Sasjenka, ett år 29 april, på väg till stallet.

Lunkar på i godan ro, liten häst i mycket snö.

Det är så roligt när man får hålla på med riktigt duktiga unghästar. De brukar vara duktiga allihop, och ofta överraskar de när man ber dem om något nytt eller erbjuder nya utmaningar. Eller följer upp en sån där utmaning som var ny sist, och se hur tillfället smält in i hästen, hur de har tagit händelsen och hur de tar sig an den på nytt. 

Sist vi tog upp Sasjenka tillsammans med mamma Cetzima gick vi en helt annan väg, och hon fick en vaccinationsspruta, hennes andra mot stelkramp. När hon såg grimman och förstod vad som var på gång var hon väldigt tillmötesgående och ivrig, så stallet och promenaden var skoj, sprutan associerade hon visst inte till det äventyret och det var ju bra. 

Vi satte in de två i deras vanliga box, den box Sasjenka alltid varit i tillsammans med mamma. Sen gick vi och hämtade Cizmet från samma flock. Det var första gången hon gick helt själv, utan stöd, från flocken och hela vägen till gården men som väntat gick det jättebra. Cizmet älskar verkligen att få komma till sin box och få ha egen mat helt ifred från andra, hon har alltså inga problem med den ihärdiga behandlingen av hennes sårskada i höstas.

När storasyster Cizmet var på plats bredvid Cetzima och Sasjenka tog vi över mamman till boxen mittemot. Sasjenka blev först förbluffad, vi hade trollat bort mamma! Ändå är hon van att vara utan mamma i hagen, men just boxen kan faktiskt bli läskig och väldigt konstig första gången man är där helt själv. Hon gnäggade och gick runt, mamma mumsade hö i sin box och sa ingenting, Cizmet erbjöd stöd från sin sida boxväggen, och snart nog, efter att ha försökt gräva sig ut, så åt Sasjenka. Cetzima vill gärna vara själv i sin box, och efter en liten stund förstod Sasjenka själv fördelarna med egen kupé.

Ungefär en och en halv timme i lugn och ro stod de tre i varsina boxar, sen tog vi tillbaka Cetzima. Även om Sasjenka var helcool så vill vi förstås att hon ska vilja gå till stallet igen, det ska inte vara läskigt, så vi vänjer in och vänjer av steg för steg med stofölen (med grabbarna är det annorlunda, där kan/bör man dra plåstret fort har vi märkt). Det var ett klokt beslut, för hon ville gärna trösta sig med en slurk mjölk när mamma kom tillbaka.

Min kamera är så himla trött och dålig, men Cizmet är verkligen pappa upp i dagen här! Förutom färgen och lockig man är hon faktiskt en avbild av Gasper i samma ålder.

Efter runt fyra timmar i stallet var det lunchutfodring och dags att ta hem stona till flocken igen. Vi lät Cizmet gå ensam igen, och det är bara hennes storlek som avslöjar att hon är så ung, för hon uppför sig som en väluppfostrad vuxen häst när jag går med henne. Snäll, duktig och lik pappa, jag är så stolt över henne.

Cizmet och jag.

Världens sötaste mini-Gasper.

Nu när vi mer och mer hanterar och tränar systrarna, och inte mest umgås som vi gör medan de är väldigt unga, så blir deras personligheter allt tydligare. Cizmet är förståndig och eftertänksam (typiskt storasyster) medan Sasjenka är ivrig och gärna frågar var gränserna går (typiskt lillasyster), och accepterar gränserna när man klargör dem, som tur är. De är bägge förnuftiga och medgörliga. Systrarna kompletterar varandra, och jag är nästan lite avundsjuk på deras nya ägare som med förväntan ser fram emot att de levereras i vinter. De har gjort ett bra val.

Min egen bild av Cizmet när vi gick tillbaka till hagen, tråkigt med trött kamera. Jämför gärna med inläggets första bild, profilbild av duktiga lillasyster Sasjenka.

2021-01-24 15:46