
Adilliya och jag.
Vi hade sådan sagolik tur när vi fick Adilliya vintern 2012. Vårt allra första föl var vänlig, snäll, social, nyfiken och otroligt lättsam. I glädjeruset över vårt fantastiska föl trodde vi naivt nog att alla basjkirföl var så enkla, men de två som kom sen på våren tog oss ned på jorden igen, även om det tog ett tag innan vi fattade. Vi brukar skämtsamt säga att Adilliya är en riktig räkmacka, hon har inte lärt oss ett dugg, det är de svåra man lär sig något av.

Mistjev, första sommaren.
Det vi lärde oss av Mistjev och Pavel var att det inte är särskilt klyftigt att släppa iväg två jättesmå hingstföl efter förstagångsmorsor på bete långt hemifrån några månader, för det tar sådan tid att tämja dem sen. Det är den sortens lärdom man aldrig glömmer, den rotar sig djupt och man gör sedan sitt bästa för att göra rätt istället. Mistjev var två år innan han slutade vara vildhäst, men blev sedan osedvanligt enkel att hantera.

Sandor på skogsbete, första sommaren.
Efter Mistjev och Pavel tog det hela åtta år innan vi hade två jämnåriga hingstföl igen, och det skiljer sig verkligen jämfört med att ha stoföl eller enstaka hingstföl. Även den här gången var det förstagångsmorsor (Adilliya och Fiona), så praktiskt nu när vi skulle få praktisera vår lärdom! Vi lät dem förvisso gå på bete, men i direkt anslutning till Vinterhagen och bakre ingången till stallet, så minst en gång i veckan tog vi in dem i box. Vilken skillnad, särskilt för Sandor som hela tiden de gick med mammorna var mer ifrågasättande, skeptisk och flyktbenägen än coola Ilieff.

Zeniya, första hösten.
En som vi lärt oss en massa olika saker av är Zeniya, särskilt sedan hon lät oss lära. Hon såg länge livet som en strid, och den avgörande situationen, när hon blev så avvisande, ängslig och svår var när vi flyttade från Jämtland hit till kusten. Vi lastade in ett föl med sin mamma i stor lastbil i Alsen, och lastade ur ett helt annat föl här i Trehörningen. Något, vi vet inte vad, ändrade Zeniya i grunden under resan. Hela historien om Zeniyas väg från Ingenmanshäst till Familjehäst går att läsa i det här inlägget från februari 2019.

Tuchkin som stjärngosse, trettondagen 2020.
Tuchkin har förstås lärt oss en hel del, och fortsätter lära oss. Hur man mjölkar ur det stinna juvret hos ett nyförlöst, dött sto är en kunskap som kanske är nyttig för framtiden, men jag hade gärna varit utan den. Men att föda upp ett hingstföl utan mamma har överlag varit jobbigt, intressant och mycket lärorikt, och Tuchkins speciella personlighet lär oss också nyttiga saker.
Vid drygt ett års ålder blev Tuchkin rätt besvärlig att leda. Han är förstås välhanterad då han varit så beroende av oss redan från början, men efterhand blev han så otålig och dryg, och hästar är ju stora och starka djur så det är inte bra om de krånglar så. Jag försökte med att leda honom med bett och hingstkedja till och från stallet, och det gjorde det lättare att hålla emot, men jisses vad han bråkade och var hetsig och stressad. Varför? Svaret var enkelt; Han behövde gå först. Eller, inte först, jag gick ju före honom givetvis, han följde mig, men skulle han följa någon annan häst blev han stressad över att bli lämnad efter.
Det blev en helt annan häst när han fick gå först, eller snarare blev Tuchkin sig själv. Numer kan han följa andra, han tittar mycket bakom sig om han måste gå sist, men är inte fullt lika beroende av att gå först. Ingen har någonsin övergett honom, så då går det bra. Att han och jag ofta går från resten av flocken helt själva verkar han aldrig ha satt i relation.
Då blev det enkelt att prova samma sak på Sandor, som har guldstjärnor regnandes över sig när vi gör ledövningar i hagen, men blir rätt stressad och tränger sig när vi tar in några samtidigt till stallet, och tillbaka igen, jag har verkligen fått sätta klackarna i backen! Men så tänkte jag att han nog bara är som Tuchkin och behöver gå före de andra så han inte blir lämnad, och vips regnade det guldstjärnor över ettåringen igen. Först in i stallet, först ut till hagen igen, och följer så fint att jag kan hålla grimskaftet mellan tumme och pekfinger.
Den där fina bilden på Tuchkin är förresten ett monument över misslyckad träning, bara för att man behövde en rolig bild en specifik dag. Trettondagen är stjärngossarnas juldag, när det förr sjöngs staffanssånger etc, stjärngossetågen var lika vanliga som luciatågen 13 december. Det tog knappt 20 minuter från det att Tuchkin först stiftade bekantskap med stjärngossestruten till att han skred runt i hagen med den på huvudet. Det tog lite pellets också som jag gav ur handen för att uppmuntra honom, och det var ett gigantiskt misstag som tog månader att korrigera.
Bara för att jag ville ha en rolig bild skapade jag en pelletsfanatisk rånare som inte hade något annat i huvudet än att få godis utan insats. Dumt gjort, men en mycket viktig lärdom; efter det debaclet får Tuchkin enbart godis vid skarpt läge, när det verkligen behövs. Ibland räcker det med att vifta med en morot framför mulen för att lossa en låst situation, sen behöver han inte ens smaka den om det går att undvika.

Vinterfölet Rolly.
I ärlighetens namn har vi fått nyttig lärdom även från Adilliya. Ja, vi har förstås lärt oss saker av alla våra hästar, särskilt fölen som kommer till oss som helt nya individer, oskrivna böcker med blanka och fina sidor. Adilliya föddes 31 januari 2012, hon var frisk och stark, och hon växte väldigt fort. Det gjorde att vi dumdristigt nog förutsatte att hon skulle bli högrest, men sedan stannade hon i växten och blev inte högre än 147, så det misstaget, att gissa på slutlig höjd som vuxen gör vi aldrig om. 24 januari 2020 föddes Rolly, och även hon växte tidigt, men den här gången gissar jag inte. Helsyster Allin föddes 1 februari i år och växer inte alls lika fort, så det är uppenbarligen ingen egenskap just vinterföl har, att växa fort tidigt. Man lär sig saker hela tiden!

Mánadis' Allin, e Mánadis' Gasper, u Francesca Kosack, ue Babuschkas Jesco.
”Den som säger sig vara färdiglärd är oftast bara färdig.”
Tänkvärt citat med okänt ursprung.
2021-08-08 15:07 | 0 kommentarer