Öppna landskap kan inte importeras. Det är något som sägs och skrivs när man pratar om att välja mat från Sverige, för som en klok man en gång sa; Någon landsbygd ska föda oss, varför inte vår egen? Och det är inte enbart öppna landskap, Sveriges matproducenter har även miljö och djurskydd att förhålla sig till. Varför det ens är lagligt importera kött producerade på sätt som skulle sätta en svensk bonde i fängelse är för mig en gåta, och dessutom ett mått på mängden hyckleri från de som bestämmer.
Men nu var det de öppna landskapen jag ville lyfta fram idag. Här i Tröning var det länge sedan det betade kor och slogs hö. Man anar när man går längst byavägen var det varit brukad åkermark, men nu är det skog. Turligt nog finns det gamla flygbilder på nätet att titta på och det är faktiskt otroligt hur mycket mark som brukades här i byarna på 50-talet, nu är väldigt mycket helt igenvuxet och bortom all räddning.
När jag köpte gården hösten 2015 hade här varit tomt på djur ett par år, och vore det inte för en granne (som bor på annan ort) som ändå putsade så skulle slyn ha tagit över. Vi stängslade fort in nästan varje meter mark som är vår, och det tog ändå minst fem år för hästarna att få bort alla sälgrötter ur hagarna. Nu är mycket kanske väl hårt betat då vi har lite mark, trots att vi fått låna en del. Dels för bete, både skog och lägda, men på senare år även några bitar övrig tid på året för vinterhagar. Vi har noga städat och putsat efter oss varje vår, och vilken skillnad mot den mark vi inte kunnat använda. Inte förrän nu!
Jag går inte närmare in på anledningar till att vi inte kunnat ta hand om marken tidigare, och det är ingen mänsklig rättighet att få använda mark bara för att den finns där att ta hand om. Dessutom är jag inte den bittra typen, utan kavlar hellre upp ärmarna och börjar ta itu med denna fantastiska möjlighet. Jag gillar att ta hand om hagmarker; att odla, fiska eller jaga är inte min grej, jag brinner för att våra fina basjkirer ska få ha det riktigt bra sin tid med oss, och då de oftast går ute dygnet runt, året om är ytorna de rör sig på jätteviktiga för mig. Så jag är bara glad och tacksam över det jobb vi nu äntligen fått.
Första bilden i inlägget tog jag idag, medan jag höll på att stängsla ut det stora sommarbetet nere vid sjön, vi så generöst fått använda och sköta om sedan sommaren 2016. Först gick stoflocken där från juni, och de har inte hunnit äta upp allt som växt upp så vi bytte ut stona mot grabbarna i måndags. Nu ska grabbarna få äta hö i Ljunghagen under kommande vecka, och stona ska till baka till betet, som nu byggts ut. Det syns ganska tydligt skillnaden på ytan där det betats, och ytan som mer eller mindre varit orörd i flera år.
Det är inte bara flera meter högt sly som tagit över, där det inte är betat och putsat har johannesört, älggräs och rallarros brett ut sig. Basjkirerna äter inte johannesört, så jag är inte orolig, och från och med nästa år kommer antalet drastiskt minska. Det är inte hela biten av den nya delen som varit oanvänd, vi har fått använda delar av den stora lägdan stundvis under höst, vår och vinter sedan ett par år tillbaka. Jag återkommer till det, skillnaden där är påtaglig också.
Innan jag stängslade putsade jag längst den bortre kanten med grensax. Man vill ju att stängslen är fria i alla fall, och att det finns plats att röra sig längst stängslet, för grejen är ju att hästarna ska vilja gå där också. Förutom sly finns det faktiskt duglig basjkirmat där också. Där det växer mer gräs, rakt över lägdan, gick Stefan med trimmern och gjorde ett spår innan jag stängslade.
Innan jag stängslade klart på söndag förmiddag, och tog bort det gamla stängslet, hade vi förstås redan flyttat grabbarna upp till Ljunghagen. Medan jag stängslade klart höll stona noga koll på vad jag gjorde, de visste vad som var på gång. När vi släppte över dem på det uppgraderade sommarbetet bosatte de sig omgående på den nya delen som varit använd av oss tidigare, betad och putsad alltså.
Den marken hade varit oanvänd i nästan fem år innan vi fick börja använda den, mest som försommarbete för de som sedan skulle ner på stora sommarbetet. Det syns var gränsen går för det som är brukat och ej, i bakgrunden syns en tydlig gräns, kantad av en massa blommande älggräs. Bakom den, och över resten av den nya delen är det sly och andra ovälkomna inslag, men det kommer bli lika fint, och finare om ett par år. Det gör mig glad! För visst är det bättre med öppna landskap än igenvuxna?
Det där är bara en del av den nya ytan vi får ta hand om, och förra helgen tog jag itu med att stängsla in på den övre delen. Det som växer där är rätt mycket gräs av magrare sort, inte lika mycket sly (ännu), och tillgång till en härlig skogsdunge. Där gjorde jag iordning för att Gasper, Francesca och lilla Tjasmin ska få gå där, närmare gården och med de två ston som är på besök för Gaspers del under sommaren (plus Zeniya) i Hemmahagen mittemot. Jag kunde inte stängsla in hela ytan, av olika anledningar, utan där tänker vi oss bygga ut under sensommar och höst. För att riva allt nästa år och göra bättre, det är så vi gör det, och det funkar utmärkt. Man ska inte inbilla sig att man kommer på hela lösningen på en gång, särskilt vad gäller ett så pass stort projekt som det här blir.
Bild från första kvällen i hagen, från söndag, en vecka sen.
Redan dagen hon föddes kom jag på ett namn som jag själv tyckte passade. Tjasmin är en flod i Ukraina, och troligen även på Francescas tredje stoföl efter Gasper. Vi är ju två som bestämmer över basjkirerna, och vi ger dem helst namn man förhoppningsvis kommer använda i framtiden. Vi vill vara överens, och det verkar vi vara nu. Här följer en kavalkad av en del av de bilder som lagts ut på lilla familjen under veckan:
Pappa Gasper i aftonsolen. Tisdag kväll tror jag.
Oavsett vilken kväll det var, så är det här Tjasmin från samma stund.
Underbar bild enligt mig. Francesca och Tjasmin (samma kväll).
Även om de har jättestor hage nu, med en massa högt och tätt gräs och örter, så trivs de bäst där det är nedbetat och putsat sedan tidigare. Här har de nyss kommit hem från stallet på torsdagen.
De skulle in även på söndagsmorgonen. Vi fann dem vilandes alla tre, Tjasmin nära pappa.
Francesca hann börja kliva upp innan jag tog kort, men det blev rätt fint med rallarrosorna och sjön i bakgrunden. Rallarrosor är inte bara av ondo, de är vackra medan de blommar så man kan ju passa på att njuta av dem då.
2022-07-17 15:27 | 1 kommentarer