Bilden togs för en vecka sedan, i dag hade jag ingen fotoassistent.

I dag nådde jag och Tova en etappseger och jag är så himla stolt över mig och mitt underbara sto. Egentligen ville jag skriva om en väldigt produktiv hästdag generellt, med det slog mig när jag satt av idag hur långt vi nått och det förtjänar uppmärksamhet.

"Nå långt" betyder olika för olika personer, och jag är en själ som skyndar långsamt. Jag är eftertänksam, iakttar och funderar mycket och efter exempelvis en ridlektion reflekterar jag, och går igenom rörelser och reaktioner, det är då det sjunker in. Jag vet också att det inte får "sluta fel", att man ger upp och överger hästen i en situation där den antingen är ängslig för att man inte alls var en ledare, eller vinner på grund av Mycket Dåligt Beteende. Hästen minns alltid var man lämnade av förra gången, även om man själv inte gör det.

19 juni 2011

När vi hämtade hem Tova och Gastroler förra våren visste jag att det fanns mycket att jobba med om jag på riktigt ville vinna Tovas förtroende. Innan hon kom hade jag lovat mig själv att aldrig lura henne och jag är glad att jag hade min mentor Carina med mig när vi skulle hämta hästarna i hagen och lasta. Det tog "bara" 2.5 timmar att få henne att själv acceptera att jag fäste ledrepet i grimman och sedan lastade. Självklart var allt som bortblåst när vi kom hem, men vi hade lagt grunden i alla fall.

Hemma i nya hagen höll hon stadigt ett säkerhetsavstånd på runt fem meter, och hon föll inte för något trick alls. Visst lät hon oss få tag på henne med lite jobb, men när vi väl hade henne visade hon tydligt hur ängslig hon var. Hon blev förtvivlad över grimskaft, och all hantering utomhus som var i omhändertagande syfte var bara att glömma. Om vi däremot band upp henne i spilta, särskilt om hon själv gått in för att få grimma på sig, då var hon lugnet själv och väldigt medgörlig.

Det är vanligt att "vildhästar" beter sig så, de blir lugnare om möjligheterna till flykt är begränsade. Enda sättet att få tag på Tova förra sommaren var att ta bort alla andra hästar och låta henne ställa sig mot en vägg eller gå in i vindskydd/utestall. Jag fick smeka, rykta henne och så vidare, men just infångandet var besvärligt för henne. Dock gav jag aldrig upp och jag var konsekvent. Säkerligen hade det gått fortare om jag inte låtit henne gå med de andra på stora sommarbetet, men hon måste ju få vara häst också.

Det är bara jag som hanterar henne och man glömmer fort hur flyktig hon egentligen är när det kommer "främmande". Hon kommer till mig, stoppar huvudet i grimman/huvudlaget, låter mig rida etc. För hennes skull har jag tagit av och på all utrustning i spilta då hon känt sig trygg där, men i dag tänkte jag att vi skulle testa allt sådant på ridplanen istället. Precis som jag trodde gick det perfekt.

Efter dagens ridpass

Tova har alltså varit misstänksam vid hantering utomhus, inte dum. När min verkare kommer är hon en ängel i spiltan, men utomhus jazzar hon runt, antagligen för att möjligheterna för flykt är större. På ridplanen ryktade jag henne (vilket inte varit ett problem tidigre heller) och tog sedan på barbackapaden med en extrapad under avsedd för bomlös sadel, och hon brydde sig inte ett dugg. På med indianhackamore och hon böjde snällt huvudet mot mig. Vi gjorde några ledövningar och hon korsade gärna benen under sig när jag flyttade hennes bakdel (ett tecken på att hästen litar på en som ledare, flyttar den benen sidledes utan att korsa visar den att den är redo för flykt).

Jag ställde pallen bredvid henne och satt upp. Hon är fundersam på igångstarten och inväntar hälsparkarna i sidan, men eftersom jag rider med barbackapad just nu blir mina hjälper från sittbenen tydligare; Jag sparkar inte igång hästar, och efter ett kort tag går hon. Vi red på spåret, i serpentiner, i volter, ryggade och hon var så fin så. Det är en jäkla trafik på vägen nu, fem -sex timmerbilar kör timmer från mon och därtill en lastbil med extrasläp som kör sand, men hon rörde inte en min. Jag satt av och tog av henne utrustningen utan minsta rektion. När jag tidigare red henne med bett försökte hon spotta ut bettet och kasta sig bakåt när jag tränsade av, men idag, men indianhacket stod hon helt still och jag kunde knyta på henne grimman efteråt.

Jag var så stolt så jag höll på att spricka och när hon ville gå kvar på ridplanen och beta fick hon göra det medan jag fortsatte med annat hästjobb. Det låter futtigt både för oinvigda och "riktiga hästmänniskor", men att gå från förtvivlad till tillitsfull och lugn, egentligen utan större anstängning än att faktiskt ta av mig klockan när jag jobbat med henne.. Det ger ett stor plus på jobbkontot för mig.

Jag har fått frågor om var man fäster indianhacket i huvudlaget. Här ser man tydligt att det sitter mellan knuten där "tygelöglan"löper, och nosgrimmans första knut. Lägg märke till att spännet på sidostycket inte är isatt. Jag kortade nämligen upp sidostycket för att tydligare visa var man fäster det. Efteråt sänkte jag det igen, det sitter liiiite längre ned, och när jag länger sidostycket hamnar det längre ned mot ganaschen, inte lika nära ögat. Hoppas ni som frågat blev klokare

Etappsegern var alltså att göra i ordning en lugn och parkerad Tova på ridplanen, och att efter ridturen befria henne från utrustningen igen, allt utan tvång eller rädsla men med tillit.

Vilken ljuv seger!

2012-09-10 19:09