Reflexband på stängselstolpe

Nu är det dags för reflexer igen. Särskilt på folk och fä; syns man inte så finns man inte, vilket kan få tragiska följder, och tänk på att reflexer är färskvara och förlorar sin effekt med tiden. Men här har vi reflexer som vägvisare också, vilket är praktiskt då här inte finns väglyse, då får reflexpinnar eller reflexband på stängselstolpar visa vägen i pannlampans ljus, för nu är det mörkt när jag börjar jobba strax efter fem på morgonen, och även allt mer skumt vid kvällsutfodringen. Om en månad är det vintertid och helmörkt när vi ger kvällshö med början kl sju.

Plogpinne, en av fyra vid "korsningen" mellan Vinter- och Hemmahagen

Det är bekvämt att se var "korsningen" är, där vi börjar utfodra i två hagar, och även att kunna se sträckningen på vägen ner till Ljunghagen, fast vi känner vägen väl. På vintern funkar de även som riktlinje för hur vi ska snöröja efter ett rejält snöfall, och är det dimma eller snö i kombination med blåst är det också skönt att veta var man är, för man kan lätt bli desorienterad.

Reflex på grindstolpe, alltid på handtagsstolpen

Det är även av den anledningen jag sätter ett reflexband på varje grind som används vid utfodring, för snöoväder eller kraftig dimma kan faktiskt göra att man ibland går lite vilse till och med i våra egna hagar. Då är det tryggt att se var grinden är i alla fall, man hittar alltid ut ändå, men ljusglimten finns där som en liten vägvisare.

Stoflocken fick en höbal på måndagsmorgonen. De har det bra i sin stora beteshage ännu, så det är toppen att de kan gå kvar där ett tag till. Det är inte alla ston som behöver fri tillgång, men det är sent taget hö från ifjol, så inte alls kraftigt. i övrigt finns fortfarande mycket annat att tugga på. Och även om de klarar sig med skyddet som skogsdungen ger, så ska vi snart köra dit rundbågehallen, som i vinter ska stå i den del som grabbarna ska gå i.

På översta bilden är det Joline, Javelin, Adilliya och Allin, Rodina, Zayats och Zeniya på den nedre bilden.

Avslutar med en Tjasminbild. Hon fick fölfnatt och kutade runt i faslig fart, och busade, medan jag mockade. Det var inte så lätt att ta kort på henne då, särskilt inte som jag behövde jobba samtidigt. Men jag hade riktig tur, för när hon busat klart ville hon mysa lite med matte, och sedan ställde hon upp sig riktigt fint för kameran:

2022-09-26 15:14 | 0 kommentarer

Sly. Det finns alltid hur mycket som helst, växer som ogräs, särskilt vid stängsel, och klipper man av en alstam verkar det gro fem nya i snittet (varför jag försöker kapa allt sly så långt ned det bara går, och kan jag kapa rötter är det ännu bättre, men sånt kan man bara göra för hand, inte med röjsåg). Det är omöjligt att hinna ta bort allt vi egentligen vill, men i de hagar det växer sly är hästarna duktiga på att röja en hel del själva.

Men kan man bara ta hand om det, kan sly även vara en gåva. Nåja, en gåva man behöver slita ganska hårt för, men själva råvaran är ju gratis, även om det är energikrävande att ta hand om det för kommande behov. För helt enkelt är det inte att spara sly, och resterna ska ju städas undan i framtiden också.

 Hästar har stort tuggbehov, de behöver tugga större delen av sin vakna tid eftersom de har rätt stark magsyra. Men det är aldrig snällt att mata ihjäl sin vän, så fri tillgång på hö funkar inte för en stor andel basjkirer, som är en lättfödd ras. Man kan tillfredställa tuggbehovet med halm, men det är inte så enkelt för oss att hitta den halm vi vill ha -havrehalm av god kvalité, det som går att få tag på kan bli väldigt kostsamt med frakt och allt. Men då har vi ju det där slyet! 

Basjkirer gnager gärna på sly, löv och bark eller näver går först, men de tuggar gärna i sig pinnar också. Det eller murken ved och rötter har vi märkt, Vinterhagen är full av sådant, och det är enda hagen som ingen gnager på trästängslen vintertid. Det är också lite pyssel för dem att ha sly att tugga på eller leka med, som en del ungdomar gör. Till exempel var Tuchkin som en hund när han var liten, väldigt ofta en pinne eller en slykvist i munnen.

Ett av sommarens projekt var att röja längst en sida i Ljunghagen där sly av olika sort vuxit sig tät och hög under de år vi bott här. Slyet funkar också som skydd mot vind och snö, då det oftast blåser från det hållet, men det var ändå nödvändigt att glesa upp. Förhoppningsvis blir det träd av något av slyet (björk och rönn främst), och vi har buntat ihop mycket av det vi röjt så vi har lite i vinter. 

Vi tog de sista 15 metrarna idag, för vi ville passa på medan det fanns löv kvar. Mycket av det vi tog ned idag hamnade direkt i några hagar, och mest fick Odessa och Qarenina som bor i Ljunghagen, nära och bra. Men jag drog även in en hel del till Gasper, Francesca och Tjasmin. Jag tog bilder av lilla gumman, och de blev mysiga och fina även om min spruckna telefon blivit fuktskadad av allt regn som kommit under veckan så det ser dimmigt ut fast det inte var det:

Favoritbilden blev den jag tog sist:

2022-09-18 15:10 | 0 kommentarer

 
Efter en torr sommar inleds hösten med en riktig regnvecka. Vi hade planerat att flytta några hästar, hämta hem grabbarna från sommarbetet vid sjön, och göra sista utstängslingen på det övre betet, där stoflocken går. Det går sju ston i den flocken, Zeniya har fått flytta tillbaka nu när Elisjka rest hem. Oturligt nog gick Zeniya i brunst nu i dagarna, men vi har inte möjlighet att släppa ihop med Gasper någon fler gång den här säsongen. Särskilt inte som alla hagar blev översvämmade och hala på en gång.  

Zeniya, och Zayats som höll henne sällskap sedan i söndags, gick från Hemmahagen till stoflocken i tisdags. Hemmahagen städades, och vinterstängslet mot vägen sattes upp (vi stängslar in pga snöröjningen), så på onsdagen fick Gasper, Francesca och Tjasmin flytta dit. Om de trivs där kanske de får bo där över vinter och vår. Stefan tog några bilder av Tjasmin på onsdagskvällen,  och det framgår kanske att det regnar rejält de här dagarna.

Där ska det inte finnas en sjö, men nu finns det en.

Torsdag morgon började med att vi delade upp stoflocken enligt den nya ordningen som fastställdes häromdagen när systrarna Z kom tillbaka. Vi tog in Zayats, Allin och Zeniya i stallet, och medan vi skulle stängsla och flytta grabbarna fick Adilliya, Javelin, Rodina och Joline gå i sjukhagen och beta ner. Det blev en ganska lång och bitvis äventyrlig promenad hem från stora sommarbetet, särskilt som det var översvämning här och där, och många grindar skulle passeras. Varken Tengri eller Ilieff är överdrivet tränade i ledövningar, men de skötte sig ändå jättebra och klarade alla utmaningar.

Vinterhagen har byggts ut med en del av skogsbetet, och det är där de trivs bäst nu i början.

Det är där växtligheten finns, och den delen är mycket torrare än själva Vinterhagen som kan liknas med ett katastrofområde med allt regn.

 Min Mistjev!

Vinterhagen är nog den roligaste och bästa hagen vi har, men den lever verkligen upp till sitt namn; den är bara bra på vintern. Där finns ett stort vindskydd, och visst håller sig grabbarna där emellanåt. Där har de utsikt över Hemmahagen också, och Gasper har konstaterat att killarna går där, men verkar inte bry sig nämnvärt om det. 

Med grabbarna på plats, och stoflocken uppdelad, var det bara att ta itu med all stängsling. Dels skulle en avdelning av Zenits hage bort. Den biten gränsar direkt mot stora sommarbetet, men nu när betet är tomt kan Zenit få gå och beta ner i hela stora hagen. Det övre betet öppnades upp, så nu går det ända ner till där sommarbetet vid sjön börjar. Det innebär att stona har mat i några veckor till, och det bästa är att det blir så fint där de gått och betat! Vi jobbade på bra på varsina håll, och var otroligt nog färdiga till lunch, och kunde släppa ut Adilliyas gäng på hela övre betet. Efter vi ätit och vilat tog vi dit de tre som stått i stallet också.

Hela stoflocken på höstbete. Men det är två grupper i flocken, och inte riktigt samma grupper som tidigare. Under de två dagar Zayats var från flocken hade något hänt:

Nu går systrarna Z ihop, och Allin vill helst vara med dem.

Joline har i avsaknad av kompisen Zayats återknutit kontakten med Adilliya (de gick ju ihop för några år sedan i Skåne, innan vi köpte tillbaka Adilliya 2019).

När vi släppte tillbaka Zeniya och Zayats häromdagen blev det som vi befarat lite stökigt, då vi förstod att Zeniya ville vara flockledare igen. Men hon hade aldrig träffat Adilliya eller ungarna, och nu tog Joline tydligt ställning och skyddade både de yngsta och Adilliya. Zayats var himla dryg och kaxig när hon var yngre, men har skärpt sig med åldern, men den här gången drogs hon med i energierna och försökte lägga beslag på Javelin, vilket orsakade lite kaos. Men det räckte att vi höll systrarna ett tag, och sen försökte igen, då blev det tydligt att det är Adilliya som leder flocken, och Joline är vice ledarsto. Som det borde vara. 

2022-09-15 14:38 | 1 kommentarer

Elisjka är hon som rullar, den lite renare vita hästen är Tara från Gideå.

Vi har haft turen att få ha Elisjka här hos oss nästan hela sommaren. Elisjka som föddes här en snöig kväll i april 2013, och som vi har en speciell relation till. Anledningen till besöket var att hon förhoppningsvis skulle åka hem med nytt liv i magen, efter Gasper. De fick inte riktigt till det under första brunsen, men till brunst nummer två hade Elisjka förstått hur det skulle gå till. Hon fick vara kvar för säkerhets skull, och hon gick i brunst igen, turligt nog några dagar tidigare än enligt schemat, så vi fick henne ordentligt betäckt under några dagar. Skulle Elisjka brunstat igen, var sista datum för det 2 september, men hon visar inga sådana tecken alls, så vi hoppas att hon är dräktig och får ett eget föl nästa sommar. 

Elisjka vilar upp sig inför hemresan.

Elisjka har trivts och haft det bra här, men jag tror hon drabbades av hemlängtan under veckan som gått, för hon började sura mot Zeniya och ville helst vara ifred. Sista natten innan hemresa fick de sova i stallet, och Zeniya fick som boxgranne sin lillasyster Zayats. Jag ville inte släppa in Zeniya till stoflocken ensam, för hon vill nog vara flockledare igen, och har aldrig träffat Adilliya eller ungarna, så då får lillasyster hålla henne sällskap ett par dagar först innan vi släpper in dem till de övriga stona.

Tidigt på söndagsmorgonen lastade vi Elisjka, som fick vänta i transporten medan vi släppte ut helsystrarna. Jag tror inte de träffats sedan Zayats åkte på inridning förra hösten, men det var precis som vanligt dem emellan. Zayats kan vara nog så kaxig, och inbillar sig att hon är högre i rang än hon är, men storasyster är den enda som haft riktig pli på henne, och så var det nu också.

Vi lyckades inte få ihop Zeniya med Gasper i år, och en anledning är att Francesca inte alls tycker det är nödvändigt att flocken utökas ytterligare. Så vi ger upp för i år, och gör nya försök när det är dags för Tjasmin att vänjas av i maj. Francesca är vänligare inställd till andra ston när det ska vänjas av, så vi provar då istället. Och eftersom Elisjka i skrivande stund levererats hem så sätter det punkt för den här sommaren. Nu välkomnar vi hösten, och ser fram emot nya utmaningar, samt förberedelser inför kommande årstider!

2022-09-11 15:10 | 0 kommentarer

Ettåriga Allin.

Hur sorgligt det än är att tvingas avsluta plågorna för ett så fint och kärt sto som Fiona, så har vi 17 basjkirer till att ta hand om för närvarande, och det är ändå skönt att kunna använda stallet till annat än sjukstuga och lager för hösäckar, och även kunna använda tiden mer kreativt. På lördag fick Gasper, Francesca och Tjasmin stå inne under förmiddagen, och Francesca snyggades till på framhovarna. Vi hann inte med jättemycket andra hästjobb förutom det löpande just den dagen, utan planerade för en helt normalt arbetseffektiv söndag istället, och det blev en bra dag med snälla, duktiga hästar och mycket glada energier i vackert väder.

Vi började med att ta in Zayats och Allin, bägge två var för sig. Zayats är van sedan länge att lämna flocken, och har inga problem med det. Hon tycker snarare det är skoj att få komma med och göra något och är alltid positiv, och fast det var första gången sen hon kom hem som jag tog in henne själv från de andra var hon lika skötsam som vanligt. Under tiden tog Stefan Allin från flocken för första gången i livet. Hon är så positiv till allt nytt, nyfiken, tillitsfull och väldigt cool när det kommer till utmaningar, så det var inga problem alls, inte ens det att Elisjka och Zeniya kutade fram till stängslet vid vägen där hon gick, skrek och höll på. Man glömmer lätt hur ung hon är.

De verkade tycka det var trevligt att stå inne ett tag, efter flera veckor under bar himmel ute på betet, så vi lämnade dem ifred i sina boxar och gick för att verka bakhovarna på Odessa och Qarenina under tiden. De är så skötsamma bägge två, och eftersom vädret var svalt och flugfritt fick de sin hovvård utomhus medan de mumsade på förmiddagshö. 

Efter en del andra göromål runt gården fick Zayats och Allin uppmärksamhet i stallet. Zayats fick även hon fina bakhovar, och det känns smått overkligt att hon bara för något år sedan tog steget från att behöva vara sederad just vad gäller bakhovarna, men nu är hur skötsam som helst. Så länge hon får lyfta hovarna själv -även bak- så uppför hon sig klanderfritt. Raspen tyckte hon var läskig ett tag, men inga tecken alls på obehag numer. Allin behövde ingen hovvård, men fick lyfta alla fyra för att jag skulle kratsa ur dem, och hon var jätteduktig. Vi ryktade igenom dem och tog den längre och roligare vägen tillbaka till flocken i beteshagen.

Den längre vägen är så bevuxen så det kändes lite som att ta sig fram genom en ångermanländsk djungel.

Zayats passade på att smaka på växtligheten.

Tillbaka i hagen. Är Allin verkligen bara ett år..?

Igår blev vi varse om ett tillfälle att kunna ställa ut någon basjkir i Umeå i höst, och spontant föll mitt val på Allin. Då hon var bokad för försäljning under vintern (men tyvärr blev det nödvändigt att avboka) är hon ganska så välhanterad och förberedd på att resa, och även lätt tränad i våras för visning för hand, och med tanke på hennes sinnelag så behövs det lite repetition och lätta övningar för att kunna åka iväg och visa henne. Ju färre hästar man har med sig, desto mindre krångel, så planen är att OM vi visar någon så blir det Allin, och då får hon göra utflykten själv, ihop med husse. Vi har inte bestämt än, men jag kommer sikta mot det och är glad över att få förbereda henne. Hon kommer uppskatta uppmärksamheten! 

När Zayats och Allin var tillbaka i hagen hade de tydligen blivit bästisar, först gick de till vattentunnan ihop..

..sen slickade de salt ihop..

..innan de gick och drack lite till.

Vi behövde all den här fina energin efter den tråkiga tiden med en sjuk häst. September är redan här, och vi behöver göra sådant vi planerat för men ännu inte hunnit, och nu börjar också förberedelser inför vintern. Jag misstänker att den kommer tidigt, blir snörik och varar länge den här gången, det med tanke på sommarens torra väder och att vi redan har ganska låga temperaturer redan nu. Vädret kan man inte göra något år, vi kan bara förbereda så gott det går. Jag brukar se fram emot alla årstider, och de är olika varje gång. Tur man inte vet, brukar jag tänka.

Senast 2 september borde Elisjka gått i brunst igen, men inga tecken alls på det så jag håller tummarna för att det gror nytt liv i henne som kikar fram nästa sommar. Vi planerar för hemresa nästa helg. Elisjka har trivt bra här, så det vore ju lyckat om hon bär med sig en liten bit av tiden i Tröning i sig.

2022-09-04 15:35 | 0 kommentarer

Fostermamma till Tuchkin, e Zenit, u Tova (Dictorcha), april-18

Natten till söndag 21 augusti födde Fiona fram ett fullgånget hingstföl. Jag kunde se på håll att han aldrig levt, hinnorna som ännu omslöt fölet lyste i dimman när jag fann dem tidigt på söndagsmorgonen. Det enda som var framme var mule och framhovar, och efterbörden låg i sin helhet på bakbenen.

Fiona var efter omständigheterna pigg, och när vi lyfte bort kroppen gick hon direkt och sökte upp resten av flocken, hon hade vaktat honom klart och sagt sina farväl. Senare på dagen var hon inne i stallet tillsammans med Rodina, Adilliya och Javelin, och var på vanligt humör. Allmäntillståndet var gott, likaså aptiten. Sprang i hagen med de andra när de släpptes ut igen. På söndagen var hon också kry, för givetvis kollade vi till henne extra, juvret hade börjat minska i storlek, spände inte lika mycket. Jag tog några fina bilder av henne ute i det vackra sensommarvädret.

Men sen blev hon riktigt dålig, och det gick fort. Adilliya var det som kom och hämtade Stefan på tisdagsmorgonen, och visade att något var fel. Han fann Fiona liggandes längst bort i beteshagen, och han fick inte upp henne hur han än gjorde. När jag kom ut till dem ringde jag efter veterinär, och under tiden kom Fiona på fötter av egen maskin, men rörde sig väldigt illa, som att hon hade fasligt ont i bakdelen. 

Veterinärerna spolade ur livmodern, och kunde konstatera en kraftig mastit (juverinflammation), och satte in två antibiotika och smärtstillande/ antiinflammatoriskt, prover togs och återbesök bokades in nästa dag för sköljning samt att mjölka ur "det dåliga", inflammationen satt i bägge juverhalvor.

Onsdag eftermiddag kunde vi se en klar förbättring hos Fiona, och på torsdag var hon ännu bättre. När det inte var bättre alls på fredag började jag fundera på om det till och med blev sämre, och ringde distriktarna med min oro inför helgen, men blev lugnad med att vi gjorde det vi kunde, och gjorde det bra. Men på lördag morgon kunde Fiona knappt ta sig fram, så på eget bevåg ställde vi genast in henne på boxvila då det var uppenbara fångsymtom med stark puls i alla fyra hovar, därtill var bakbenen rejält svullna. Det kan ju bli så när gifter ska ur kroppen, att det går genom hovarna liksom. 

Måndagen började med återbesök från distriktarna, ordentlig urmjölkning och byte av mediciner då hon fortfarande hade både hög feber och puls, och mastiten gav inte med sig. Bägge juverhalvorna var mycket mindre, men brännheta och stenhårda, och det som mjölkades ut såg riktigt illa ut. Dessutom verkade inget smärtstillande, så det blev mycket plågsamt för Fiona att mjölkas ur, och hon hade trots allt en ängels tålamod som ändå lät mig mjölka, om än under stora protester. Jag tror ingen kan föreställa sig smärtan. Men boxvilan hade i alla fall gjort gott, och hon hade inte så ont i hovarna längre, men stark och hög puls.

Torsdag om aftonen var nästa besök och behandling. Samma historia, inget verkade hjälpa mot feber och puls. Hon hade 56 i vilopuls när det normala är runt 35. Hörde i veckan om en elitloppshäst som har en vilopuls på 26 när han är i toppform, och nu närmade vi oss snarare bottenläge för stackars Fiona. Behandlingen blev mycket plågsam för Fiona, och det kom till och med ut död vävnad med den röda, tjocka mjölken. Beslutet var enhälligt; Fionas eventuella rehabilitering skulle bli utdragen och extremt plågsam, och något föl skulle hon aldrig mer kunna ge di. Hon fick en stor dos smärtstillande i blodet, och vi fick extra smärtstillande utskrivet för fredagsmorgonen. I vackert höstväder, ståendes halvsovande med mulen mot doftande sensommargräs somnade hon in lugnt och fint, mätt på sin favoritmat och trygg på den gård som i fem år varit hennes hem. 

Tuchkin igen, en favoritbild från torrsommaren -18, Fiona står vid hans sida.

Vi minns Fiona med glädje och ljus. Hon kom till oss sommaren 2017 för att bli avelssto då hon är efter Gastroler och fått 40p på sommarpremiering och var således av fin sort, men gick aldrig i brunst då, så hon fick gå med stoflocken över vintern. Det var ju bra, för när Tuchkins mamma dog när hon förblödde efter framfall fick Fiona rekryteras som fostermamma. Helt utan fölvana, men med stor rutin av att stå på boxvila. Snön var meterhög den våren och vi hade ingen hage åt dem så stallet byggdes om till öppen planlösning, och så fick de bo några  veckor innan de kunde gå med resten av stona. Det var egentligen då först Fiona landade hos oss, och det var troligen en mycket nyttig erfarenhet för henne tills att hon själv fick sitt första föl ihop med Zenit, sommaren 2019.

Mánadis’ Sandor

Vi fick hjälpa Fiona den gången. Vi fick liksom visa henne att hinnorna skulle av, att hon skulle torka honom och att han skulle dia. När vi efter ett par timmars idogt arbete fått lillen att själv hitta spenarna, och äta bra så tackade hon för hjälpen och gick iväg upp till skogslägdan med sin lille prins. Vi fick knappt komma nära på ett par veckor, men sen hade hon överbeskyddat klart och lät oss mer än gärna pyssla och gulla med honom. Så småningom blev hon dräktig igen, och 27 aug 2021födde hon en vacker, brunblack dotter.

Mánadis’ Rodina, foto Heiko Schindelmeiser

Fotot ovan är taget samma dag som Tuchkin, som då blivit tre år, fick besök av de som skulle bli hans ägare. Det är en härlig känsla när man får se sina hästar genom andras ögon, och bilder tagna med riktig utrustning. Rodina släpper fölpäls och sätter vinterpäls samtidigt, och har för tillfället ett mycket unikt och vackert utseende. 

 
Följande bilder är tagna måndag 22 augusti, dagen innan hon insjuknade:

Ihop med Rodina, som är glad att få vara nära mamma igen, efter att hon har velat vara ifred ett par veckor.

Rodina ser så stor ut här. Det är hon inte, vinkeln ljuger lite.

Röd och vacker. Det är precis såhär jag vill minnas vår fina Fiona. Tack för allt du gav, nu flyger själen fri som svalorna över Tröning, och du springer i full galopp över de evigt gröna ängarna, troligtvis redan ledare över din flock.

2022-09-02 14:23 | 3 kommentarer