Fostermamma till Tuchkin, e Zenit, u Tova (Dictorcha), april-18

Natten till söndag 21 augusti födde Fiona fram ett fullgånget hingstföl. Jag kunde se på håll att han aldrig levt, hinnorna som ännu omslöt fölet lyste i dimman när jag fann dem tidigt på söndagsmorgonen. Det enda som var framme var mule och framhovar, och efterbörden låg i sin helhet på bakbenen.

Fiona var efter omständigheterna pigg, och när vi lyfte bort kroppen gick hon direkt och sökte upp resten av flocken, hon hade vaktat honom klart och sagt sina farväl. Senare på dagen var hon inne i stallet tillsammans med Rodina, Adilliya och Javelin, och var på vanligt humör. Allmäntillståndet var gott, likaså aptiten. Sprang i hagen med de andra när de släpptes ut igen. På söndagen var hon också kry, för givetvis kollade vi till henne extra, juvret hade börjat minska i storlek, spände inte lika mycket. Jag tog några fina bilder av henne ute i det vackra sensommarvädret.

Men sen blev hon riktigt dålig, och det gick fort. Adilliya var det som kom och hämtade Stefan på tisdagsmorgonen, och visade att något var fel. Han fann Fiona liggandes längst bort i beteshagen, och han fick inte upp henne hur han än gjorde. När jag kom ut till dem ringde jag efter veterinär, och under tiden kom Fiona på fötter av egen maskin, men rörde sig väldigt illa, som att hon hade fasligt ont i bakdelen. 

Veterinärerna spolade ur livmodern, och kunde konstatera en kraftig mastit (juverinflammation), och satte in två antibiotika och smärtstillande/ antiinflammatoriskt, prover togs och återbesök bokades in nästa dag för sköljning samt att mjölka ur "det dåliga", inflammationen satt i bägge juverhalvor.

Onsdag eftermiddag kunde vi se en klar förbättring hos Fiona, och på torsdag var hon ännu bättre. När det inte var bättre alls på fredag började jag fundera på om det till och med blev sämre, och ringde distriktarna med min oro inför helgen, men blev lugnad med att vi gjorde det vi kunde, och gjorde det bra. Men på lördag morgon kunde Fiona knappt ta sig fram, så på eget bevåg ställde vi genast in henne på boxvila då det var uppenbara fångsymtom med stark puls i alla fyra hovar, därtill var bakbenen rejält svullna. Det kan ju bli så när gifter ska ur kroppen, att det går genom hovarna liksom. 

Måndagen började med återbesök från distriktarna, ordentlig urmjölkning och byte av mediciner då hon fortfarande hade både hög feber och puls, och mastiten gav inte med sig. Bägge juverhalvorna var mycket mindre, men brännheta och stenhårda, och det som mjölkades ut såg riktigt illa ut. Dessutom verkade inget smärtstillande, så det blev mycket plågsamt för Fiona att mjölkas ur, och hon hade trots allt en ängels tålamod som ändå lät mig mjölka, om än under stora protester. Jag tror ingen kan föreställa sig smärtan. Men boxvilan hade i alla fall gjort gott, och hon hade inte så ont i hovarna längre, men stark och hög puls.

Torsdag om aftonen var nästa besök och behandling. Samma historia, inget verkade hjälpa mot feber och puls. Hon hade 56 i vilopuls när det normala är runt 35. Hörde i veckan om en elitloppshäst som har en vilopuls på 26 när han är i toppform, och nu närmade vi oss snarare bottenläge för stackars Fiona. Behandlingen blev mycket plågsam för Fiona, och det kom till och med ut död vävnad med den röda, tjocka mjölken. Beslutet var enhälligt; Fionas eventuella rehabilitering skulle bli utdragen och extremt plågsam, och något föl skulle hon aldrig mer kunna ge di. Hon fick en stor dos smärtstillande i blodet, och vi fick extra smärtstillande utskrivet för fredagsmorgonen. I vackert höstväder, ståendes halvsovande med mulen mot doftande sensommargräs somnade hon in lugnt och fint, mätt på sin favoritmat och trygg på den gård som i fem år varit hennes hem. 

Tuchkin igen, en favoritbild från torrsommaren -18, Fiona står vid hans sida.

Vi minns Fiona med glädje och ljus. Hon kom till oss sommaren 2017 för att bli avelssto då hon är efter Gastroler och fått 40p på sommarpremiering och var således av fin sort, men gick aldrig i brunst då, så hon fick gå med stoflocken över vintern. Det var ju bra, för när Tuchkins mamma dog när hon förblödde efter framfall fick Fiona rekryteras som fostermamma. Helt utan fölvana, men med stor rutin av att stå på boxvila. Snön var meterhög den våren och vi hade ingen hage åt dem så stallet byggdes om till öppen planlösning, och så fick de bo några  veckor innan de kunde gå med resten av stona. Det var egentligen då först Fiona landade hos oss, och det var troligen en mycket nyttig erfarenhet för henne tills att hon själv fick sitt första föl ihop med Zenit, sommaren 2019.

Mánadis’ Sandor

Vi fick hjälpa Fiona den gången. Vi fick liksom visa henne att hinnorna skulle av, att hon skulle torka honom och att han skulle dia. När vi efter ett par timmars idogt arbete fått lillen att själv hitta spenarna, och äta bra så tackade hon för hjälpen och gick iväg upp till skogslägdan med sin lille prins. Vi fick knappt komma nära på ett par veckor, men sen hade hon överbeskyddat klart och lät oss mer än gärna pyssla och gulla med honom. Så småningom blev hon dräktig igen, och 27 aug 2021födde hon en vacker, brunblack dotter.

Mánadis’ Rodina, foto Heiko Schindelmeiser

Fotot ovan är taget samma dag som Tuchkin, som då blivit tre år, fick besök av de som skulle bli hans ägare. Det är en härlig känsla när man får se sina hästar genom andras ögon, och bilder tagna med riktig utrustning. Rodina släpper fölpäls och sätter vinterpäls samtidigt, och har för tillfället ett mycket unikt och vackert utseende. 

 
Följande bilder är tagna måndag 22 augusti, dagen innan hon insjuknade:

Ihop med Rodina, som är glad att få vara nära mamma igen, efter att hon har velat vara ifred ett par veckor.

Rodina ser så stor ut här. Det är hon inte, vinkeln ljuger lite.

Röd och vacker. Det är precis såhär jag vill minnas vår fina Fiona. Tack för allt du gav, nu flyger själen fri som svalorna över Tröning, och du springer i full galopp över de evigt gröna ängarna, troligtvis redan ledare över din flock.

2022-09-02 14:23