Fionas lilla stoföl behövde inte vänta länge på sitt namn, och det var inte särskilt länge sedan jag skrev ned det i min vackra lilla anteckningsbok som bland annat innehåller tänkbara namn på basjkirer som ännu inte födda (och en hel del nu överstrukna också). Det var efter jag läst en intressant artikel där man skrev om moder Ryssland som Rodina, så Rodina är för Ryssland ungefär vad Svea är för Sverige, kan man enklast förklara det. Ett vackert namn till en vacker häst, och det är hon.

Rodina har ett feminint utseende med smäckert huvud och stora, mörka ögon. Det finns söta föl och det finns vackra, och Rodina är av den vackra sorten. Hon har tydlig ål, är mörk över manken och har även ränder på tvären över ryggen, precis som Zenit och halvbrorsan Tengri. Randiga ben också, men om hårremmen under visar sig ha så svarta ben som pappan, vilket jag nu gissar på, kommer de ränderna inte synas när fölpälsen släppt.

Som jag skrev om i fredags släppte vi upp flocken som planerat till skogsbeteshagen. Den har vilat i flera veckor, och det har vuxit upp rätt bra med mat där, men det kommer inte vara nog till två digivande ston, så därför kommer flocken få middag och frukost i Vinterhagen, så släpper jag upp dem på skogsbetet över dagarna bara. På lördag kväll tog vi ned dem till Vinterhagen första gången, och på söndag fick de vara i stallet ett tag. Bra övning för fölen att tidigt vänja sig med att gå in och vara i box, och med all svidknott ute verkade hela flocken tycka det var skönt att komma in i kalla stallet en stund, medan temperaturen där ute åter steg upp mot 20 grader i solskenet. 

Tengri som är tio veckor äldre ser stor och vuxen ut i jämförelse med lillasyster.

Första gången i stallet, två dagar gammal.

På lördag förmiddag fick Zayats gå upp till stallet. Det var rätt spännande tyckte hon, för efter att vi byggt en helt ny hage och delat upp grabbarnas flock fick hon gå grusvägen som går mellan deras hagar. På väg upp till hagen höll Tuchkin på att stila och fjanta sig vid stängslet på ena sidan vägen, och när hon tömkördes tillbaka (med ledare) rusade Pavel fram mot vägen gnäggandes i full galopp med en rätt förvånad Mistjev i släptåg (”Vad står på?” verkade han säga). 

Zayats brydde sig inte så mycket, men med det behagliga och enkla liv hon lever är det ju bra om hon får se och uppleva lite annat innan hon åker på utbildning och inridning där det blir massor av nya intryck och hästar av andra sorter. I stallet fick hon bland annat bakhovarna raspade. Raspen är ännu lite obehaglig, särskilt bak, men hon sköter sig fint och det går bättre och bättre. Det blev inga bilder då, men jag tog en bild från vår lastträning på söndagen. Det var ett tag sen, men hon efter att ha tvekat lite en gång klev hon rakt upp i Fautrasen och åt ur sin hink i lugn och ro.

Vi lasttränade Sandor också. Fautrasen drogs in i hagen, och Tuchkin fick sättas i utvisningsbåset (en liten hage i hagen som kallas för ”slussen” där växer det gräs, så han var nöjd ändå) under tiden, då han blev stökig och upprörd för att han inte  fick lastas. Det finns lättlastade och svårlastade hästar, också finns det hästar som blir upprörda över inte få lastas när tillfälle ges. Sandor är den lättlastade sorten, däremot väljer han rätt jobbiga metoder för utlastning, så det blir en hel del buller och bång, men det hindrade honom inte från att vilja lastas igen. Fem gånger tror jag han var upp i transporten, trots att urlastningarna blev stökiga, och huvudsaken är givetvis att han vill gå på. Ilieff var lite tvekande idag, och nöjde sig med att gå upp med framdelen ett par gånger. Det är ok, Tuchkin får lära honom efter Sandor flyttat hem i september. 

När lastträningen var över fick Tuchkin äntligen uppmärksamhet. Det var jättelänge sedan, men nu fick han ha bröstselen på sig igen, och huvudlag, nu med körbett. Tuchkin var först inte alls med på noterna. Fautrasen stod kvar i hagen, och han kunde liksom inte svälja förtretet att han inte fått gå in i den, så koncentrationen och fokuset var definitivt inte på mig. Dessutom lägger han ständigt märke till alla nya detaljer, och idag fick han ha körbett för första gången. Men när grejerna väl var på och jag gjorde lite ledövningar så slappnade han av och följde med så fint som han brukar.

Nytt bett, konstigt säger Tuchkin.

Men rätt snart var han med på noterna som vanligt. Det var ju bara repetition med en liten nyhet idag, så vi kan gå vidare nästa gång.

En händelserik helg har det varit här, och nu blir jag själv med djuren i en hel vecka. Stefan har åkt nu, kommer hem först natten mot måndag v36, en vecka som även den blir händelserik. Något mer skoj som hände i helgen var att Gaspers och Cetzimas (e Yuri58) första avkomma Deana visades på Luleå Ridklubb. Hon hade startnummer sju, och jag fick följande bild skickad till mig när de var på plats i lördags:

Agent 007 på plats! 

Deana fick genomgående sjuor och fick därmed 35p, klass 2. Domaren sa en del fina saker om Deana, så det verkar finnas chans att höja poängen i framtiden om man vill det. Men det spelar nog ingen roll för Deanas ägare som är glad över en fin, snäll och cool basjkir, och det är nöjda ägare till våra avkommor vi helst vill ha. Tidigare i veckan fick jag den här fina bilden av Deana från hennes ägare:

Mánadis' Deana, tre år.

2021-08-29 15:03 | 0 kommentarer

Fredag förmiddag var minst sagt fullspäckad, Allin skulle chipmärkas och innan dess hade vi en hel del vi skulle hinna med. Vi skulle flytta om lite, bland annat skulle Zenits flock upp på skogsbetet där det blivit grönt och fint igen efter sol, värme och regn. Men innan Fiona skulle upp i skogen bestämde hon sig för att släppa ut sitt föl. Den var pigg, frisk och fin, flera timmar gammal när jag frukostutfodrade strax före halv sex på fredagsmorgonen. Fiona var rädd om den lilla, så jag tog inte reda på vad det var för sort just då.

När det var dags att byta hage visade hon dock villigt upp fölet, så vi kunde konstatera att det  är ett sto. Hon är brunblack till färgen, magen hade kommit igång, och hon diade duktigt. Hon följde så självklart med mamma Fiona när vi bytte hage, vi flyttade hela flocken på en enda gång. Vi hade lite annat att stå i, men vi gick för att titta till flocken efter ett tag, och tog av dem grimmorna.

Då hade de gått över bäcken upp till skogslägdan. I bakgrunden bakom ungbjörkarna står Tengri..

..som plötsligt ser jättestor ut! 

Vi skulle också dela upp grabbarna på morgonen, så vi började med att ta in Tuchkin, Sandor och Ilieff till stallet. Sedan fick Pavel och Mistjev en ny hage, ett höstbete som går ihop med vår sjukhage där de har tillgång till vindskydd. När de var på plats körde vi ut en bal med hö som delades i fyra stora högar i Hemmahagen, och ledde dit de tre yngsta från stallet. De får fri tillgång till grovfoder nu ett par veckor och lägger på sig hull, som de flesta av Zenits avkommor växer de först på höjden och ser spinkiga ut, de två äldre valackerna klarar sig på en bråkdel av vad de behöver, så därför har vi delat upp dem.

Sandor valde att ligga ned i maten och gosa runt ordentligt.

Lite senare lade sig alla tre ned i en hög, tätt ihop.

Man kan se dem i bakgrunden. Pavel och Mistjev trivs med sitt bete, men tydligen är det godast mat i Sjukhagen än så länge.

Under tiden hade vi också tagit in Gasper, Francesca och Allin i boxarna i Ljunghagens vindskydd, och strax före elva var chipmärkaren på plats. Allin uppförde sig jättefint hela tiden, och när allt var färdigt släpptes de ut igen, medan vi gick in och gjorde klart det sista i pappersväg inför passansökan, och fikade. Verkligen en fullspäckad fredag, men vi hann allt vi skulle så då kan vi ta lite välförtjänt ledigt.

Avslutar med några fler bilder på lillan och mamma Fiona:

2021-08-27 14:41 | 0 kommentarer

Vi trodde det var dags för brunst för stona nu, så på lördag förmiddag kollade vi med Zeniya. Stefan ledde henne utanför Gaspers hage och han var snabbt framme vid stängslet för att hälsa och noga lukta och höra sig för. Vi vet sedan tidigare att han är förtjust i Zeniya och gärna har henne i sin flock, men hon måste förstås vara med på noterna också. Den här gången pratade hon och Gasper så gulligt med varandra med små gnäggningar och blåsljud, men efter en stund var gräset mer intressant för Zeniya, och Gasper vände tillbaka till Francesca och Allin. Inga tecken alls på brunst, men ett visst intresse ändå, så vi tänkte att vi kollar igen på söndag. Ingen optimal dag för oss att sätta ihop dem, eftersom jag blir ensam över veckan just på söndag, men ändå..

Jag tänkte att vi kanske missat brunsten den här gången. Det borde stämma med förra gången, då Zeniya, Qarenina och Cetzima brunstade samtidigt, och Zayats lite senare, men det dåliga vädret kan gjort att de inte visat brunst som de annars gör. Dåligt väder är enskilt största orsaken till utebliven brunst här hos oss. Zayats visar ingen tydlig brunst, utan hon agerar (och utagerar) på annat vis under den tiden. Och när vi skulle jobba med henne i fredags betedde hon sig mycket underligt, och jag tänkte då att det kanske var brunst, och att  vi i bästa fall var i slutet på Zeniyas brunst, alternativt att vi missat den här gången.

Idag gjorde Gasper hälsningsproceduren mycket kortare; snabbt fram till stängslet och sa hej, sen vände han tillbaka till de andra medan Zeniya helst ville äta. Inget intresse alls, så hon fick gå hem igen.

Zeniya utanför Ljunghagen, Gasper med familj i bakgrunden.

När vi lämnat av Zeniya med de andra stona var Qarenina väldigt angelägen om att följa med. Antingen var hon bara sugen på en gräsätarpromenad, eller så ville hon träffa Gasper. Vi har tänkt att hon ska betäckas med Gasper, även om vi vill ha dit Zeniya i första hand. Qarenina och Gasper är lite släkt på håll, men inte så det stör. Elizars mamma och Gaspers mamma är halvsystrar efter samma ryska hingst, men det är så pass långt ifrån så det faller inte ens under linjeavel.

Det är så att jag vet litegrann om Elizar, Qareninas pappa, men ingenting om vad han nedärver. Däremot känner jag mina två egna hingstar mycket väl, och är väl bekant med vad som kan nedärvas. Mot den bakgrunden vågar jag inte chansa och experimentera, och det bör man ju inte göra heller om det kan undvikas, utan har landat i beslutet att välja Gasper. En  anledning är att de fem avkommor vi fått efter honom alla har gemensamt att de är vänliga, sociala, okomplicerade, lätthanterade och har en allmänt positiv inställning till livet och allt i det. Dessutom har Qarenina berättat för oss att hon bara har ögon för Gasper, hon har ändå sett bägge hingstarna på rätt nära håll, och hon vet förstås bäst själv. 

Just idag hade dock Qarenina främst ögon för allt gräs som växer utanför hagarna, och inte så mycket för Gasper. Han var fram till stängslet, de hälsade nyfiket på varandra lite kort, sedan vände Gasper på klacken, och Qarenina vände nosen mot det gröna. Vi har missat senaste brunsten, men då bör det vara dags om ett par veckor istället. Det passar oss riktigt bra i så fall.

Avslutar inlägget med en bild på min egen basjkir Mistjev (halvbror till Gasper, samma årskull). I veckan som kommer ska jag stängsla ett höstbete åt honom och Pavel -också halvbror, samma år- där de får gå och plocka bland en massa gräs, örter och växter med obefintlig mängd energi, medan de tre yngsta killarna ska bo i Hemmahagen och få fri tillgång till grovfoder under ett par veckor. Mer om det i kommande inlägg.

Mistjev har så fin och ganska ovanlig färg. Svartbrunblack heter den.

2021-08-22 15:16 | 0 kommentarer

Söndag förmiddag gjorde vi repris på fredagens hästjobb, men ökade på och lade till en del. Zayats fick på huvudlag och bröstsele, och jag ”körde” återigen medan Stefan ledde henne upp till stallet. Hon leds alltså, och körs inte än, men tanken är att hon ändå kopplar ihop det så det blir enklare när hon väl ska tömköras och longeras på riktigt. Idag hade jag mer kontakt med bettet, och vi gjorde några halter längst vägen. Första gången gick hon rakt in i ryggen på Stefan som lydigt stannat på min uppmaning, men Zayats hade koncentrationen på mig och undrade vad som hände, men hon stannade givetvis när det tog stopp i ledaren, och då kom eftergiften. Sen gick det lättare att stanna henne, och hon fick stå i halt runt en halv minut innan vi startade igen. Unga basjkirer behöver riktiga halter, annars kanske de inte stannar ordentligt nästa gång.

Parkerad utanför stallet för att selas av.

Mumsar müsli i lugn och ro.

Det är så roligt att vara med Zayats när hon gör sådant hon är van och bekväm med. Hon väntar alltid ivrigt vid grinden, eller kommer kvickt fram när man går in i hagen med grimma eller utrustning. Hon har inget emot att lämna flocken, är helt ok med att vara själv i stallet, även om jag tänkt mig att hon ska få gå in i stallet när det står andra basjkirer inne, några grabbar troligtvis. Det verkar som om hon kommer bli tämligen enkel att fara iväg med på egna turer för sin framtida ägare, det är bra med en häst som är med en villigt, och helt och hållet, och inte lämnar halva hästen kvar med de andra i hagen.

När Zayats fått gå tillbaka till de andra stona tog vi in de tre yngsta grabbarna igen, som vi gjorde i fredags. Förra gången var mest för att kolla hur de reagerade på att vi delade upp flocken på nytt vis, det är Tuchkin och Pavel som är känsliga för alla förändringar, men det gick så bra som vi tänkt så idag fick de stå inne och äta hela förmiddagen, fram tills lunchutfodringen. Den enda som klagade lite var Pavel, men bara när han hörde att någon av oss var ute på gården eller så, men de därinne hade det så bra att de inte ville gå tillbaka till hagen igen.

Tuchkin ska gå ut först av dem, men tvekar.

”Ska de andra få av min müsli nu om jag går ut? Då stannar jag hellre!”

Ser ut genom fönstret på Mistjev och Pavel, och fortsätter tveka. Men han följde snällt när jag bad honom på riktigt, och sedan hämtade vi ut Sandor och Ilieff.

Redo att gå ut.

Enda bilden jag fick av Ilieff, han skötte sig fint igen förstås.

2021-08-15 15:15 | 0 kommentarer

Fredagsjobb.

I ett inlägg från 18 juli, Korta helger, beskrev jag i korthet våra bekymmer med att ha idel tvådagarshelger istället för normala tredagarshelger, men lika mycket att hinna. Oftast är det unghästarna, våra viktigaste individer som drabbas när vi kompromissar, men främst stör det ju arbetsglädjen. ”Att göra det man måste är att göra det man vill” (Micke Rickfors) blir till ”att göra det man vill är att göra det man måste”. Sådant tänkande lämnar lite utrymme för flexibilitet och arbetsglädje. Men nu är ordningen återställd, och vi inledde den här helgen med iver, glädje och framgång.

Zayats förberedelser har hamnat lite på efterkälken på grund av tidsbristen, det verkar som att det blir enklare att ursäkta sig ju äldre de blir. Hon ska på inridning och vi vill ha henne i ett särskilt ställe i livet innan vi kör henne till vår inridare i Bispgården, som vi alltid eftersträvar med de vi lämnar där. Att de flesta vi lämnat på inridning/inkörning inte kommer hit mer, utan ”flyttar hem”, har en hel del med det att göra. 

Vi skulle ”tömköra” henne upp till stallet i lördags, men brist på tid och glatt humör satte käppar i hjulet, men nu var det dags. Zayats är numer hyfsat van vid både bett och bröstsele, och nu var det dags att koppla ihop de två med tömmar. Då jag vet hur hon fungerar så tänkte jag att en högst lämplig intruduktion var att göra något hon är väldigt bekant med, att bli ledd från hagen upp till stallet via den längre, snåriga och krångliga vägen medan jag gick bakom och hade lagom kontakt med bettet. Hon får vara duktig samtidigt som något helt nytt händer, och det gick precis som vi trodde.

Zayats skötte sig galant. Jag ”tömkörde” henne upp på gården där hon selades av medan hunden i löplina iakttog på behörigt avstånd, sedan fick hon belöning i boxen i svala stallet där det var behagligt flugfritt. Hon har tidigare varit krånglig med hovarna, inte nu längre, och efter jag kratsat dem och konstaterade att de såg jättefina ut ville Stefan lägga upp bakhovarna på Hoofjacken. Det är särskilt bak hon varit besvärlig, men idag låg de i tur och ordning vilandes på ’Jacken utan att någon höll i dem. Otänkbart för bara några månader sedan.

När Zayats var tillbaka i hagen gjorde vi iordning för en framtida, ny konstellation vad gäller grabbarnas flock. Pavel har alltid fått ta hand om de två yngsta medan Tuchkin och Mistjev fått gå ihop när vi delat upp dem (stallet har bara fyra boxar), men vi har tänkt att de tre yngsta ska få gå ihop i egen hage med fritt grovfoder ett tag, medan de två äldre valackerna går för sig och petar med höstgräs. Det tills Sandor kastrerats, för han ska ju åka till sitt nya hem i höst så snart han är valack och läkt ihop. När rötmånaden är över alltså, den har drabbat rätt hårt nu.

Vi tog in först Tuchkin, sen Sandor och sist Ilieff i boxar, den senare i ny box då Tuchkin är lite eljest och behöver just den boxen Ilieff i vanliga fall haft sedan han var nyfödd. De två yngsta skötte sig bäst, och som vi räknat med var det just Tuchkin och Pavel som tyckte det var oroande med ny uppdelning, men det kommer funka jättebra när vi delar upp dem. Alla skötte sig fint, och vi kommer köra en repris på söndag igen. 

I övrigt hann vi bara med vanlig skötsel och omsyn, för efter vardagsveckan vill vi ha lite ledigt också för att med glädje kunna kavla upp ärmarna på arbetsskjortan på lördagsmorgonen, och söndag morgon. Men vid eftermiddagsutfodringen passade Stefan på att få ett par bilder på Tengri, och det råder numer knappast tvivel på att han är black i alla fall:

Söt liten röding❤️

2021-08-13 15:44 | 0 kommentarer

Adilliya och jag.

Vi hade sådan sagolik tur när vi fick Adilliya vintern 2012. Vårt allra första föl var vänlig, snäll, social, nyfiken och otroligt lättsam. I glädjeruset över vårt fantastiska föl trodde vi naivt nog att alla basjkirföl var så enkla, men de två som kom sen på våren tog oss ned på jorden igen, även om det tog ett tag innan vi fattade. Vi brukar skämtsamt säga att Adilliya är en riktig räkmacka, hon har inte lärt oss ett dugg, det är de svåra man lär sig något av.

Mistjev, första sommaren.

Det vi lärde oss av Mistjev och Pavel var att det inte är särskilt klyftigt att släppa iväg två jättesmå hingstföl efter förstagångsmorsor på bete långt hemifrån några månader, för det tar sådan tid att tämja dem sen. Det är den sortens lärdom man aldrig glömmer, den rotar sig djupt och man gör sedan sitt bästa för att göra rätt istället. Mistjev var två år innan han slutade vara vildhäst, men blev sedan osedvanligt enkel att hantera.

Sandor på skogsbete, första sommaren.

Efter Mistjev och Pavel tog det hela åtta år innan vi hade två jämnåriga hingstföl igen, och det skiljer sig verkligen jämfört med att ha stoföl eller enstaka hingstföl. Även den här gången var det förstagångsmorsor (Adilliya och Fiona), så praktiskt nu när vi skulle få praktisera vår lärdom! Vi lät dem förvisso gå på bete, men i direkt anslutning till Vinterhagen och bakre ingången till stallet, så minst en gång i veckan tog vi in dem i box. Vilken skillnad, särskilt för Sandor som hela tiden de gick med mammorna var mer ifrågasättande, skeptisk och flyktbenägen än coola Ilieff. 

Zeniya, första hösten.

En som vi lärt oss en massa olika saker av är Zeniya, särskilt sedan hon lät oss lära. Hon såg länge livet som en strid, och den avgörande situationen, när hon blev så avvisande, ängslig och svår var när vi flyttade från Jämtland hit till kusten. Vi lastade in ett föl med sin mamma i stor lastbil i Alsen, och lastade ur ett helt annat föl här i Trehörningen. Något, vi vet inte vad, ändrade Zeniya i grunden under resan. Hela historien om Zeniyas väg från Ingenmanshäst till Familjehäst går att läsa i det här inlägget från februari 2019.

Tuchkin som stjärngosse, trettondagen 2020.

Tuchkin har förstås lärt oss en hel del, och fortsätter lära oss. Hur man mjölkar ur det stinna juvret hos ett nyförlöst, dött sto är en kunskap som kanske är nyttig för framtiden, men jag hade gärna varit utan den. Men att föda upp ett hingstföl utan mamma har överlag varit jobbigt, intressant och mycket lärorikt, och Tuchkins speciella personlighet lär oss också nyttiga saker.

Vid drygt ett års ålder blev Tuchkin rätt besvärlig att leda. Han är förstås välhanterad då han varit så beroende av oss redan från början, men efterhand blev han så otålig och dryg, och hästar är ju stora och starka djur så det är inte bra om de krånglar så. Jag försökte med att leda honom med bett och hingstkedja till och från stallet, och det gjorde det lättare att hålla emot, men jisses vad han bråkade och var hetsig och stressad. Varför? Svaret var enkelt; Han behövde gå först. Eller, inte först, jag gick ju före honom givetvis, han följde mig, men skulle han följa någon annan häst blev han stressad över att bli lämnad efter.

Det blev en helt annan häst när han fick gå först, eller snarare blev Tuchkin sig själv. Numer kan han följa andra, han tittar mycket bakom sig om han måste gå sist, men är inte fullt lika beroende av att gå först. Ingen har någonsin övergett honom, så då går det bra. Att han och jag ofta går från resten av flocken helt själva verkar han aldrig ha satt i relation. 

Då blev det enkelt att prova samma sak på Sandor, som har guldstjärnor regnandes över sig när vi gör ledövningar i hagen, men blir rätt stressad och tränger sig när vi tar in några samtidigt till stallet, och tillbaka igen, jag har verkligen fått sätta klackarna i backen! Men så tänkte jag att han nog bara är som Tuchkin och behöver gå före de andra så han inte blir lämnad, och vips regnade det guldstjärnor över ettåringen igen. Först in i stallet, först ut till hagen igen, och följer så fint att jag kan hålla grimskaftet mellan tumme och pekfinger.

Den där fina bilden på Tuchkin är förresten ett monument över misslyckad träning, bara för att man behövde en rolig bild en specifik dag. Trettondagen är stjärngossarnas juldag, när det förr sjöngs staffanssånger etc, stjärngossetågen var lika vanliga som luciatågen 13 december. Det tog knappt 20 minuter från det att Tuchkin först stiftade bekantskap med stjärngossestruten till att han skred runt i hagen med den på huvudet. Det tog lite pellets också som jag gav ur handen för att uppmuntra honom, och det var ett gigantiskt misstag som tog månader att korrigera.

Bara för att jag ville ha en rolig bild skapade jag en pelletsfanatisk rånare som inte hade något annat i huvudet än att få godis utan insats. Dumt gjort, men en mycket viktig lärdom; efter det debaclet får Tuchkin enbart godis vid skarpt läge, när det verkligen behövs. Ibland räcker det med att vifta med en morot framför mulen för att lossa en låst situation, sen behöver han inte ens smaka den om det går att undvika. 

Vinterfölet Rolly.

I ärlighetens namn har vi fått nyttig lärdom även från Adilliya. Ja, vi har förstås lärt oss saker av alla våra hästar, särskilt fölen som kommer till oss som helt nya individer, oskrivna böcker med blanka och fina sidor. Adilliya föddes 31 januari 2012, hon var frisk och stark, och hon växte väldigt fort. Det gjorde att vi dumdristigt nog förutsatte att hon skulle bli högrest, men sedan stannade hon i växten och blev inte högre än 147, så det misstaget, att gissa på slutlig höjd som vuxen gör vi aldrig om. 24 januari 2020 föddes Rolly, och även hon växte tidigt, men den här gången gissar jag inte. Helsyster Allin föddes 1 februari i år och växer inte alls lika fort, så det är uppenbarligen ingen egenskap just vinterföl har, att växa fort tidigt.  Man lär sig saker hela tiden!

Mánadis' Allin, e Mánadis' Gasper, u Francesca Kosack, ue Babuschkas Jesco.

”Den som säger sig vara färdiglärd är oftast bara färdig.”

Tänkvärt citat med okänt ursprung.

2021-08-08 15:07 | 0 kommentarer

För ovanlighetens skull tömmer vi stora sommarbetet redan 1 augusti, medan en tredjedel av sommaren återstår. Tidigare år har vi haft hästar ”strandade” på betet långt in på hösten, med stödutfodring som följd, och även att delar av marken blivit hårt betat. Det på grund av att vi inte har jättemycket mark, och att det varit två hobbyhästar på bete i direkt anslutning vilket gjort att vi inte kunnat göra iordning vinterhagarna förrän sommarhästarna åkt hem (det är meckigt med två hingstar, samt sto- och grabbflock). Men nu är det augusti, och några sommarhästar syns inte till. Därför kontaktade jag markägaren och bad om lov att stängsla in den hälft av sommarhästarnas bete som brukar sparas till senare delen av sommaren och hösten. 

Det är till viss del en bit jag lånade över vintern till stona, och där mockade vi och putsade när vintern var över och vi släppte ned ston på sommarbetet. Övriga delen av den lägdan har inte nyttjas på tre år (för sommarhästarna har anlänt allt senare för varje år), så sly, klängväxter, rallarros och johannesört breder ut sig allt mer. Johannesört är giftig för hästar, men så länge det finns annat att äta, så låter våra basjkirer bli dem. Det har varit frustrerande att stödutfodra på betet medan hästmaten vuxit outnyttjat på andra sidan stängslet, så nu känns det som win-win för alla att våra ston kan gå där och beta ned tills i höst. 

Det är grön, fin men mager återväxt där stona gick i vintras, så givetvis är den biten mycket mer intressant nu i början. Tänk vad fint det blir där man kan ta hand om marken, och vad tacksamma vi är att vi får använda en bit till våra ston nu. Det finns nog någon flock som behövt det bättre, men vi kan som sagt inte ha våra flockar hur som helst för att det ska vara harmoniskt överallt så att stona går där är ändå en bra lösning. 

Det är öppet in till den hage de ska använda i vinter, så de har mycket mark nu. Det är bra så det inte blir sönderbetat i onödan. Två vindskydd har de tillgång till. Det är ju också så att det finns örter som behöver betande mular, och betas det inte på några år tar annat över, som jag skrev tidigare. Men det tydligaste är all sly som tar över, och det går fort.

Zayats går i ett grönt hav av låg återväxt i det som var deras vinterhage, som vi putsade och städade i början på juni. Bakom henne är det ungefär två gånger till av samma lägda, men som sagt obetad och helt onyttjad på tre år. Skillnaden är slående. Det krävs inte mycket för att hålla landskap öppna, men att det lilla inte finns där gör stor inverkan på kort tid. Tänk på det; Öppna landskap kan man inte importera, det sker på högst lokal nivå, med stora och små medel. Våra medel är små men gör ändå gott, och det känns förstås gott att slippa stödutfodra och bekymra sig om björninbrott i beteshagen på hösten också.

Innan vi släppte över stona så flyttade vi Gasper, Francesca och Allin till Ljunghagen. Där har Strelka gått sedan hon kom i juni, men i lördags körde Stefan hem henne, och vi håller tummarna för ett föl nästa sommar. Vi tog också in Pavel, Sandor och Ilieff en stund på morgonkvisten medan vi flyttade om i de nedre hagarna, och under tiden gick Mistjev och Tuchkin och utförde lite naturvård i Undantagshagen.

Tuchkin vill ibland hålla sig extremt nära Mistjev. Mistjev har alltid haft stor integritet, men vad gäller Tuchkin gav han upp fort. Det var inte lönt att försöka hålla lillen på avstånd, han fanns liksom alltid där ändå. Rätt intressant, Tuchkin har lite svårt med hästspråket, men urhästen Mistjev ser genom det och låter honom hållas eftersom han inte bråkar eller är ohyfsad. 

2021-08-01 15:17 | 0 kommentarer