Om hästen nyser kan spolmask komma ut ur näsborren, men vanligast är att de hamnar i magsäcken, och man hittar enstaka maskar i gödslet.

Just i januari är det rätt vanligt med spolmask så vi brukar ge de yngsta en dos Axilur då, om de inte blivit avmaskade sent på hösten (som Ilieff och Sandor som är födda relativt sent på säsongen). Det värsta som kan hända, om det blir extremt mycket spolmask är att tarmen spricker. Vi följer vår stuteriveterinärs råd och avmaskar ett- och tvååringar i juli och januari, fölen avmaskas vid 8 och 16 veckors ålder, och proceduren är oftast väldigt enkel då de yngsta nästan tar sprutan med smaklig pasta helt själva. 

Rolly fick sin dos i hagen, medan Cizmet och Sasjenka fick sina sprutor när de var uppe i stallet på lördagen. Alla tre tjejerna var duktiga, ingen av dem krånglade.

Rolly spanar in en spännande reflex från min telefon.

2021-01-30 15:54 | 0 kommentarer

Sasjenka, ett år 29 april, på väg till stallet.

Lunkar på i godan ro, liten häst i mycket snö.

Det är så roligt när man får hålla på med riktigt duktiga unghästar. De brukar vara duktiga allihop, och ofta överraskar de när man ber dem om något nytt eller erbjuder nya utmaningar. Eller följer upp en sån där utmaning som var ny sist, och se hur tillfället smält in i hästen, hur de har tagit händelsen och hur de tar sig an den på nytt. 

Sist vi tog upp Sasjenka tillsammans med mamma Cetzima gick vi en helt annan väg, och hon fick en vaccinationsspruta, hennes andra mot stelkramp. När hon såg grimman och förstod vad som var på gång var hon väldigt tillmötesgående och ivrig, så stallet och promenaden var skoj, sprutan associerade hon visst inte till det äventyret och det var ju bra. 

Vi satte in de två i deras vanliga box, den box Sasjenka alltid varit i tillsammans med mamma. Sen gick vi och hämtade Cizmet från samma flock. Det var första gången hon gick helt själv, utan stöd, från flocken och hela vägen till gården men som väntat gick det jättebra. Cizmet älskar verkligen att få komma till sin box och få ha egen mat helt ifred från andra, hon har alltså inga problem med den ihärdiga behandlingen av hennes sårskada i höstas.

När storasyster Cizmet var på plats bredvid Cetzima och Sasjenka tog vi över mamman till boxen mittemot. Sasjenka blev först förbluffad, vi hade trollat bort mamma! Ändå är hon van att vara utan mamma i hagen, men just boxen kan faktiskt bli läskig och väldigt konstig första gången man är där helt själv. Hon gnäggade och gick runt, mamma mumsade hö i sin box och sa ingenting, Cizmet erbjöd stöd från sin sida boxväggen, och snart nog, efter att ha försökt gräva sig ut, så åt Sasjenka. Cetzima vill gärna vara själv i sin box, och efter en liten stund förstod Sasjenka själv fördelarna med egen kupé.

Ungefär en och en halv timme i lugn och ro stod de tre i varsina boxar, sen tog vi tillbaka Cetzima. Även om Sasjenka var helcool så vill vi förstås att hon ska vilja gå till stallet igen, det ska inte vara läskigt, så vi vänjer in och vänjer av steg för steg med stofölen (med grabbarna är det annorlunda, där kan/bör man dra plåstret fort har vi märkt). Det var ett klokt beslut, för hon ville gärna trösta sig med en slurk mjölk när mamma kom tillbaka.

Min kamera är så himla trött och dålig, men Cizmet är verkligen pappa upp i dagen här! Förutom färgen och lockig man är hon faktiskt en avbild av Gasper i samma ålder.

Efter runt fyra timmar i stallet var det lunchutfodring och dags att ta hem stona till flocken igen. Vi lät Cizmet gå ensam igen, och det är bara hennes storlek som avslöjar att hon är så ung, för hon uppför sig som en väluppfostrad vuxen häst när jag går med henne. Snäll, duktig och lik pappa, jag är så stolt över henne.

Cizmet och jag.

Världens sötaste mini-Gasper.

Nu när vi mer och mer hanterar och tränar systrarna, och inte mest umgås som vi gör medan de är väldigt unga, så blir deras personligheter allt tydligare. Cizmet är förståndig och eftertänksam (typiskt storasyster) medan Sasjenka är ivrig och gärna frågar var gränserna går (typiskt lillasyster), och accepterar gränserna när man klargör dem, som tur är. De är bägge förnuftiga och medgörliga. Systrarna kompletterar varandra, och jag är nästan lite avundsjuk på deras nya ägare som med förväntan ser fram emot att de levereras i vinter. De har gjort ett bra val.

Min egen bild av Cizmet när vi gick tillbaka till hagen, tråkigt med trött kamera. Jämför gärna med inläggets första bild, profilbild av duktiga lillasyster Sasjenka.

2021-01-24 15:46 | 0 kommentarer

Snö och snö och snö, jag minns inte annat än snöröjning sen förra tisdagen. Det som var spännande med den nya snödrabbningen var att jag märkte att snön beter sig som ökensand. Förra snödumpen drevade, så hagarna såg ut som snööknar med stora snödyner. När nästa väder drabbade med mycket snö och hårda vindar från samma håll, skedde så fenomenet; dynerna vandrade, precis som i öknen! Häftigt i och för sig, men också jobbigt då en upptrampad stig på ett par timmar plötsligt täcktes av en enorm snöhög som beslutat sig vila där, och att leta upp nya vägar är lönlöst då man sjunker ned till midjan. Det är bara att följa hästarnas spår så klarar man sig bäst.

Tyvärr har vädret varit ”snöblint”. Det har varit mulet med dimma eller nederbörd, och allt har sett platt och slätt ut, så dynerna, de fantastiska och läskiga dynerna, har inte fastnat på bild. Det hade ändå varit roligt att ha bildminnen av eländet, men jag får minnas ändå. Lördag förmiddag bjöd på helt andra fenomen när molnen skingrade sig, men luften fylldes av minimala iskristaller som virvlade runt, samtidigt som dimma drog i dalar och kring istäckta vattendrag.

Killarna mumsar förmiddagshö i det vita.

Min fina Tuchkin.

Det är verkligen kontraster i vädren här. Tydligen finns det de som tror att ”Norrland” garanterar vinter, men för det första är Norrland mer än halva Sverige, och tillvaron kan var extremt skiftande år från år. Tre år har vi haft regn och isgata i januari, två år -det här inräknat- extremt mycket snö. Endast en vinter här har varit ”normal” hittills, och gemensamt är att varje år, utom extremåret 2018 har våren varit väldigt, väldigt sen. Såhär hade Tuchkin det för ett år sedan:

Isgata, obefintligt med snö och friska vindar. Jag strödde aska i hagarna för fotfäste och gav fodret ur Hägraboxar så de skulle slippa jaga maten. Vad som är bättre och sämre är väl en smaksak, och minnet är selektivt. Jag vet inte riktigt vart man ska bo för att kunna njuta av en ”normal” vinter, vet du?

2021-01-23 15:42 | 0 kommentarer

Det har knappast undgått någon att det kom stora mängder snö i delar av norra Sverige i veckan, här bland annat. Runt 70 cm föll på ett dygn, och det drevade ordentligt så på sina ställen var det gott över en meter snö. Bara på gården så drevade snön upp till kanten på höbalarna! Så allt vi hållit på med sedan dess är att försöka röja undan snön och gräva oss in till hästarna. Tyvärr har vanligt hästarbete fått stå tillbaka, men unghästar behöver ju ledigt också, och vi hoppas jobba igen sådant senare. Allt har sin tid.

Cizmet mumsar förmiddagshö.

Cizmets pappa Gasper i hagen bredvid.

De två hagarna längst ned, den som stoflocken går i och Ljunghagen där Francesca och Gasper går, där har vi snöröjt till hagarna. Först så vi kom fram med mat och vatten, och nu kan vi även ta upp hästar därifrån till gården. I hagarna har jag tvingat ut dem mer och mer så de själva trampar ihop snön, deras foderhögar har jag lagt i ytterkant så de trampar upp mer yta. Men i Hemmahagen och Vinterhagen har Stefan varit in med traktorn och både styrt undan snö och kört upp spår så de rör sig bättre över större ytor.

I Vinterhagen är det förstås Sandor och Ilieff som är gladast över att kunna kuta runt och leka.

Här sprang de på var sin sida om mig, så jag har Ilieff bakom mig.

Busfrön!

Eftersom vi haft fullt upp med att ta reda på alla mängder med snö fanns det ingen tid att ta ut den grönskande granen till tjugondagen, men det var ärligt talat väldigt mysigt att ha den kvar, pyntad och fin, efter långa dagar ute i midvintern. På söndagen fick den dock avdekoreras och bli hästleksak, men det mesta av julen får vara kvar och lysa upp tillvaron åtminstone januari ut (man får ha jul fram till Kyndelsmäss utan att skämmas det minsta). 

Tuchkin på julgransplundring.

De gröna skotten åkte först!

Mistjev tyckte först det var hans gran, men han delade med sig efter en stund.

2021-01-17 15:24 | 0 kommentarer

Söndagar brukar vara vår mest intensiva jobbardag vad gäller hästarna, men det blev ju så mycket igår (se tidigare inlägg, ”Vaccination”) så idag fick basjkirerna ledigt medan vi slet. Det väntas busväder, och vi har hämtat hem två pallar spån, så det var bra läge att bädda rent. Fem av sex vindskydd fick spån, inte så illa (grabbarna har två vindskydd, endast favoritvindskyddet fick mer spån)! Men vi började med damernas vindskydd och rundbågehallen, och mest engagerad av stona var Zayats som följde allt med största intresse.

Ivrigt följde hon med efter pulkan när husse drog ut spånbalar.

Det ser nästan ut som om hon vill putta på.

Stannade snällt när pulkan stannade utanför rundbågehallen, visst ser hon förväntansfull ut?

Vi hade sällskap av de flesta av stona, men Zayats var den som gjorde sig mest involverad. Hon var med inne i hallen medan jag skar upp och tömde elva spånbalar, brydde sig varken om prasslande plast som flög här och där, eller att jag skar upp balar som välte mot hennes ben. Zayats skulle vara med, punkt slut! Bäddade gjorde hon på en gång.

Gasper ser ut som om han är besviken på min bäddning, men även han och Francesca brukar villigt bädda själva.

Mistjev lade sig i spånet efter de fått nytt i ena vindskyddet, men klev upp och ruskade sig när jag ville ta kort, så det blev ingen bild. Vid lunchutfodringen var de flesta basjkirer spåniga, vilket inte syns på bilden förstås, men det var så vackert med solen och luften full av snöglitter så jag tappade nästan andan.

Inte kan man ana att det är snöstorm på ingång måndag kväll, men då har alla härligt spån i sina krypin i alla fall. 

2021-01-10 15:11 | 0 kommentarer

Visst vore det smart om vi kunde tajma in det så de flesta basjkirerna kunde vaccineras samtidigt? Men de är ju födda olika, säljs/visas vid olika tidpunkter och det vore omöjligt att ha alla i stallet samtidigt (flera av dem kan vaccineras ute i hagarna, men med föl vill jag inte det, och på vintern är det oskäligt att kräva av sin veterinär att pulsa runt i snön till de olika hagarna), så ibland är det smartare ändå att dela upp tillfällena.

Nu var det dags för Sasjenka att få sin andra grundvaccination mot stelkramp (tetanus), samtidigt som Zayats skulle ha sin tredje och sista grundvaccination mot influensa. Alla basjkirer, utom de yngsta, Ilieff och Sandor har fullgod vaccination mot stelkramp, men eftersom Sandor fyller halvåret först om två veckor och vi ändå inväntar deras pass som är betalda men inte färdiga än, så får veterinären komma tillbaka och ge dem deras första grundvaccin så snart passen kommit. Vaccinationer skrivs in i passet av veterinär, då slipper man lösa vaccinationsintyg som lätt försvinner med åren. De två ska få sin andra spruta efter 4-6 veckor, så då blir det ännu ett besök av veterinären.

Det blev ingen bild av Sasjenka idag, utan ögonblicksbild från häromdagen när vi hade ledövning. Kanske inte bästa bilden, men man ser alla hennes färger i manen, och de supersöta öronen! Är det så att musblacka har de sötaste öronen?

Lördag morgon ledde vi upp Sasjenka och mamma Cetzima hela vägen till stallet. Sist vi skulle ha med Sasjenka fick hon gå lös som vanligt, men då ville hon vara kvar och sprang tillbaka till hagen flera gånger så jag släppte in henne till slut. Man får välja sina strider. Nu ledde jag henne hela vägen, och när hon tvekade mutade jag med lite morot och det gick bra. Hon accepterade ledrepet, och försökte aldrig dra bakåt.

Det var redan lite småstökigt i flocken när vi hämtade upp dem, men storasyster Cizmet skötte sig fint och brydde sig inte mycket om att mamma och lillasyster gick iväg, trots att hon brukar få följa med, och trots att hon verkligen gillar att vara i stallet. Det blev ännu stökigare när vi gick tillbaka för att hämta Zayats, för hennes storasyster ville jättegärna följa med (missunnsam), men det lugnade ned sig, och Zayats skötte sig klanderfritt. Som vanligt, förutom att hon gärna följer med en så skulle hon högst troligt ta sprutor själv om hon bara haft tummar och fingrar istället för hovar.

Zayats. Bra bild enligt mig, hon vill vara nära och hon är liksom med hela tiden, stänger inte av.

När veterinären åkt ledde vi först ned mor och dotter, och Sasjenka uppförde sig riktigt bra! Hörsammade mina önskemål om att ta det lugnt och gå bakom mamma, helst bakom mig också. Det är ändå typ 250 m till hagen, i mestadels otrampad vinterterräng genom dungar och över okända ängar. När jag kom tillbaka till stallet för att hämta Zayats stod hon och åt i godan ro, och hon var väldigt lydig och lugn att gå med. Hon har inte aktiverats på ett tag, och faktiskt inte gått iväg och gjort saker på egen hand sedan premieringen i augusti, men gick så fint bakom mig och hukade sig under snötyngda grenar precis som jag gjorde. Duktiga basjkirer, då blir jag glad!

2021-01-09 14:35 | 0 kommentarer

Det är så underbart att det kommit snö, och kontrasten till den svarta, blöta och leriga december är slående. Ljuset, färgerna, allting. Äntligen är det vinter, och det är äntligen roligt att fotografera hästarna igen, för omgivningarna är vackra, och hästarna är torra, fluffiga och rena. Vilket förstås syns mer på vissa, inte så mycket på andra.

Kanske inte syns så väl på Ilieff..

..men på Sandor syns det att han torkat upp.

Busbröder. Jag tog bilderna medan vi tog på alla grimmor för att ta in dem i stallet på söndagsmorgonen.

Ilieff ser så stor ut nu, här står han bredvid Fiona.

Sandor blir nästan alltid rolig på bild, han är så uttrycksfull. Här trycker han huvudet mot pappa Zenits bakdel och verkar tycka det tar onödigt mycket tid innan de får gå in i tur och ordning.

Alltid någon min eller gest när man tar kort, precis som mamma Fiona.

Men han är ju himla söt också, och hårrem och man är som silke.

Ilieff är uttrycksfull på sitt sätt, men har inte alls samma miner och uttryck.

Sötnos, mamma Adilliya upp i dagen.

❤️

2021-01-03 15:53 | 0 kommentarer

Mycket snö gör att stängslen ser tjusiga ut. Det är Tuchkin och Pavel som syns bakom trådarna.

Första januari 2021 bjöd på en överraskning redan på förmiddagen. Efter intagen frukost stod jag i godan ro och packade hö medan jag lyssnade på travpodden Lördag hela veckan (rekommenderas starkt! Mer underhållning än tips, men vilken underhållning. Sök podden på ATG:s hemsida) inför V75 på Kalmar när jag anar en rörelse i ögonvrån. När jag vänder mig om står Fiona där! ”Men hejsan!” säger jag med glad röst, samtidigt som jag drar av mig Peltorlurarna och lägger dem på höbalen, och tankarna snurrar i huvet; Är hon ensam ute, om inte, var är de andra?

Som tur är så är även Stefan ute, så medan han hämtar grimma och pellets i hink spatserar Fiona in i verkstaden. Verkstaden är ingen plats för lösa barfotahästar, det kan bli dyrt, så jag lockar ut Fiona med prasslande höpåsar. Samtidigt som jag häller ut hö på backen framför stallporten och Stefan kommer till undsättning kommer Adilliya traskandes längst vägen och upp på gården. Ok, jag fattar. Hela flocken är lös, vart är ungarna, och vart är hingsten? Trasiga stängsel och lösa djur är aldrig roligt, men extra ofestligt på vintern.

Medan vi tar på grimmor på stona kommer så Piff och Puff (Sandor och Ilieff) i lätt trav, sida vid sida, och strax efter kommer Zenit, som alltså ignorerat grabbarna där de stått vid sitt stängsel vid vägen och med stora ögon iakttagit dramat. Istället har Zenit letat reda på resten av sin flock, så nu var vi alltså samlade allihop på gårdsplan framför stallet.

Tanken var ändå att ta in dem idag, nu råkade de vara inne en kvart tidigare än tänkt, för de gick snällt in allihopa, även fölen, trots att det inte var den vanliga ingången på baksidan som leder direkt till stallet. Stora ingången kan vara lite knepigare för små föl, då de behöver passera genom en smal korridor först, och där var det både hösäckar, spadar och annat eftersom vi inte planerat för intag där idag.

Vi var förstås tacksamma över att allt gått så bra, så jag drog på mig lurarna igen för att återgå till genomgången av sjätte avdelningen på Kalmar, och jobba klart med höet. Samtidigt funderade jag givetvis på hur och varför de gått igenom, för rymningsbenägna är de verkligen inte! Stefan löste mysteriet på en gång när han gick ut bakvägen från stallet till Vinterhagen.

Efter frukostutfodringen halv sex i morse drog jag ut en dunk vatten till deras värmetunna, och hade av någon anledning slarvat med att stänga grinden ordentligt efter mig. En efter en har de gått ut där, översta tråden hängde kvar helt intakt medan de två andra handtagen låg i snön. De har rotat runt mellan hagen och bakdörren, och troligtvis knackat på innan de begett sig på upptäcktsfärd över gödselhögen, ut på vägen och sen upp på gården. Vilken tur att de egentligen bara ville in.

Givetvis tog jag inga bilder under tiden, och det har ju mest varit bilder på småkillarna på slutet, så årets första inlägg får illustreras av lite av allt annat vi hann med under förmiddagen, medan Zenits flock stod i sina boxar och tuggade hö, och vilade efter sitt lilla äventyr. Direkt efter förmiddagsutfodringen tog jag itu med att reda ut Tuchkins långa man som begåvats med två rejäla vitterflätor. Han var inte så jätteintresserad av att vara med på bild, men han är ju så söt:

❤️

Tänk att han över en natt gått från två- till treåring. Det var ju nyss jag matade honom ur hink!

Sen gick vi ned till stohagen efter de ätit upp sitt förmiddagshö, för jag ville göra lite ledövningar med de två yngsta, som alltså räknas som ettåringar nu fast de är föl. Sasjenka i alla fall, då hon bara är drygt åtta månader. 

Står så fint och väntar, mamma Cetzima långt där borta i bakgrunden.

Men bäbisfasonerna finns där förstås, hon är lekfull och vill busa ibland, och givetvis måste grimskaftet in i munnen.

Under tiden hade Rolly väntat på sin tur vid sidan om.

Kommer fram direkt man ber henne, träning är kul!

Även hon är lekfull och testar att busa ibland, men det verkar bra roligt att göra rätt också. Följer efter en så fint.

Så fint med de ljust, rödbruna hårtopparna, och blicken är så vänlig.

Qarenina (Karenina med Q) får sällan vara med på bild. Hon är så söt med kolsvart mule på vintern.

Sjätte avdelningen på Kalmar då, kom jag fram till något? Inte via travpodden, men underhållningsvärdet gör det ändå värt att lyssna. De är två på extra tilläggsvolten, och jag tror nr 15 är bäst och bara vinner, men underskattade nr 14 kan få en drömresa. Hon är ovan vid voltstart men förutsättningarna är riktigt bra nu när hon får gå iväg nästan själv. Den tar jag med, hon heter Dontlooseallmoney, och det är det enda travtips ni någonsin kommer få av mig i bloggen. 

2021-01-01 15:39 | 1 kommentarer