Väldigt spontant kom vi på, medan vi åt risgrynsgröt till frukost på julafton, att jag skulle ta mig en julaftonsritt på Odessa i skogen. Qarenina skulle slippa bli lämnad själv i hagen, utan få följa med i grimma och grimskaft, Odessa skulle få gå först och spåra, det i terräng där hon aldrig gått förut. Det går nog bra, tänkte vi.

Det är väldigt länge sedan jag red på Odessa. Här finns inga ridvägar alls under vår, sommar och höst, sen är det en kort period innan det blir för mycket snö som man kan gå och spåra runt i skogarna här, och även gå längst vägen då man äntligen slipper det grova krossgruset. Med risk att möta timmerbilar och trailers med skogsmaskiner på, och skogskojor på släp.

Att det var länge sedan var dock inget som märktes på Odessa. Hon är snäll att förbereda, står still vid pallen när man sitter upp, och går precis dit man vill. Hon är enkel att starta och stoppa, och mycket tacksam att styra, som att hon läser ens tankar. Som det framgår av bilden använder jag ett bettlöst huvudlag som kallas indianhackamore och jag tycker det funkar bra att rida ut på. Det tycker Odessa också, för då kan man stanna och tugga på rönnkvistar medan man inväntar kompisen och fotografen som fick pulsa sig fram. 

Poserar för julkort..

..innan vi gav oss iväg ut i skogen.

Den stigen kunde man ta sig åt flera håll förut, men sedan gallrades det och maskiner körde bort hela stigen. En bit in i skogen får man hitta sina egna vägar för att ta sig fram, och vi siktade mot vägen. Odessa har som sagt aldrig gått där förut, och själv är jag inte så säker på hur man bäst tar sig upp till vägen, men jag vet att där i all snö finns det stenar, gropar och en hel del kvarlämnade grenar och stockar.

Men jag styrde, och Odessa gick precis dit jag ville. Tvekade gjorde hon bara när hon kände att det gömde sig hinder under snön, men bar mig snällt och tryggt över stock och sten, även genom ett djupt dike (hon gick, hoppade inte) och plöjde snyggt genom plogvallen innan vi slutligen befann oss på vägen.

Vi var bägge två imponerade av Odessa. Dels förtroendet hon visade mig trots att jag inte ridit henne på länge, hon var hur trygg och säker som helst, men också för hur hon tog sig fram precis överallt med mig på ryggen. Jag hade inte alls klandrat henne om hon tvekat, varit tittig eller så, men det var som att vi brukar rida där varje vecka

Så det var en fin upplevelse jag fick i julklapp av fina Odessa. Som i sig är en födelsedagspresent då hon föddes medan vi höll på att fira min 40-årsdag.

Odessa med mamma Hinica, maj 2013.

2022-12-26 13:58