Tengri vilar upp sig efter chipmärkningen.

Vi hade på oss året ut att få Tengri registrerad, chipmärkt och ansöka om pass, då han är född på ”rätt” sida året, nämligen 20 juni, och det har blivit lite av tradition att vår registrator kommer hit i mellandagarna för att sköta det där, och få i sig lite fika medan alla papper fylls i. Rodina har vi ett halvår på oss för samma procedur då hon är född 27 augusti; det är sex månader som gäller för föl födda 1 juli och senare. Och vi tycker hon behöver den tiden på sig då hon är lite blyg, och samtidigt intelligent och därmed ifrågasättande.

Tengri är en cool kille, så själva chipmärkningen gick väldigt smidigt, både klippning, tvätt och att skjuta in själva chipet. Då blev det jobbigare med tagelprovet som måste skickas med i ansökningen. Tagelprovet ska komma från svansen, det måste innehålla hårrötterna, och det får inte vara för lite, jag tror det ska vara 25-30 strån. Tengris tagel satt som berget!

Efter flera försök, och en trots allt tolerant fölunge som förståeligt nog blev allt mer missmodig, fick vi ändra metod och försöka lossa några få strån åt gången. Det blev nog 20-25 strån till slut, och även om Tengri blev något less och ledsen över behandlingen så gick det över rätt fort. Han åt morot ur handen på chipmärkaren efteråt, det är bra med de som förstår att man måste lämna fölet med en hyfsat bra upplevelse, trots visst nödvändigt obehag. 

Rodina får som sagt vänta, sista datum är 27 februari och jag tar gärna den tiden att förbereda och träna henne, och få henne mer medgörlig. Hon är himla social med oss, nyfiken och kelsjuk, inte minst om storebror Tengri eller pappa Zenit är med när man pysslar om henne i hagen, men som de andra smarta föl vi haft ifrågasätter hon en del saker vi gör. Vilka saker sådant gäller är en slump, vi vet aldrig i förväg vad det kommer gälla, och föl vet aldrig vad som förväntas av dem.

Jag har inväntat att Rodina ska bli nyfiken på grimman, och det är hon, men inte på rätt sätt. Det är ju jättebra att jag kan stryka den över hela kroppen, men att hon protesterar när den närmar sig huvudet går jag inte med på. Vi nöter inte på och trugar, jag vet att hon inte är rädd utan trotsig, så igår lurade jag henne och drog helt enkelt på grimman medan hon låg och halvsov. Att jag narrade henne (vilket jag vanligtvis undviker) var värre för Rodina än själva grimman, som hon inte brydde sig ett dugg om väl på plats. 

När jag tog av den krånglade hon, men i boxen finns inte mycket plats att fly från mig, inget obehagligt hände (inte den här gången heller), mamma var lugn, och när den var av kom hon direkt fram och var nyfiken igen. Ute i hagen samma sak, hon sökte upp mig och ville mysa en stund.

I morse när vi tagit in flocken, tvingade jag mig på henne och tog på grimman som vi brukar (vi använder nästan aldrig snabbspännet utan ”omfamnar” hästen. De som använder repgrimmor förstår vad jag menar, det är exakt samma procedur), och jag hade Stefan med mig i boxen som stöd och broms.

Rodina bråkade, men ställde sig strax med höger sida mot en boxvägg, och rumpan mot en annan. Hon hade kunnat hoppa framåt, men stod kvar så grimman kom på. Sen var hon lika nyfiken och mysig igen. Grimman fick sitta på medan de var inne, och när jag skulle ta av den krånglade hon lite först. Sen slutade hon och tänkte efter,  och gick till exakt samma ställe som hon stod när jag tog på den, och jag kunde ta av grimman i lugn och ro. Hon fattar fort, och hon är snabblärd på gott och ont. Som tur är, så är Rodina en positiv och vänlig själ, så jag tror chipmärkningen i februari kommer gå bra för henne också. 

2021-12-29 15:22